Jag tar ordet ”liv” istället

I mitt förra inlägg skrev jag ordet ”intrig” en gång. Det kändes fel redan då, men jag orkade inte nysta i det. Men nu har jag gått och tänkt lite på det, och vill säga att jag inte tycker om det, ordet.
”Intrig”

Det passar inte alls in på mitt skrivande, eller på litteratur överhuvudtaget. I mina öron låter det platt och förenklat, som att texten vill berätta en liten sensationell skvallerhistoria.
Det får mig att tänka på skitsnack i korridorer, hemliga lappar på raster, vassa blickar genom rummen.

När vi sätter oss ner och skriver vill vi berätta om människor. Om hur det är att vara människa. När vi gör det, då kommer hemligheterna, önskningarna, begären, oron, sorgen. De följer med mänskligheten eftersom de ligger i våra kroppar, i våra händer, magar. I vårt språk. Det är ingenting som ska ”läggas till” i texten. När vi är ärliga mot våra karaktärer, då följer allt det där med dem.

När jag skriver och texten känns grå och innehållslös, ser jag det som ett tecken på att jag inte känner min karaktär tillräckligt. Att människan inte har släppt in mig. Kanske har jag inte visat tillräckligt med intresse för att förtjäna att få det förtroendet, eller så är det någon som vill hålla något hemligt.
Det brukar lösa sig, när jag ger människan tid. Då öppnar det sig och genom texten kommer det där som är att vara människa. Det som jag inte vill kalla ”intrig” utan…… liv. Jag tar ordet ”liv.”

När vi känner våra karaktärer, då kommer livet ut genom texten, ner på pappret.

I den lilla fantastiska boken Skrivandets sinne (s 19) skriver Elisabeth Rynell:

”Att skriva, att dikta en sann berättelse (sic!) handlar inte om att hitta på, som många tror. Det handlar om att hitta berättelsen. [….] Och det är bara innan man börjat berätta som man som författare kan känna sig fri och allsmäktig. För varje skriven mening blir ens rörelsefrihet beskuren, till slut måste man ligga platt orörlig på mage och bara lyssna, lyssna med hela kroppen. Det är som en rytm, en klang, en ton. Eller som att blundande med händerna, fingrarna, känna sig fram över en skulptur. Att det handlar om uppmärksamhet, känslighet.”

Jenny

Att känna sig som en författare

Idag känner jag mig som en författare.

Åtminstone
Idag
Ikväll
Nu

Jag känner mig som en författare för jag har tagit tag i strukturfrågan som jag skjutit framför mig. Jag har klistrat upp kapitellappar på garderoben, färgkodat dem efter vilken karaktär de fokuserar på. Mitt manus är nu en del av mitt rum. Att omge sig med texten.

Det är att säga:
Jag har text som ska bli en bok.
Jag småskriver inte bara lite hit och dit.
Jag har ett mål.

Tidigare har jag sagt och trott att jag ”alltid” har en genomgång av min text efter ungefär 70-100 sidor. Att det är en kritisk gräns för mig.
Den här gången har jag dragit ut på processen till nästan 150 sidor. Men jag har känt behovet av den här genomgången de sista 50 sidorna. Det har ibland känts som att jag fuskat, eller försökt komma undan något välbehövligt. Men så är det också ett manus som är svårfångat. Texten försöker få tag på människor med integritet.

Mitt manus har än så länge 28 kapitel av mycket varierande kvalitet.
På väggen sitter 28 lappar fasttryckta på garderoben med häftmassa så att jag ska kunna flytta omkring dem, fördela berättelserna i en dynamisk ordning.
På väggen sitter fyra liv. Genom dem ska ett femte skymta fram.

författare1redJag har dragit mig för att göra det här. Jag har varit rädd att upptäcka att jag har mycket text som inte går att använda, eller att det på något sätt skulle vara jobbigt att se vad jag faktiskt skrivit, vad jag inte skrivit.

Det blev tvärtom.

Nu ser jag att jag kommit längre än jag trodde. Texten är inte bättre än jag trodde, men det är användbart, redigeringsbart.

Det är också fint att se hur jag genom texten provat olika tilltal, olika språk, för att till slut landa i något jag känner mig bekväm med. Början är väldigt annorlunda på hur det senaste är, men det kommer inte bli svårt att skriva om de andra kapitlen. Det känns roligt att få gå tillbaka och skriva början igen men utifrån ett perspektiv där jag är mina karaktärer nära.

Tvättlinetekniken, har jag för mig att tidningen Skriva kallade det (får reservera mig lite, kanske minns jag fel..) och jag kände mig träffad.

Tvättlinetekniken (som jag minns den): När man skriver lite här och där i sitt manus och senare möblerar om bland kapitlen genom att placera ut dem på en rad och flytta omkring dem. Det lämpar sig inte för mer avancerade intriger, sa tidningen.
Jag kände mig träffad igen.

Nu ska jag läsa. Gå från en text till en annan.

Jenny

Texten som självbevarelsedrift

Det har varit en helg med sol och jag har suttit på min uteplats så mycket det gått. Kisat mot datorskärmen, skrivit mejl, redigerat text. Tagit fram dagboken, bryggt kaffe, ätit banankaka, läst en skönlitterär bok, pratat med grannen, hämtat en skolbok. Det känns som att jag gör så många olika saker, har så mycket olika projekt igång. När en ser närmare på det är ord och text. Hela tiden text i olika former.

Alldeles nyss skrev jag en kortare text om vikten om att välja. Jag hade då en tydlig känsla av att livet måste formas genom aktiva val, att det är endast då som en sakta kan närma sig att bli den en vill vara. Att det som är farligt är när vi inte väljer utan bara tillåter oss att driva med.

Men så sitter jag här och har texten som grund för livet. På ett eller annat sätt har det lyckats bli så. Det är så himla rätt och självklart. Men jag undrar om det har blivit så på grund av aktiva val. Har jag behövt välja, eller har det varit så självklart att det har gått av sig självt? Fanns det något alternativ?

Jag vill gärna skriva att det inte fanns alternativ, men det vore inte sant. Klart att det fanns alternativ. Det hade kunnat bli hursomhelst. Egentligen.

Så jag har väl valt då. Eller lyssnat, är kanske ett bättre ord. För visst har jag lyckats ha text och skrivande omkring mig eftersom jag strävar efter just det. Samtidigt känns texten som ett deafult-val. Som att texten väljs på grund av min egen självbevarelsedrift.

Jag tänkte först att jag inte kunde minnas något som jag egentligen aktivt valt bort för att välja skrivandet. Men så rättar jag mig. För visst finns det sådant jag står över. Visst har det funnits gånger då jag velat välja nåt annat men sen tänkt, att jag ångrar mig om jag inte väljer skrivandet.

Saker som försakats:
Jag har aldrig gått en buggkurs.
Jag ser inte särskilt mycket film.
Jag har nästan aldrig jobbat extra vid sidan av studierna.
Jag reser inte särskilt mycket.
Jag har ingen hund (men den grejen har jag inte gett upp!)
Jag syr inte särskilt mycket, fastän jag skulle vilja.
Jag stänger ibland av telefonen när den gör för mycket ljud, för att få vara ifred med texten.

Ibland tänker jag att jag kanske missar något. Men känslan av att ha förlorat något infinner sig nästan bara när jag misslyckas med att prioritera skrivandet. Bara när det läggs tid mellan mig och texterna kommer den där missnöjda rastlösheten och fladdrar runt i mig.

För mig är skrivandet ett sätt att stanna kvar inom mig själv. Fokusera inåt och stänga ute det andra, bruset. Det som stör, sliter och drar i min uppmärksamhet och gör att jag inte tar in världen i kroppen. Skrivandet för samman mig med omgivningen. Det är att förstå att jag hör hit. Skrivandet som en länk mellan den egna kroppen och världen.

I icke-skrivande perioder blir är det ett tittande, ett pratande och ett görande som är helt utan förankring i mig. Det går inte in, lämnar inga bestående avtryck eftersom jag inte låter världen vandra genom mig och ut i ord. Då försvinner kopplingen till mellan mig och omvärlden.

Boken jag tagit mig an i påsk är Och allt ska vara kärlek, av Kristian Lundberg. Precis innan jag gick in och skrev det här blogginlägget satt jag ute i kvällssolen, halvfrös och läste:

”Om jag inte varje dag får fästa och fånga in världen på ett ark papper, så är det som om den inte existerade alls, som om jag inte fanns.” (sid 113)

En vän vände på begreppen och sa att skrivandet för honom var att kliva ut ur sig själv och befinna sig i världen istället för att vara instängd i sig själv.

Det stora är att skrivandet kan föra mig in i mig själv och ta honom ut ur sig själv.

Nu skulle jag vilja skriva något om skrivandets bredd, möjligheter och nödvändigheter. Hur det hjälper oss att vara de vi vill vara. Skrivandet som verktyg, som medel för att finnas till.
Men herregud, det blir ju nästan för pretentiöst, även för mig.

Igår målade jag naglarna härligt rosa med glitter. Jag minns inte sist mina naglar gjorde mig så glad. Kanske i Salamanca. I tentaperioden, när det var som mest hektiskt. Då lämnade jag hemmet och satt på kaféer, skrev och läste Simon och ekarna. Återigen: Detta att ha texten som ett sätt att finnas till. Att inte sugas upp i allt det andra.

Ni får ett Spanienminne:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Plantering och planering

Textdungen bytte nyss från en sommarbild till en vintrigare. Nu börjar den också kännas fel, när bofinkarna spankulerar på gräsmattan utanför fönstret och blåsipporna vänder sig mot solen. Vintern gick ändå fort, säger vi till varandra när vi möts på vägen härutanför. Så vänder vi våra ansikten mot solen, vi också.

Joakim och jag har haft vårt första arbetssamtal kring sommarkursen på Skurup. Också det ett vårtecken.
Vi har pratat upplägg och funderat på hur en sommarkurs ska skilja sig från andra kurser. Hur skriver vi på en sommarkurs, och hur utnyttjar vi ljuset, gräset, värmen? Skriver vi ”badkläder” på packlistan? Ingen nämner regnhotet.

Jag har också varit på möte på både Landvetter och Frölunda kulturhus. Det blir sommarkurs även där, för människor i tonåren. Allt kommer naturligtvis läggas ut på bloggen, under fliken På gång.

Idag har jag planterat solrosor och blåklint i mitt miniväxthus. De ska blomma i juli, augusti. Jag kan se det framför mig, en prunkande lyster. Färgglada balkonglådor att vattna i innan jag går ner till sjön.
Varje gång jag går förbi plastlådan med svart jord på köksbordet får jag ha den fantasin. Det är en glädje.
Planteringen blir en naturlig övergång till skrivandet. Något besläktar dem. Det handfasta plockandet med jord och frön och fantasin om växande. Sedan plockandet med orden och fantasin om en hel historia, en lyster i språket.
När orden radas upp är de inte bara enstaka ord i enstaka rader, utan en del av en helhet som ännu inte finns. För att hålla energin uppe måste mitt skrivarjag fantisera om den helheten.Köksbord med nyplanterade solrosor i en låda

De sista dagarna har varit dagar med struktur. Det är mycket att göra och jag har fått saker gjorda. Det bästa är att jag inte har försummat varken skrivandet eller läsandet. Att jag har kommit ihåg mig själv såpass mycket. Kommit ihåg vad det är som får mig att må bra, att vara glad.

Jag har varit glad.

Jenny

När en ramlar över Barbro Lindgren

Text en kan ramla på när en söker efter lämpliga stycken att läsa under en skrivarkurs:

”Och med vackra utsikter är det så här:
Om jag står nånstans såna där vackra ljumma dagar och
tittar över fält och ängar och stora mörka träd och
luften är disig av sol, då är det som jag ändå inte kan förstå,
att det är precis då- 
Utan istället tänker jag: Det här ska jag komma ihåg,
sen…. hur himlen lyste och fälten svallade- hur gröna
träden var och hur lärkorna sjöng- ja det ska jag komma
ihåg!
Precis som det redan var borta för länge sen- ja, som
om man står och längtar efter något som redan finns där!
En ganska sorglig känsla.”

Ville bara säga att så är det. Precis så.

(Plockat ur Bladen brinner, s 51. Barbro Lindgren.)

Jenny GreenBladen brinner

Tankar från ett författarbesök


– Det börjar med en bild…..
Så löd en av inledningsmeningarna som min skrivargrupp fick vid helgens kursträff. Jag sa aldrig det, men övningen var en tyst hyllning till Hanne Örstavik, vars författarbesök jag var på förra veckan.

För mig börjar det med en bild, sa Hanne om sitt skrivande. Ett hus i mörkaste nordnorge och en nyfikenhet på vem som finns innanför dörrarna.

För henne är det en bild. För en annan en relation, en replik. Ett yrke.

Beskriv bilden. Sjunk in i den. Vad finns där och vad kunde finnas där? Vem har målat det lilla skåpet i hörnet och varför är fotogenlampan trasig? Varför står kvinnan med ryggen till? Varför vägrar hon att vända sig om?

Jag brukar emellanåt jämföra en text med stjärnhimlen.
Stjärnor som är ljuspunkter som blir till bilder när vi, människor, hittar mönster bland dem.
På samma sätt är en text ensamma ord tills vi, läsare, fogar dem samman och skapar mening.
Örstavik beskrev sina texter som  ”punktromaner”. Texter med en mängd små situationer, bilder och beskrivningar som läsaren själv får foga ihop till en helhet.
Historien, relationerna, kärleken, återfinns inte i de skrivna orden utan i spänningen 
mellan de skrivna orden.
I tystnaden och de bortvända blickarna. I ett barns fantasi om att sitta på ett tåg bredvid sin mamma och åka långt långt bort och aldrig kliva av.
Texten själv berättar inte vad den längtan betyder, läsaren måste själv hitta meningen med den. Skapa bilden.

Hon tog upp frågan om hur det är möjligt att samma ord kan kännas hjärtskärande äkta i ett sammanhang och ekande tomt i ett annat. Hur gör vi för att sätta samman orden så att de fylls med mening?
Kanske hänger den frågan ihop med att låta läsaren själv skapa mening i texten. Att ord som kärlek fylls med mening när vi inte skriver själva ordet med stora bokstäver, utan låta läsaren själv ana sig till den, mellan bilderna?
Kanske är punktromanens stora vinst att textens mening förblir outtalad och därför så träffande?

Textdynamikens villkor. Det är något som Joakim och jag rört oss runt dessa inledande månader 2015. ordens relation till varandra. Sammanhanget. Hur skapar vi en stark mening utan att tömma texten på innehåll?

Någonstans satt jag och hoppades på att Hanne Örstavik skulle ge ett svar.

Naturligtvis går det inte att svara på.
Naturligtvis måste det vara ett sökande.
Det handlar om att skrivaren själv måste läsa sin text och känna in den. Lyssna på ordens placering och våga byta ut, flytta omkring och ta bort. Det är så vi upptäcker vad som faktiskt hör hemma i texten. Det är så en skrivare sakta mejslar fram sin värld, sin bild, sitt språk.

När jag i helgen strosade runt i bibblan, ramlade jag över två av hennes romaner i Vi rekommenderar-hyllan. Plötsligt kändes det självklart vad mitt nästa boklån ska vara.

Jenny

En kursstart är en urladdning

Idag har äntligen vårens kurser inletts. Tre timmar med nya människor, nya texter och kreativiteten i rummet. Äntligen är det igång.

Först efteråt förstod jag hur laddad jag varit. Kroppen kändes smått skakig när jag lämnade biblioteket och väl hemma blev jag akut sömnig. Som när jag var lite och kom hem från förskolan, utmattad av alla människor, samtal, intryck.

Nu är vi igång. Vi har tagit i varandras händer, sagt våra namn och börjar röra oss runt i textvärldarna. Letat efter orden. De har vågat läsa upp och de har vågat låta bli. Det är som det ska vara. Texten delas bara om den är delbar.

Raderna som läses upp är hisnande. Jag får hålla i mig för att inte fladdra iväg. Det är inte bara texterna i sig utan hela situationen.
Att en text kan läsas upp.
Att vi kan ta emot den.
Att den skapats precis här och nu, på sju minuter.
Att våra öron aldrig innan har hört orden på just det där sättet.
Att skrivarna ger mig det. Ger varandra det.

Nästa lördag ses vi igen. Då är det ett återseende. Det är så mycket lättare att se den andra träffen framför sig, när det finns ansikten, och röster att minnas, funderingar att följa upp. Alla dessa tankar om vad skrivandet är, hur det fungerar. Premisserna. Förhållningssätten.
Kalejdoskopiskt.

Två minuter innan skrivarna kommer

Vårt skrivarrum, innan det fyllts av skrivare

Jenny

Med text i kroppen

Med skrivandet i kroppen lämnar jag sommaren i texten och går ut i vintern. Klockan är åtta men mörkare än såhär blir det inte.
Kroppen känns som den gör efter en dag med skrivande. Alla mina delar i takt. En känsla som inget annat ger mig. Tänker igen att jag ska minnas det när det går trögt. Att jag behöver skriva. Minnas sambandet mellan glädje och skrivande.
Min nya textvärld, mina nya människor, börjar hitta en form. Människorna rör sig runt varandra, möts, förhåller sig till varandra. Det är ett sökande, ett famlande. Ingenting är självklart. Försöker låta det vara så. Tänker på Elisabeth Rynell och försöker lägg örat till historien och lyssna. Tycker att jag blir bättre på att höra dem, se deras rörelse mot varandra. Deras längtan. Att det får handla om den.

Snön är tung över träden och jag dras mot herrgården vid vattnet. För det mesta ser den öde ut men på kvällarna lyser ett fönster. Aldrig något ljud, aldrig någon rörelse. Bara det ensamma fönstret bland en lång rad mörka.

Bakom herrgården finns en liten skogsremsa som man kan gå in i, om man är en sån som söker sig till träden. Det är bara några meter från vägen, ändå är tystnaden drabbande. Snön orörd, och träden högre än man tänker sig att träd blir. Under granarnas grenverk finns det ett utrymme som ett sovrum. Min rygg mot stammen, tänker på människor som stått där före mig, att de också tänk på trädet, och på sina hemligheter.

Jag går genom granrummen, kliver över det nedfallna. Herrgårdens fruktträdgård skymtar genom grenarna, fönstret som lyser. Inget teveljus utan bara varma lampor. Äppelträden täckta av snö men sommaren känns igenom snötäcket. Gräsmattan är en plats att ligga och läsa på, få gräsränder på magen, på armarna. Att ligga där med de största granarna ovanför och sjön. Vattnet att gå ner till. Se ut över.

Jag går ner till vattnet, ser ut över. Ikväll är det dimma och jag kan inte skilja land från sjö. Tystnaden, bara snön under fötterna, andetagen. Mina egna.

Bilarna som kör förbi ser mig inte. Jag kliver bland trädens grenar, jag snubblar inte. Står bara stilla och låter kroppen finnas till. Känner den här texten pulsera genom min kropp. Vet att jag ska gå hem och skriva den. Vet att den inte kommer leva upp till idén om texten, men ändå. Bara det att den blir skriven.

Bakom de tätaste granarna hör jag människor komma. De pratar, kommer närmare. Jag vill inte gå fram. Vill inte vara synlig. Står kvar, hukar mig i snön. Tänker att jag är en gran, en gren, en snöklump, en skugga. Deras röster klara i natten. En av dem har fått ett sms av sitt ex. Han berättar en invecklad relationshistoria. Deras röster försvinner bort.

Jag kommer ut ur trädvärlden. Går över vägen och hem. Fem minuter då jag nästan hinner glömma bort att skriva den här texten.

Källarbacken  Ett foto taget en annan dag, men samma vinter.

Jenny

En vit Volvo i januarisnön

Jag sitter här och längtar efter att skriva. Istället läser jag. Läser flera böcker samtidigt på ett sätt som jag inte gjort sedan mellanstadiet. Kastar mig mellan texterna. In i dem. Tänker att det också är att att skriva. En annan sida. Kanske är det det. Kanske är det ett sätt att lura mig själv, slippa undan koncentrationen det kräver att sätta sig med sin egen text. Mitt sinne är splittrat. Jag kan inte samla mig för att öppna mitt textdokument. Vet att jag hade blivit samlad om jag öppnade dokumentet. Skjuter ändå på det, fastän jag har genomskådat mig själv.

Utanför mitt fönster ligger snön. Den har snart legat ett dygn nu. Töandet som ett hot i luften men skymningen känns mildare mot trädkropparna.
En Volvo har kört fram och tillbaka på vägen. En sån vi hade när jag var liten. Gasen i botten i kurvan, motorn varvas. Däcken som sladdar och sen tillbaka, samma väg och farten genom kurvan. Ikväll är jag glad att jag inte har katt.

Jag sitter här och skriver och längtar efter att skriva. Det är skönt att låta orden rinna ut över dokumentet. Nästan så att det inte spelar någon roll vad det blir för text, som att det är det mentala jag är ute efter. Lugnet. Ordningen. Fokuserandet. Att få mig själv att kliva in mot det som håller ihop mig.
På kvällarna nu, när jag ska sova, brukar jag hålla mig vaken med olika planeringstankar inför skrivarkurserna. Det är en energi rinner till nu. Jag längtar till biblioteket, läsesalen, möblera om de ensamma små skrivborden så de blir en ring.
Mejlen droppar in, människor anmäler sig och vill skriva. De längtar också, det känns genom deras mejl, även de korta. Vår gemensamma förväntan, förhoppning.
Alla dessa namn som snart ska få människor, ansikten. Leenden som ska utbytas. Ord som ska väljas, sättas samman.

Någon sa en gång att responssamtalen är lite som Så mycket bättre. Att få se sin text med andras blickar, höra orden genom andras munnar. Bli läst precis så genomgående som man hade hoppats på att bli läst. Det kan vara så himlans vackert.

Jag skrev just en hemtenta till skolan som blev lite av ett brandtal för responsens möjligheter att öppna upp människors blickar för text och för varandra.
Att läsa varandras texter och få sin text läst kan betyda att människor verkligen förstår vad de har att ge varandra. Människor som kanske knappt känner varandra kan få betyda något för varandra. Men då måste också responsen som fenomen, eller som genre, få möjlighet att tränga innanför huden på de som ska läsa och bli lästa. Så att den kunna ta plats och växa. Först då kan en läsare våga visa upp sin läsning för en grupp. Hålla fram den och säga Det här har jag sett.

Inte riktigt så skrev jag på tentan, men nästan. Tänkte, att om det emellanåt är möjligt för mina cirklar att sammanfogas måste jag ta den chansen. Kroppen vill trots allt sitta ihop, vara en helhet.

Och nu har jag skrivit idag också, trots allt. Ibland vet man alltför väl vad man behöver.

Jenny

Mot januarimötet

Andra halvan av 2014 har präglats av tvivel kring skrivandet. Avsaknaden av skrivglädje har varit en bristsjukdom i kroppen. I svaga stunder har jag till och med tänkt, att det här tar jag mig inte upp ur.

Men så kom augusti och några soliga sensommardagar i Hällingsjö satt jag och Joakim och mittemot varandra vid köksbordet och skrev. Vi vred upp äggklockan och fyllde våra ark. Läste upp. Skrev. Drack kaffe. Gick till sjön i tystnad. Gick hem och skrev. Skrev lite till.
Jag var i stort behov av att ha en skrivarvän mitt emot mig. Det var nödvändigt. Det är nödvändigt. Den där skrivaren på andra sidan bordet, texterna som får bli till, får vara som de är. Och samtalen, samtalen.

Efter att han åkt hem till Malmö skapade jag en mapp på datorn som heter ”Kom igång med skriv hösten 2014”. Där hamnade texter som fick vara som de blev. Skuggor människor, scener, dagboksanteckningar. Vissa satte jag ihop, andra har jag aldrig återgått till. Vitsen med dem var att de överhuvudtaget skulle bli skrivna.
Långsamt kom njutningen i textarbetet tillbaka. Blanka rader är nu, januari 2014, något att längta efter.

Det har varit en höst då jag varit tvungen att minnas varför jag envisas. Minnas att skrivandet är ett sätt att må bra.
Ibland måste man bli påmind. Ibland behöver man en annan skrivare mitt emot sig som säger

Ta det lugnt.
Varje text är en text.
Skriv dina pass.
Gå en promenad.
Skriv.
Skriv ut.
Ät god mat på kafé.
Läs din text.
Kladda rejält.
Drick ditt kaffe.

Idag har jag ätit god mat på kafé och läst min text. Fnulat på omskrivningar och flyttat rader, skrivit till, tagit bort.
När jag gick ut i eftermiddagen var det med energi i stegen.

Det är 2015 och på fredag bär det av mot Malmö, Joakim och januarimöte. Igen ska sitta mitt emot varandra och ställa klockan. Vi ska skriva saker som aldrig skrivits förut. Vi ska göra det för att det är ett sätt att ta hand om livet.

Jenny