Semantiska pinnar (LXV)

Femte juli.

Runt 14:30. Minns dagens rörelse – skälvningen – genom ett danskt barns uppkörda ansikte på lekplatsen. Barnet upprepar att det är fyra år och har en egen iPad. Du går runt med din Bamseryggsäck. Jag vet inte om du förstår ordet iPad (stort tack förskolan! Inlåst iPad for the win). Jag tror inte du förstår, men det kan ju även vara så att du svarar att du inte vet för att du hör något i min fråga när jag ställer den.

Jag vet inte vad jag ska säga till den jämnårige dansken, för om jag sa något jag kände för att säga skulle det bli obegripligt för ett barn. I stil med: Måste du försaka min förkärlek till danska? Nej, det kan man ju inte säga.

En halvtimme senare sätter vi oss på kullen. Nedanför oss, vid dammen, ligger ”Sommarlovs” utomhusstudio. Vi kommer där nerifrån, har gått fram och tillbaka flera gånger: Se teleskopet igen! Nu kullen, grundandet, överblicken. Du tittar på din väska som om du minns: just det, den är med. Jag frågar om vi ska packa upp. Det första du får upp är två askar av papper. Jag har två: en blå och en orange! De är från din förskola och jag frågar om du minns att du ska ha med dig något, vad som helst, tillbaka från sommaren. Vad vill du ha med? Du tänker och tittar ut över dammen. Svamp!

Ah. Då får vi hoppas att vi kan plocka bara någon eller några dagar innan du börjar igen. Om du börjar på en måndag kan vi kanske åka ut i skogen på söndagen, dagen innan, försöker jag: men det är inte nu på söndag; det är långt till dess.

Det är långt.

Jag tänker även på Trulsan där på kullen. Läsa igen! Den associativa förteckningen över det att lukta i boken: vädra, nosa, sniffa … det är lite hjärtskärande att tänka på historien om hunden Trulsan i Pixi-format och den namnlösa dansken i samma andetag. Stirret i blicken när han ville ha min bekräftelse rörande prylen. Pappan som satt långt bort i gräset. Och det här skriver jag efter att ha lämnat in de två böcker vi tänkte lämna in den första juli. (Skulle kunna göra ett hopp till den första julis anteckning här.)

Första juli.

Det är så här jag drömde om ett liv med barn, med dig. Vi har traskat bort till Beijers park för att köpa glass. På vägen hem ska vi lämna in ett par böcker (en för dig, en för mig). Regn i luften. Som man inte yvs över. Det drar ihop sig medan vi äter glass. Nya sorter, lyckade. Lövsuset i kronorna kring kaféhuset. Vad gör vi om det börjar regna? frågar jag dig. Du tittar upp men säger inget.

Vi går in. Skyndsamt. Den barnbok som ska lämnas in börjar vi läsa nästan omedelbart, även om jag får ett styng av oro över tanken på att läsa den många gånger. Inga tekniska medel såsom mobil är med och Castors punka kan vi redan utan och innan. Mellan läsning ett och två blickar vi ut över himlen och pratar om det grå. Vi tittar långt efter familjer som sprungit in och gömt sig under träden bortom dammen. Ser du dem inte?

Titta där… Mellan björkarna. Att titta på himlen och prata om det grå. Hur ljust? Kanske hinner vi. Ska vi springa hem? Ja! Du börjar springa. Böckerna under min t-shirt. Vi skriker om att ta skydd under träd på vägen. Höra sitt barn, att höra dig bestämma: Vi springer igen! Femtio meter från Hemmahuset öppnar sig skyn alldeles. Sommarregnsvåta pustar och tittar vi ut. Hör åskan.

Någon stund senare går vi runt med var sin pinne (eller käpp). Din blev så bra, min halvbra. Men hem kom dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s