Sextonde oktober

En vän till dig menar att det är jag som har skrivit den barnbok han läser dessa kvällar. Hans mamma berättade för din mamma, som i sin tur har berättat för mig.

Samma kväll kommer din mamma med ett öppet dokument på datorn. Vi fortsätter skriva på ett manus som under arbetet får det nya arbetsnamnet ”Är november mellan mellis och den andra fruktstunden?”

Åttonde oktober

Förstår du ingenting? Det är din röst från hallen. Du är ensam där, ropar till din mamma. Jag har gått dit, till sovrummet, för att säga att du vill titta på Brandman Sam. Både din kommentar och själva tonen – Förstår du ingenting? – låter grundade i en känsla för att göra humor av vuxenvärldens (dumma) språk. Var har han hört det? säger din mamma. Jag vet inte. Men man kan gissa. Även på tilltalet i serien i Brandman Sam kan man gissa.

En timme senare letar jag på tåget efter en anteckning från februari. Det ska handla om ”Semantikon”, som var namnet på en barnboksfigur jag skissade på … mest för att driva med mig själv. Då: jag skulle ta landsvägsbussen hem från Slottsvägen och min frisör ute på vischan. Ännu vinter. Den skånska blåsten. En timme till nästa buss.

Jag började promenera, läsandes. Och i fantasier ur det lästa; en barnbok med namnen från semantiken, vilka namn vore lämpliga? Semantikon, Pragmatus, småfolket Fonerna, funderade jag.

Hittar inget dokument med något småfolk på min dator. Skrevs kanske aldrig ned.

Det var dagen som fanns.

Landsvägen som fanns. Grundboken i Semantik som fanns.

Den här dagen som finns.

Igår försökte jag – mer via affekter än faktiska exempel – förklara för min Svenska 1-klass varför ”den här” är ett mer träffande pronomen än ”den”. Om jag fick ta om vad jag sa då – skulle jag vilja prata om gester, pekande, och hur språkets gest pekar tillbaka på oss.

Förstår du ingenting?