Semantiska pinnar (LXXI)

Åttonde september.

Vi vaknade runt 01, var vakna till 04 ihop. Runt 03 utstötte du ett  Jag kan inte. Då hade du alltså försökt somna om i två timmar, vi hade egentligen inte sagt nånting. Bara tryckt våra pannor mot varandra ibland. Rullat isär, ihop. Strax efter att du utstött orden satsar jag på att få med dig till toaletten och säger att iallafall jag ska gå och lägger sedan in en paus för dig att fylla ut med egen vilja. Men du ska inte med, säger istället: Jag stannar här, du kan gå och kissa. I mörkret i Stugan.

Sextonde augusti.

Vi har alla slagit oss ner vid matbordet. För lunch kanske. Du frågar Kling ganska direkt: Vad har din snopp förvandlats … ? Nej, jag har inte någon snopp som förvandlats, jag har ju snippa.

Sen vet jag inte vem det är som efterfrågar allas förvandlingar. Men du säger hur som helst att min snopp skulle förvandlas till en blomma, sedan att Klings snippa skulle förvandlas till en kruka. När Kling frågar vad din snopp skulle förvandlas till svarar du: Till, till  … en klocka!

Någon timme senare kliver jag in i köket och ser objekten: blomma, kruka, klocka. Så skapas språklig mersmak, en grund för magin.

Elfte augusti.

Precis innan vi går upp vrider du på Manne och med sitt tryne mot min kind säger den: ”Jag tycker om dig.” Tydligare kunde det inte vara. Ännu en snäll morgon. Och det var minst fjärde morgonen i rad som du tassade över själv till oss. Efter femton månader utan en enda regelrätt promenad ser du nu ut som att det är det enda du känner till när du kommer in på vårt rum.

Uppslupen frukost. Jag hittar en vattenmelon. Spelar ut att det skulle vara du som köpt den. Vilket det kan ha varit. Manne blir väldigt sugen. Vi slafsar, skojar runt. Manne hittar på ett ord för hur det känns inne i magen av den saftiga, rinniga melonen: ”Det är klojigt”.

Innan innan: i mysstunden med mycket snack från Manne, ganska direkt när du kröp ner i sängen, frågade du om jag hade ont i magen. Sedan: Måste du äta snus? Du mindes gårdagen. Tydligare kan somligt inte vara. Här är jag. Vi. Ditt av mitt. Här är magen magar, dagen dagar, valen valen. 

Sedan, sedan – efter en timme med Brandman Sam på datorn: Jag lääängtar efter den gröna pärlan. Vilken pärla? Den som … bebisen som inte var en bebis hade. Du menar Kråkan? Ja! Menar du den gröna spelpjäsen som kom med posten till Kråkan? Ja! Men den är inte din. Jo?!

Objektsvirret. Någon annans likadana Bamsespelpjäs. De små, försvinnande små prylarna i den försvinnande sommaren.

Men det är inte hons! Komma tillbaks till Kråkan! Gråt i ögonen. Längtar du till Kråkan? Du nickar till tårarna. Skulle du vilja träffa Kråkan? Ja! Jag önskar att vi kunde åka, att det inte var så långt, Klang.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s