Tjugosjätte juli.

Vi hinner bara åka hundra meter eller så: ”Var är hans trätelefon?” Det är jag som frågar. Stina slänger en blick åt Sara vid ratten som stannar direkt. Jag hinner knappt leta i baksätet vid din stol förrän Stina har sprungit iväg bakåt längs vägrenen. Vi har fikat, dag två med kalljästa bullar, är på väg hem från en loppis i Nordsjö. Troligen har Stina också sett din trätelefon bredvid dig i gräset.

Du måste nog starta bilen igen, annars dör vi, säger jag. Sara startar Volvon, du hoppar igång: Vi ska inte dö. Nej, det ska vi inte. Genom bakrutan ser jag Stina rusa hitåt, redan, helt klart i segersprång. När hon är inne i bilen och telefonen tillrätta i din hand fortsätter det en lång stund: Och dörrarna, ska inte dö. Och biltaket, ska inte dö. Vi turas om, ja går laget runt i bilen. Trädtopparna, ska inte dö. Grillen, ska inte dö. Fönsterhissknapparna, ska inte dö.

Tredje juni.

Jag vaknar efter att ha drömt att jag följde en fotbollsspelare i ett mästerskap. Nervöst,  lyckligt, utbristande i skrik, ja lite som en förälder. På hans rygg stod namnet Godluck Jochimjesus. Precis så stod det. En gul, grön och röd dress. Inte olik Kameruns.

Du har vattkoppor. Det är VAB som gäller idag.

Trettionde maj.

Vi är samlade i soffan efter en lång morgon (från 04:20). Kling kommer upp till klockan 08 ungefär. Hon ser över dina prickar. Jag berättar för dig om min barndomsvän, Johan, och om hans övermaga många prickar. Och hur det var tänkt; han kom över och lekte för att smittas. Hur jag sedan i många dagar gick hem med hans läxor, och hur han öppnade lika prickig, dag efter dag. Och ett så rastlöst barn, Johan. Som i en särskild sorts instängdhet. Och så detta att jag fick och skulle leka med honom eftersom jag hade varit sjuk redan.

Den här dagen upprepar du det ofta: Din kompis fick många prickar. Jag duttar på din arm för att visa på mängden. Vi skrattar. Som om ett bergsmassiv av tid sakta, sakta lade sig till rätta:

80-talet, 90-tal,
00-tal,
det avskenande
10-talet.

Barnsdomstalen. Vart och ens. Eftermiddagsljus
över köksbord, saftglas

Att ha ropats in. Att sitta vid ett bord
och ta igen sig: mörkbrunt köksbord, persienner, runda, runda glas

Detta lugn och
sprittiga, fyllda dagsminne
vars relativa vikt
varit guld; som det går att förstå
numera

Jag tänker också på den gången då Johan sa ”hon är smartare än mig nu, Jocke” om sitt första barn. Ofelia var då 1,5 år gammal. Hur han skrattade och hur detta skratt gick tillbaka på hela barndomen. Tänk att det där rastlösa barnet kom att härbärgera den självdistans som är av yttersta vikt. Jag tänker på den höstkvällen i Habo, då han sade så, så väldigt ofta.