Semantiska pinnar (LXXII)

Tionde september.

ofta ditt ögonljus
som gör att jag måste
säga: du
har rätt, du är inte trött
en uppsträckning bort
bara
av ljus
linje
som går ut –
ögonen pustar

barnkropps
springa
för att mena: en liten
stund till

du sträcker på dig
och jag inspekterar
och ger dig rätt

11 februari.

Jag ska hemvägs köpa chips på Malmö C. Ringer din mamma, men du kommer direkt till luren: Koffe, kan du komma hem och leka med mig nu. Långsamt, ord för ord. Inkännande.

Det heter såklart att det händer mycket med artikulationen.

Jag kallar det för tonkalibrering.

Överallt är det där ordet, ”kalibrering”. I min dagbok, i din dagbok, in och ut ur tankens tal. Jag pulsar genom det som snö. Men inga mätdon rör väl röstens och själens gemensamma sak. Jag måste få ordet kalibrering ur  mig.

Jag sa: Nja.. snart.
Kan du komma hem och leka med mig snart?

Jag: Ja, snart.
Ja, snart.

Jag: Jag ser en havremjölk här.
Snart.

Du lämnar över telefonen. Din mamma säger nästan genast: Hörde du vad han sa?

Ja, eller nej?

Och så berättar hon att du vi överlämnandet ropade: Koffe sa att jag är en vingelpotta. Ett ord från Bamse och en serie om två luriga gamla sorkdamer.

28 september.

Men i min LEGO-stad lyser solen.

Men i min LEGO-stad betyder inte kväll att det är kväll, det betyder att det är cirkus.

Men i min LEGO-stad har de också Mormors bageri. Och ett tak som sticker ut.

Tolfte maj.

På vägen till kolonistugan har vi femton tysta genom Malmö. Inte ett knyst. Vi kommer till Storgatan innan en serie förväntade ord tar sig ut: Här har det varit polishus.

Det knystfria – så relativt. Inom oss ligger kartorna laddade.

Så många dagar cyklar vi samma cykeltur. Slänger med skallen eller orden.

Efter där det har varit polishus –
åter tysta. Tar vänster på Fersens väg och rullar strax förbi Operan. Tio nya minuter utan pratbubblor. Först när vi når gamla Stadion kommer rösten ut: Här ska de bygga bohus!

Det är jag som har planterat ordvalet ”bohus”; det är jag som har planterat att vi talar om nämnda byggnader; somligt får man leva med i år, tänker jag. Inte minst den gamla Stadion ska vi leva med. Som vi ska komma att vänta på rivandet av den.

7 oktober.

Men i min LEGO-stad bajsar de också och de har rör som går under marken.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s