Semantiska pinnar (LXXVII)

Tjugonionde november.

På din golvmatta står en stearingran från Ströget och julhandeln 2017. Där är den, den där känslan som man vill åt: att ha fått kika in genom en förhoppning om framtiden. Jag minns hur jag inte ville tända den, bara ville bevara den för kommande års lekar. Och 2018 var den given som gran på ditt rum. Beklädd med några kulor och annat pynt. Och i år? Vi får se.

Tjugofjärde november.

Söndag morgon. Du tittar på ”Greta Gris”. Det är skönt, för det betyder att det inte är någon våldsam LEGO-film beställd. Men vad skulle jag skriva till dig? Jo, något om att ditt förhållande till språket kan kännas så sublimt.

Innan Greta-tittandet tittade vi på rummets tomtar. Dvs, du rörde dig och var med dem. Hämtade till sängen. Flyttade. Angav nya platser. Frågade om vilka du får leka med, ja kompromissandet för både dig och mig (jag hämtade ner min porslinsfavorit från köksfläkten). Och det var mycket den där snöbubblan som sedermera födde min textfantasi kring orden ”sublimt förhållande”. Heter det det? Glasbubbla? Tomtebubbla, kanske? Det heter Glasbubbla med tomte i, slog du fast, efter att ha tänkt en stund på saken.

Femtonde december.

Du har fått en pysselback av din mormor och morfar. En väl tilltagen plastlåda fylld till brädden med pysseltillhygge. Korkar, glasspinnar, piprensare, men även klistriga figurer, och lim, limpistol, ja mer än ögon och mun orkar räkna upp.

Det fanns även ett slags pusselbrickor som man målar själv. Du och din mamma målade var sitt pussel så snart hon hade kommit hem. Hon målade en dinosaurie. En T-Rex med en färgteckning som löpte över vackert i växlighetens förteckning. Du gjorde också en dinosaurie. Din var helt röd men den konturlösheten löste du: En dinosaurie i dimma.

Tionde november.

Eftermiddagen tar sitt grepp om dagen och jag har svårt för att komma iväg till stadsbiblioteket. Konstaterar med din mamma och det kanske vore bättre att få ha ett par timmar själv bara, alltså hemma och möjligen med en sväng till det lokala biblioteket.

Men hur ska jag förmedla detta – (att du inte får leka med mig) – till dig? Jag får väl säga det bara, säger jag till din mamma; går vidare till vardagsrummet där du har byggt upp en ny stad som kallas för Valleby-Malmö. Jag åker inte till stadsbiblioteket, jag är med mig själv här hemma istället, säger jag. Du tittar upp, över mig, i taket, säger inget. Vänder till självleken igen.

 

 

 

Publicerad av textdungen

textdungen skrivs av Joakim Andersson och Jenny Green som träffades när de studerade skrivpedagogik på Skurups folkhögskola, 2013-14.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: