Öppet brev

Kära Jenny!

Vi har återigen passerat den femtonde utan att det har hörts ett knyst; inga texter har utbytts. Vi som just hade startat om det här textmässiga samarbetet?

Maj. Vi har vårt textsamtal bara några dagar innan den femtonde, och man kan tycka att det är naturligt att vi inte utbyter text när den femtonde infaller. Men se, det är ju det hela vårt samarbete har gått ut på: konsekvensen. Den konsekventa, gemensamma hållning som vi har försakat.

Juni. Den femtonde springer förbi mig i en park här i Malmö och inte har hon något i sin famn.

Juni. Jag tänker på det som att vårt uppdrag inför/med varandra håller på att omformuleras, eller att det har gjort det, kontinuerligt, sedan en lång tid; där ansvaret numera rör att söka oss – även – vidare. Och ändå. Vårt senaste samtal som var nog så nytt, just! Jag lämnade in en essä, bara det. Och ändå: vi hänföll till obyte, till det icke-medlevsamma, igen.

Jag uppskattade ju din novell väldigt mycket i maj, och det finns en trend i rakt framstigande led: från då (2015) till nu; mer och mer, månad för månad, och gud vad de är många nu, har jag glatt mig och åter glatt mig med ditt språkliga arbete och dina texter. Det går att tala om progression samt nyttan av vårt utbyte. Och ändå!

Jag är inte din optimala läsare, såsom du inte är min rimligaste generella(?) Andra inför min poesi. Jag skulle vilja ge oss ett annorlunda uppdrag i juni, (som om du får det här den 15 juni – och det kreativa utbytet infann sig), jag skulle vilja ge i uppdrag att söka en annan läsning och sedan höras i juli för att dela det delade. Låta det infinna sig, på nytt.

Jag föreslår att vi båda ber om en läsning av någon annan (du väljer fritt) och sedan hörs och talar om den respons vi fått på annat håll. Leve Väntextgruppen! Död åt den (så som vi kände den i ett förlupet år)! Leve det framåtblickande utbytet!