Semantiska pinnar (LXX)

Första september.

Vi vaknar hos min mamma, alltså din farmor, du känner snart det där snöret, lodet, i ett Jönköping som du däremot inte hade sett på två år.

Det allra första du säger: Jag sa till mina fröknar att Kling och Koffe åkte tåg till England, och att jag var hon min mormor och morfar. Malmölivet var med dig i drömmen. Och den utsagan, nästan identisk, hade jag fått höra tidigare i veckan, plockad ur skrönan om hur du plockat den svamp du hade med dig till förskolan.

Alla skulle ju ha med sig något från sitt sommarlov. Din lilla ask av papper som bara kunde tänkas innehålla svamp. Vi satt på en kulle i Beijers park  – och asken var med i din blå Bamseryggsäck – när du fann ditt svarande objekt. Du behövde senare en story för svamparna (vilka egentligen legat i vår frys sedan 2018 och din mamma funnit ut som lösning för det här valet av objekt).

Vid samlingen på förskolans matta har du – av allt att döma – dragit till med att dina föräldrar varit i England på sommaren, alltmedan du plockat svamp hos mormor och morfar.

Och igår, en lördag som är augustis sista dag, innan du drömde om fröknarna, då plockade vi äntligen svamp. Vi kröp fram i tallskogen runt Vederydssjön. Farmors röda Kia. Nedhissade fönster. Span längs vägkanten. Skogens guld. Småttingarna. Och så stopp och ut och någon gång ser jag era ryggar och hand i hand traskade ni iväg, där, i ett stort här. Att vara den som rullar efter med bilen. Hela tyngdlösheten till bild genom framrutan. Och att sedan återkomma – genom blåbärsstänk på fingrarna på ratten.

Femte september.

Lövens gröna ska bli brunt. Vi promenerar till förskolan. Var kommer löven ifrån? Vi tittar upp i kronorna runt skolgården. Värnhemsskolan. Det är mest bara grönt, dignande fulla kronor, så vi får anstränga oss för att hitta de bruna klasarna. Det där bruna ska bli grönt. Nej, det gröna blir brunt. Okej!

Fjortonde mars.

Du är i alla fall min pappa. Ute vid hissen. Morgon. Jag är ännu i lägenheten. Hör dig höja rösten när du upprepar inifrån hissen: Du är i alla fall min pappa! Vi ska till förskolan. Jag ställer mig bredvid dig, funderar på om jag har gjort något, eller glömt något.

Koffe … Du tar en paus. Hisskroppen svajar till kort och vi är nere. Just det, jag har sagt att man kan heta flera saker. Du stämmer av basen. Koffe, Joakim, pappa. Det ena utesluter inte det andra. Jag får upprepa jag med: En människa kallas för flera saker.

Namntankarnas vår.

På cykeln när vi når Nobelvägen – rondellen där vägen skjuter fart, inleds – frågar jag om det är kallt, för jag tycker det, säger jag. Du hmm:ar med och säger: Och på lördag. När Loah ska ha kalas? frågar jag. Ja, allt bara välter och välter.

Allt bara välter och välter?

Ja, det lossnar och lossnar, Koffe. Just det: spännet på cykelstolens bälte gick upp vid vårt hus: Den bara lossnar och lossnar. Lite förtvivlat. En förståelse som blandas med frågan om hur det ska vara, livet. Tonläget, frekvensen, det som stämmer överens: verb som verb.

Världen som kan verka lös i sina fogar. Det kyliga som kan kännas som att det bara kallnar och kallnar. Även på lördag. Även om det inte är värre än att det går att orda om.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s