Etikettarkiv: Silas

Semantiska pinnar (LXIX)

Första juni.

I kyrkbänken – dock, i en kyrka med mjuka, vadderade stolar; här ska det vara mersmak istället för träsmak, tycks Östermalmskyrkan i Kristianstad mena – här berättar jag för min systers barndomsvän – som bär på deras andra barn, som alltså ska bli ett sommarbarn – att du säger att du inte tycker om mig. Att det framför allt är där vi är med varandra, nu. Inom utmaningens hägn. Att vi där skall bli.

Och att sitta där, på ett bröllop, upplyft av det vadderade, iförd min blommiga skjorta  – som skenbart solitär. Utan familjen. Som jag. Eller. I brytningens där: vad är en-som-jag? Vi sitter å står å går alla i brytningar – skrider fram, bort. In: brudparet. Gravida.

Om du visste vad ett bröllop var och jag kunde beskriva just det jag varit på denna lördag hade jag alldeles säkert sagt att det var sagolikt, för så upplevde jag det. Rörd av smak, hela ansiktet. Rymmas skulle även det att jag bröt upp tidigt, för så var det bestämt – av mig.

Hemma igen hos er, oss. I soffan med Brandman Sam på skärmen frågar jag hur länge du inte ska tycka om mig? Du tänker lite och säger sen: Fyra minuter.

Under timmen som kommer frågar jag eller Stina om det har gått fyra minuter. Vid ett tillfälle säger du att du ska tycka om mig efter imorgon. Det låter bra, säger vi.

På natten sover vi alla tre i den stora sängen. Innan vi somnar gnuggar du näsan på först mig, sedan Stina. Du skrattar. Natten igenom ligger vi mestadels panna mot panna. Din nu milda febers natt.

Tjugonionde maj.

Malmö C. Tidig onsdagsmorgon. Bär med mig många känslor runt anknytning. Läste i Tor Wennerbergs bok Själv och tillsammans igår innan sömnen.

Detta med att anknytning snarare handlar om att fly till än ifrån, och att vi då får en primär – och generaliserbar – fråga om denna ”plats” som vi flyr till. Vad är detta för ”plats”?

Det är inget gryt (för vi har inget gryt). Det är inte en avatar (för det biologiska livet är inte virtuellt). Det är, i någon mån, en person (eller flera) som utgör en relation som blir en ”plats” genom rörelsen. Personen är ”denna plats”, men inte så enkelt. Det är inte bara personen som är platsen, då även rörelsens dit är en platsskapelse.

Om jag förstår Wennerbergs underliggande poäng med detta ”till”-skap, så kan man säga att platsen ligger så att säga spridd på vägen – dit. Den inryms och utgörs delvis i och av språket. Som om ett spädbarn kunde säga: ”Du är denna plats för mig.” Och genom talakten, ja genom, genom den – att kristalliseras.

Kroppsspråket är ändå det första språket? Lätets kropp?

Alltså. Ett helt tvunget dit? Om en förälder är missbrukande är ändå den ontologiska grunden den samma: en rörelse måste livet till. Anknytningen som ger närhet-distans; det dialektiska förhållandet som en påbörjar innan medvetandet därom är med. Närhetens avstånd och avståndets närhet.

Tjugofemte juli.

Denna din rakhet. I denna vår sommardag: När du är naken tycker jag inte om dig.

Semantiska pinnar (LXVIII)

Första juli.

Vi sitter med din dagbok. Jag vill skriva där vi ”är” i tiden, du föredrar en dag i ett förgånget maj. Du pekar (där du vill):

Du kan rita första juni här.
Första juli, menar du?
Juli!

Vi tittar på sidan. Jag undrar faktiskt:
Hur ska jag rita juli?
Bara rita.
Menar du skriva?
Skriva!
Okej.
Bara skriv, Koffe.

Och jag skriver precis det vi sa: Du kan rita första juni här. Och så vidare: Bara skriv, Koffe.

Hur kommer vi en dag att tala om det skrivna från din barndom? Kommer det att vara som en mytologi vi är mer eller mindre är överens om det mesta? I stil med: ”Och då sa du: Skriv det där! Och så skrev jag lite, och sen frågade jag dig om det lät som du hoppades.”

Hur kommer vi en dag tala
om det skrivna
som du kan läsa? Hur kommer du läsa
det?

Och.
När. Om.
Varförfjärder.

Det talade-nedskrivna-utläsbara?

Tionde augusti.

Väcktes ur en dröm på Månsarps IP. Du känner inte till den orten, min ursprungsort. Vi sa bara ”IP”, inte ”Idrottsplatsen”. Du har inte ens varit i Jönköping på två år.

Innan drömförlusten hade jag precis dubbelkollat med Uwe Rösler hur han menade med den lapp han precis gett mig genom målets nätmaskor: ”5 minutes into the game [pil uppåt]”. Jag hade samlat ihop bollarna efter uppvärmningen, inför matchen, och vänt mig mot planen med slänten på andra sidan. Tallarna. Skymning, regn i luften, tovigt gräs. En lustig känsla av det att matchen inte var spelad ännu, att vi var inför, då det redan skymde. Och fram steg han med händer som gjorda för maskor.

Jag sprang sedan ifatt Uwe (Malmö FFs nuvarande tränare) och jodå; med pilen uppåt menade han att jag skulle störta in i offensivt straffområde efter exakt fem minuter. En AC-löpning? Yes, indeed. Men det är ju absurt, ville jag säga … det beror ju på spelet, spelbilden, momenten där och då; tillfälligheter över hela linjen.

Du var leende, tyst, igen. För tredje morgonen i rad kom du in till oss och bara la dig i vår säng. En revolution tycks pågå; du har ropat och ropat från ditt rum, sällan eller aldrig kommit släntrande till oss under ett och ett halvt år med eget rum. Denna morgon bara konstaterade du att du skulle vilja ha frukost. Efter att ha lagt dig ner. Vi steg strax upp.

Åttonde juni.

På Helsingborg C kom tendensen att vilja säga att du bara vill vara med Kling, inte med mig. Du väste på ditt signifikanta vis: Jag vill inte, vara, med, dig.

Vi kom från fina dygn i mammas, din farmors, stuga. Det kom som ett oväder över dina ögon: … gillar inte dig.

Livet med ett bara som drar fram över skyarna och träffar på oss igen och igen. Bara Kling!

Andra juni.

Vaknar och tänker på vad det egentligen står om känslor i Existentialismen är en humanism. Vad ville jag åt när mina fingrar tog ned just den – just igår kväll?

Minns det här med att känslor formas, att vi måste handla för att veta något-om-något känslomässigt. Att ha mod att stå ut med att inte vara omtyckt av dig, mitt eget barn, blir större genom att tänka på hur du helst ska få forma känslor som är: motsägelsefulla, utmanande, tillfälliga, rekursiva, falsifierbara, ja … vad vet jag.

Sartre: ”Å andra sidan är det, som Gide så väl har uttryckt det, nästan omöjligt att skilja mellan spelad känsla och upplevd känsla: att bestämma mig för att jag älskar min mor och stannar hos henne eller att spela en komedi som får mig att stanna hos henne, det är ungefär samma sak. Med andra ord, känslan uppbygges genom de handlingar man utför; följaktligen kan man inte gå till känslan och här få några direktiv.”

 

Semantiska pinnar (LXVII)

Sjätte augusti.

Precis innan du somnar frågar du: Varför luktar det så fint här? Vi ligger i det stora sovrummet i Stugan. Träpanelen, den lustiga som kanske var tänkt för golv. Vi vet inte. Min morfar, som dog 1972, satte upp väggarna. Du är mycket nära sömn och kan inte hålla dig kvar i ditt eget allvar: Men i köket luktar det bläh!

Stugan med stort S, sedan alltid för mig.

Tidigare i juli. Mamma och jag sitter i bilen, kanske är vi ute och far efter material till ett staketbygge. Det är en öm och enkel dag. Vi skrattar mycket åt oss själva: ”Nej, vi har ingen … vinkelslip.” Nånstans i farandet mellan Andreassons Byggvaror i Skottorp och stället inne i Laholm brister mamma ut i ett ”det är bara du och din syster som kan uppskatta doften i Stugan”.

Jag blir faktiskt förvånad; jag har ännu en gång förträngt att det rent objektivt luktar illa i stugan, har räknat in mamma i min sentimentala bubbla.

Tolfte maj.

Regressionen i grammatiken
– en så urgulligt
monolitisk sak
som rör på sig; än hit, än dit
och ändå inom
sina mönsters skrankor.

Tade.
Nötar.
Handar.

Gåde.
Slåde.
Drickte.

*

Vi var i Holma och på den stora lekplatsen där. Du fick en sticka när vi sprang upp och ner bredvid rutschkanan; du drog handen på träräcket. Du satt sedan i mitt knä på en sådan där jättestubbe, det finns en ”stubbstig” på lekplatsen som är uppbyggd som en bana med banor, ett enda runt-springande, hoppande tjo; och jag fick ut den, stickan, men du var fortsatt ledsen.

Jag bar dig till cykeln. På tillbakavägen var det åter okej. Men så snart vi kom in i stugan var det tårigt, töcknigt, igensatt. Du satt i mitt knä i soffan, och vi sa fortfarande inget, som om cykelfärden hem pågick, och jag strök dig över handryggen och medan jag funderade på vad Roy Jakobsen skriver (i en roman) om hur knogar bildas under många år, så somnade du. Sen jag la dig på ett litet berg av täcken.

 

Semantiska pinnar (LXVI)

Tjugosjätte juli.

Vi hinner bara åka hundra meter eller så: ”Var är hans trätelefon?” Det är jag som frågar. Stina slänger en blick åt Sara vid ratten som stannar direkt. Jag hinner knappt leta i baksätet vid din stol förrän Stina har sprungit iväg bakåt längs vägrenen. Vi har fikat, dag två med kalljästa bullar, är på väg hem från en loppis i Nordsjö. Troligen har Stina också sett din trätelefon bredvid dig i gräset.

Du måste nog starta bilen igen, annars dör vi, säger jag. Sara startar Volvon, du hoppar igång: Vi ska inte dö. Nej, det ska vi inte. Genom bakrutan ser jag Stina rusa hitåt, redan, helt klart i segersprång. När hon är inne i bilen och telefonen tillrätta i din hand fortsätter det en lång stund: Och dörrarna, ska inte dö. Och biltaket, ska inte dö. Vi turas om, ja går laget runt i bilen. Trädtopparna, ska inte dö. Grillen, ska inte dö. Fönsterhissknapparna, ska inte dö.

Tredje juni.

Jag vaknar efter att ha drömt att jag följde en fotbollsspelare i ett mästerskap. Nervöst,  lyckligt, utbristande i skrik, ja lite som en förälder. På hans rygg stod namnet Godluck Jochimjesus. Precis så stod det. En gul, grön och röd dress. Inte olik Kameruns.

Du har vattkoppor. Det är VAB som gäller idag.

Trettionde maj.

Vi är samlade i soffan efter en lång morgon (från 04:20). Kling kommer upp till klockan 08 ungefär. Hon ser över dina prickar. Jag berättar för dig om min barndomsvän, Johan, och om hans övermaga många prickar. Och hur det var tänkt; han kom över och lekte för att smittas. Hur jag sedan i många dagar gick hem med hans läxor, och hur han öppnade lika prickig, dag efter dag. Och ett så rastlöst barn, Johan. Som i en särskild sorts instängdhet. Och så detta att jag fick och skulle leka med honom eftersom jag hade varit sjuk redan.

Den här dagen upprepar du det ofta: Din kompis fick många prickar. Jag duttar på din arm för att visa på mängden. Vi skrattar. Som om ett bergsmassiv av tid sakta, sakta lade sig till rätta:

80-talet, 90-tal,
00-tal,
det avskenande
10-talet.

Barnsdomstalen. Vart och ens. Eftermiddagsljus
över köksbord, saftglas

Att ha ropats in. Att sitta vid ett bord
och ta igen sig: mörkbrunt köksbord, persienner, runda, runda glas

Detta lugn och
sprittiga, fyllda dagsminne
vars relativa vikt
varit guld; som det går att förstå
numera

Jag tänker också på den gången då Johan sa ”hon är smartare än mig nu, Jocke” om sitt första barn. Ofelia var då 1,5 år gammal. Hur han skrattade och hur detta skratt gick tillbaka på hela barndomen. Tänk att det där rastlösa barnet kom att härbärgera den självdistans som är av yttersta vikt. Jag tänker på den höstkvällen i Habo, då han sade så, så väldigt ofta.

Semantiska pinnar (LXV)

Femte juli.

Runt 14:30. Minns dagens rörelse – skälvningen – genom ett danskt barns uppkörda ansikte på lekplatsen. Barnet upprepar att det är fyra år och har en egen iPad. Du går runt med din Bamseryggsäck. Jag vet inte om du förstår ordet iPad (stort tack förskolan! Inlåst iPad for the win). Jag tror inte du förstår, men det kan ju även vara så att du svarar att du inte vet för att du hör något i min fråga när jag ställer den.

Jag vet inte vad jag ska säga till den jämnårige dansken, för om jag sa något jag kände för att säga skulle det bli obegripligt för ett barn. I stil med: Måste du försaka min förkärlek till danska? Nej, det kan man ju inte säga.

En halvtimme senare sätter vi oss på kullen. Nedanför oss, vid dammen, ligger ”Sommarlovs” utomhusstudio. Vi kommer där nerifrån, har gått fram och tillbaka flera gånger: Se teleskopet igen! Nu kullen, grundandet, överblicken. Du tittar på din väska som om du minns: just det, den är med. Jag frågar om vi ska packa upp. Det första du får upp är två askar av papper. Jag har två: en blå och en orange! De är från din förskola och jag frågar om du minns att du ska ha med dig något, vad som helst, tillbaka från sommaren. Vad vill du ha med? Du tänker och tittar ut över dammen. Svamp!

Ah. Då får vi hoppas att vi kan plocka bara någon eller några dagar innan du börjar igen. Om du börjar på en måndag kan vi kanske åka ut i skogen på söndagen, dagen innan, försöker jag: men det är inte nu på söndag; det är långt till dess.

Det är långt.

Jag tänker även på Trulsan där på kullen. Läsa igen! Den associativa förteckningen över det att lukta i boken: vädra, nosa, sniffa … det är lite hjärtskärande att tänka på historien om hunden Trulsan i Pixi-format och den namnlösa dansken i samma andetag. Stirret i blicken när han ville ha min bekräftelse rörande prylen. Pappan som satt långt bort i gräset. Och det här skriver jag efter att ha lämnat in de två böcker vi tänkte lämna in den första juli. (Skulle kunna göra ett hopp till den första julis anteckning här.)

Första juli.

Det är så här jag drömde om ett liv med barn, med dig. Vi har traskat bort till Beijers park för att köpa glass. På vägen hem ska vi lämna in ett par böcker (en för dig, en för mig). Regn i luften. Som man inte yvs över. Det drar ihop sig medan vi äter glass. Nya sorter, lyckade. Lövsuset i kronorna kring kaféhuset. Vad gör vi om det börjar regna? frågar jag dig. Du tittar upp men säger inget.

Vi går in. Skyndsamt. Den barnbok som ska lämnas in börjar vi läsa nästan omedelbart, även om jag får ett styng av oro över tanken på att läsa den många gånger. Inga tekniska medel såsom mobil är med och Castors punka kan vi redan utan och innan. Mellan läsning ett och två blickar vi ut över himlen och pratar om det grå. Vi tittar långt efter familjer som sprungit in och gömt sig under träden bortom dammen. Ser du dem inte?

Titta där… Mellan björkarna. Att titta på himlen och prata om det grå. Hur ljust? Kanske hinner vi. Ska vi springa hem? Ja! Du börjar springa. Böckerna under min t-shirt. Vi skriker om att ta skydd under träd på vägen. Höra sitt barn, att höra dig bestämma: Vi springer igen! Femtio meter från Hemmahuset öppnar sig skyn alldeles. Sommarregnsvåta pustar och tittar vi ut. Hör åskan.

Någon stund senare går vi runt med var sin pinne (eller käpp). Din blev så bra, min halvbra. Men hem kom dem.

Semantiska pinnar (LXIV)

Femte juli.

Idag driver jag med dig och säger att du är som en ”härskare, den dåliga härskaren som vill bestämma över andra” när du vägrar låta mig tala med Kling om … ja vad det nu än var, i sängen. Klockan var 09:05 och Kling försökte med en klockpedagogisk lösning: ”Nu är den långa visaren på ettan, sen när den snart kommer till tvåan, då vill Koffe leka med dig.”

Men det går inte. Gick och går inte, är inte alls nära dessa dagar. Tal ut, brottning in. Vi gruffar runt. Du försöker lägga golvmattan över mitt ansikte, men du får istället en spikmattetagg nånstans och blir ledsen. Du springer gråtande runt sängen, kryper upp hos din mamma, Kling. Jag spelar avundsjuk: ”Det var ju jag som skulle mysa med henne … ” –  och sen blir det omljudslek tillsammans alla tre. Vi känner på ”mussa” som är ditt omgjorda ord ”mysa”. Ett mussaskap, för att tala umlautmässig.

Första juli.

Det är ett slags hjärntävling timmen innan nattning: Vem kan förknippa samtliga namn med rätt leksak längst tid? Materiel ikväll: diverse fordon. Fiktivt tilläggsmateriel: förarnamn som vi hittar på.

Exempel med lastbil. Jag: Vem är det som kör den här lastbilen? Det är … Saut. Som hjärntävlingssugen smakar man på namnet högt: ”Saut alltså.” Sen är det barnets tur att fråga: Vem kör den här motorcykeln? Det är Salt. Man smakar: ”Salt, och Saut.” Vem kör sportbilen? Saut. Heter den också Saut? Vad tusan? Jo, det är en annan Saut! Sedan fylls det på med namn på stundens karta: Saut, Salt och Saut får sällskap av Sauk, Sjåå, Sackå, Sacky. Eller hur de nu än ska stavas.

Tävlingen och magvärmen pågår och man tittar alltså den andre djupt i ögonen och säger exempelvis: ”Och då kör Saut iväg med sportbilen…” och så gäller det att halka rimligt kvasi-korrekt mellan vokal- och konsonantkurvorna. Tills någon sätter tungan fel i munnen och … inte var det Sjåå som körde hästbilen!

En explicitsubtil humor.

Nionde juni.

På väg hem från Gula Huset stannar vi och köper glass i Kärleks Hörnan Kiosk (sic!) och det blir en Sandwich för dig och en Snickers för mig. Vi sätter oss på en bänk i solen på David Halls torg. Pratar om det f.d. Polishuset, om de två röd-vita kranarna, om klockan på husväggen, om varför de behöver två kranar, hur jäkla stort huset är egentligen, om husväggsväxtligheten som nu tyvärr ska ner, ja rivs den med.

Du börjar fara runt lite, på barns sprittande vis. Och så försvinner du för ett par sekunder iväg bakom min rygg. Issekunderna griper om mig, hjärtat hoppar till innan jag får syn på dig bakom statyn vid cykelvägen femton meter bort. Jag ropar: KLANG! Du kommer direkt, jag tar upp dig och får en stor kram och jag säger: Jag älskar dig så mycket. Jag älskar inte …[dig; med väsande röst]. Jag kan ta det. Frågar istället bekräftande: Älskar du Kling? Ja. Och … Manne, och alla mina gosedjur.

Och det blir ändå lite hjärttungt, för det är en ansträngande tid med dig. Det viktigaste är att inte tala om för dig vad du känner – alltså att säga emot. Ta det tunga, vända på det. På cykeln bort till Värnhem tänker jag på hur vuxna sa ”Det gör du visst” till oss barn om det mesta under min uppväxt.

På eftermiddagen. Det var fint att leka med LEGO-gubbarna vid matbordet efter middagen (och så mycket spaghetti du åt).

 

Semantiska pinnar (LXIII)

Tjugofjärde juni.

Morgon, mellan rummen, jag hör dig gäspa. Klockan är i alla fall efter sex, att döma av ljuset. Sedan blir det tyst i cirka tio minuter. Så hör jag dig säga Herregud. Det verkar vara över något du tänker på.

Så går det tio minuter till och sen hör jag dig flytta på dina papp- och plastpåsar inne på ditt rum – möjligen för att kunna komma ut, möjligen av annat skäl; hur som, du var på väg till vårt rum.

Fjortonde juni.

När jag kommer hem från min sista dag innan det helgade sommarlovet så tittar du på Sommarlovsmorgon. Du sitter på knä i vardagsrummet. Stinas dator står på brudkistan framför dig.

Det handlar om ”Sommarskuggan”, en mystisk karaktär. Du ville se på programmet efter förskolan, förklarar Stina; det känns som att ni har kollat på förskolan, men det vet vi inte, det bekräftar du inte; du är helt inne i vad ”Sommarskuggan” handlar om för dig och tänker väl på det tugg som du har med dina vänner.

Elfte juni.

Du vill läsa Bamse, ja en viss serie, direkt när du vaknar. Jag föreslår att vi tar med den till frukosten och bordet, vilket går för sig. Och du vet vilka rutor du vill se och fundera kring. Du kan inte tänka dig att bläddra. Uppslagets nog, frågornas brunn.

Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.

När jag kommer hem efter att ha lämnat dig ser jag en nyhet som rör att Bromölla kommun har förbjudit bön på arbetstid. En på Twitter, Laila, som länkar till nyheten, skriver att hon bad när hon fick veta att hennes mamma fått cancer: ”för jag visste inte vad jag skulle göra”.

Det finns något särskilt bottenlöst i viljan till utplåning av det nödställda i att vara människa. Utöver den sig utbredande fascismen, därunder – ett annat som om. Ja, som om vi härskande kunde lagstifta oss ifrån någonting av döden givet.