Väntextgruppen

27 november.

Igår kväll samtalade Jenny och jag om text igen. Det var juli månads inlämning som kom ur askan in i  … sammanhanget. Eller om man ska säga att vårt sammanhang återkom, ur askan in i vardagen. Under sommaren blev det alltså aldrig av att vi fann någon telefontid. Det blev sedan inte heller av att vi försökte mer när terminen drog igång. Och att tala om annat, att iallafall höras, det har inte skett under hösten.

Innan vi skulle lägga på pratade vi en stund om detta kring ”hur livet blir [med åren och åldern]” och jag sa att vi delvis passar in alltför väl på en manlig vänskaps typiska aktivitetsberoende. Det är bara det att vi inte spelar tennis, går på konserter eller så. Vi utbyter texter; däri finns vi, för en stund, därigenom häver vi iallafall en liten fläck av ensamhet i livet. Och det finns en uppsida, det är alltid nära till text igen, om vi behagar se till det.

Jag återkommer till det här med manlig vänskap i ett senare inlägg, i vilket Andrev Waldens krönika/filmen om hans krönika – Kan Andrev få en vän? – omskrivs.

Tillbaka till texterna. Jenny hade lämnat in en lång novell om ett konditori som jag besökt tidigare (som läsare). Det värmer mig att tänka på idag, hur Jenny har arbetat om och arbetat om denna, som en gnu. Och tyckte hemskt mycket om hennes text. Och sedan detta, att tidigare samtal har spelat en reell roll i hennes omarbetning av texten. Den meningsfullheten. Att den är omskriven utifrån vad vi har funnit, tidigare; en slags magma som kommer ur själva den aktivitetsberoende vänskapen.

Själv hade jag lämnat in vad jag lämnade in i mars månad. Av någon anledning fann jag det ointressant att tala om min text i textsamtal då. Jag bad att få avstå, och vi talade om skrivandet i stort istället. Jag måste ha tappat intresset för den fort, då. Nu intresserar den mig. Den har ett jävla mässande som jag längtar in i. Den är mer prosaisk än vad jag brukar visa mig som. Vad gäller min vän-text-samtals-vän, Jenny, ja prosaisten, så välkomnar hon föga förvånande prosan …

 

Väntextgruppen

3 april.

Vi har ett handslag. Innan vi reste oss från Nybergs Konditori nära Odenplan tog vi i hand och utlovade: bara omskrivna texter, fram till jul.

Resultatet av planeringsmötet blev mycket konkret.

6 april.

Jag har en dryg vecka på mig till deadline. Har jag bestämt mig för vilken text jag ska arbeta med?

Jag tror att det var bestämt redan innan förra inlämningen. Det var bara det att jag, på ett alltför bekant sätt, avvek från planen och istället skrev en ny text. Das ist nun verboten.

Konsekvens av handslag: öppna bara gamla dokument. Det finns inga nya dokument att skriva i. Nya dokument skapas bara för att klistra över till, vid inlämningen.

Väntextgruppen

21 mars.

Jodå, både Jenny och jag lämnade in text till deadlinen den 15 mars. Det skulle vara fullt möjligt att färdas tryggt tillbakalutade mot nästa textsamtal. Sedan parkera, slå oss nerpå rastplatsen, lägga en halvtimme på var text. Nu blir det inte så, för vi viker av på färden.

Ett par dagar efter deadline skickar Jenny ett sms:
”Texten är nu en annan. Annan miljö, annan gestaltning, annat fokus. Funderar på om vi ska ha planeringssamtal istället för textsamtal. Texters framtid och planering osv … ? Vad säger J om det?”

Jag svarade ett rungande ja till det. Det är hög tid för ett planeringssamtal snarare än ett rutinmässigt, pliktskyldigt textsamtal. Vart är vi på väg? I våra enskildheter. I våra projekt.

Jennys omläggande av vägen fick mig att minnas ett samtal vi hade i ”Textgruppen”, när K och S ännu var med. I december 2015 bestämde vi oss för att alla skulle skriva ett ”författarbrev”. Utifrån dessa brev skulle vi sedan hålla vårt samtal.

Jag letade nu fram min text från den 30 december 2015. Typiskt mig med ett långt brev – av det slaget. Jag lyfter ut ett stort parti i mitten och lägger här ned början och slutet:

 

Kära textgrupp,

 

Nu har jag slagit mig ner på Doffeln. Det är ett ”fik på vägen” i bokstavlig mening, för här köper pendlarna sitt kaffe innan de tar rulltrappan ner till Triangelns station alldeles intill. Även jag, som pendlare till Skurup, sticker i all hast in mitt huvud här om morgnarna.

     Utöver pendlarkaffe erbjuder Doffeln även ett paradoxalt lugn för ”ensamsittande”. Här får man inga ”du borde gå snart”-blickar. Det här är ett ställe att skriva på. I alla fall kortare pass.

     Idag är jag så sakteliga på väg till simhallen. Kockumsbadet. Ja, stadens historia finns i namnen. (Även Doffeln har en genuin historia, men den kommer jag inte ihåg i detta nu. Kockums historia har ni nog ett hum om allihop i gruppen.)

     Ja, jag är på väg. Mellanlandningens text. Varför?

(…)

Så?

     En svit av sviter?

     Låt oss hoppas att jag kan pin-point:a några DETALJER nu. Sammanhangsmässiga detaljer. Alger som göder havet (och den oöverblickbara helheten).

     Utifrån tre frågor:

  1. Finns det en startsvit? I så fall varför?
  2. Vad brinner jag för att skriva?
  3. Hur brinner jag för att bli läst?

På 1 svarar jag Ja, det är en dikt från vårt år ihop på utbildningen. Det är dikten som börjar:

får

och får känna

stilla

och som du

får

och får kännas

härifrån

Där är duet dels läsaren och dels en älskande. Det är poetiken. Det är ingången eftersom 2. Jag brinner egentligen alltid för samma SKÄL. Ett kontaktsökande. Så banal vill jag vara? Ja, jag tror det. 2. Jag brinner för att skriva en kontakt med ett du. Läsaren, den konkreta, och det gudomligt-onåbara.

      I dikterna är duet ”ambulent”: det är ibland en kär, ibland en främling, (numera) ofta mitt barn, min älskade, min far, osv. 

      På 3. svarar jag – att jag ens ställer den frågan. Den säger bara att jag är hemskt långt ifrån att vara textnära i mitt liv med mina egna texter. Den generella frågan är … strunt.

      Gå till texten. Texterna. Ord för ord. Hoppas jag att jag kommer göra innan vårt kommande samtal – med anledning av ATT vi kommer att ha samtal. Om skrivprocesserna våra.

Kram på er!

Mot cykeln och simhallen och 2016.

/Joakim

Nej, den där inledande sviten är borta sedan länge. Omläggningarna äro många med åren.

Väntextgruppen

13 mars.

Sedan sist jag skrev om Jennys och mitt textutbyte har vi hunnit med två samtal. Först var det live i februari, på fiket ”Avenyn” på Kungsgatan i Stockholm, sedan över telefon någon av mars första dagar.

Senast hade Jenny lämnat in en novell och jag slog till med utkastet till en diktsamling som Stina (min sambo alltså) och jag skrivit. På dessa tio-tolv dagar har Jenny fått en novell antagen till en antologi (se där, minsann; hon skickar in grejer). Jag har hunnit återgå till min text från live-samtalet, och har arbetat om en del av den texten. Det är en dialog. En spretig dialog. med omtagningar. I Jennys respons framkom tydligt att det vore ju gött om den kunde utökas, eller snarare fördjupas, eller ännu hellre gå på djupet – med allvaret – nånstans. Lyckas dröja, dra ut på en sekvens.

Utöka? Fördjupas? Sekvensförlängning?
Nej, jag vet egentligen inte vad jag har åstadkommit. Inte mer än att jag har skrivit ny text. Det fanns en detalj som vi uppmärksammade, en nyfikenhetens skarv, och jag har skrivit mer text. Det är allt. Det är sedan textsamtalets roll att säga något om den nya texten. Som ska vara inne om två dagar. Det är allt, det är dags att se det.


14 mars.

Trötta kvällar nu. Ockuperad av annat.

Hittar inte ens texten. Inte igår, inte ikväll.

Har jag hittat på att jag har skrivit vidare? Drömt det?

”Utöka? Fördjupas? … ”


15 mars.

Klockan passerar nu 21 och det är bara timmar till deadline.

Ja, jag tycker så mycket om att respektera deadline. En inre, snarare än en yttre.

Texten är hittad. Det var inte mycket till ny text. Men det syns att jag har arbetat, och liksom lämnat spadarna ute över natten. Det syns att det pågår ett arbete. Och det är sommaren 1989 i det här textarbetet.

Nu ska jag nöjesgoogla om den sommaren, som uppvärmning till kvällens deadline-skrivande.