textdungen

Livet som ordmänniska innehåller en hel del dagar – eller veckor, till och med – då du smakar på ett ord. Du smakar och kan inte sluta. Av lust eller tvång, det beror på. Ordet har slagit följe. Kanske ökar det på din takt, kanske får det dig att sitta kvar, drömsk.

Just nu smakar jag i veckor två, på vångavallsångest. Nästa onsdag, klockan 18.00, spelas kvalet i Allsvenskan för herrar. Vi snackar fotboll nu. Laget jag följer har nedrigt nog hamnat på den negativa kvalplatsen i Allsvenskan och möter det lag som överraskade i Superettan och där knep den positiva kvalplatsen. En som vill upp, en som inte vill åka ur, eller, en som vill få stanna kvar – på bekostnad av att det andra laget får vänta med att ta klivet upp. Rörelsen mellan serier har dramats signum. Eller om det är ångestens. För den inbitne supportern är det ångestens timmar.

Jag vet inte vad jag vill åt med en text om ett ord som vångavallsångest, jag vet bara att tanken på att skriva om fotboll har varit med mig lika länge som skrivandet har varit med mig. Att det är en slags omöjlighet och därför en lockelse. Att idrott har en rejäl arvslott i mitt tänkande och därför, ja, vadå? Att det i min allra första dagbok (1989) berättas på sidan två (vill jag minnas) om att Sverige vann eller förlorade i Hockey-VM. Att det i var och varannan dagbok under de här snart 28 åren förekommer resultat av skilda slag. Att det är som förgjort för det idrottsliga; det nästlar sig inte in i ett ”annat” skrivande. Att med ordet vångavallsångest kommer kärleken till orden. Som allt handlar om. Även en offsidefälla.  Att med tanken på en sen novemberkväll på Vångavallen i Trelleborg kommer … ja, vad kommer?

Kanske handlar det om känslan av att ha förberett sig för det här. Och känslan av att ha gjort detta förut. Känslan av något sådant som att stå på en stålställning i novemberblåsten och skrika sig hes för sitt lag. Det absurda i att upplåta sig till det. Vad är detta – att ha ångest över? Vad gör väl det, om Jönköping tappar sitt elitlag i herrfotboll över en bergskant?

Ett förmodat fritt
fall. En depressionsfaktor för någon
som min mamma. En svanesång för en kommuns
deltagande i festen. Vad är väl detta
att oroa sig för? Hade jag förresten inte släppt
fotbollsintresset för i år?
Vångavallen. I Trelleborg. Havsvindar. Skallrande stålställningar.
En novemberkväll
att se fram emot, med tillförsikt. Där är det. Det är bara
ett vackert ord
på vägen:
vångavallsångest

För några veckor sedan vaknade jag runt 03.00 flera nätter i rad. En av dessa nätter gick jag upp och tänkte skriva, som en annan Knausgård. Men det dröjde inte många minuter innan jag satte på en brittisk tv-serie istället. Där fanns ju ingen skärpt tanke att tala om. Och vad gör väl det, inte ska jag börja med skrivpass mitt i natten.

Den här gången kom rubriken före texten. När jag gick och la mig igen runt 04.00, alltså efter ett avsnitt med ”Scott & Bailey”, då kom känslan av att ha fallit i något av de första skrivstegen. Så långt ifrån den disciplin man har läst om hos Knausgård. En författare som använder tiden när familjen sover.

Den här gången fanns nästan ingen text, utöver en slags motfråga; men när så, när är – min skrivtid? Frågan om när följer mig i hösten och … får sina svar. Morgonpendlingen med tåg, som är ett utkast värt. Hemfärdens fråga om att skriva om. Vill du se? Nej, det vill jag inte. Det känns som en för tungt packad ryggsäck till förfrågan. Skrivandet är mig inte så kärt. Eller skrivandet är mig kärt på andra vis.

Som när jag glömde min dagbok på kontoret inför en långhelg. Det blev en kännbar affär. Jäklar vad jag kan längta efter möjligheten att få läsa om och skriva vidare, när en viss text inte finns till hands.

Annat fanns. Och det är så mitt skrivande ska finnas: en uppsättning, en solfjäder; några förgreningar att räkna med. Mitt barns dagbok. En gemensam diktbok med en vän. Mitt huvudprojekt. Att ta turen när det åter blivit min tur att skriva brev i ett dialogiskt projekt med en annan vän. Eller att skriva om en diktsvit som jag nyligen fick respons på av Jenny. Und so weiter.

Det finns en kliande fråga om när, som jag har svårt att ta i. Men fallet, det är flerfaldigt.

 

En dag i september

En dag i september får du leverpastej, din mamma oroar sig
för järnet, en dag
tar du vagnen och bara vänder, en dag i september
får du en polisbil, en annan dag tejpar vi om den med kärleksfärg,
en dag har vi besök och får höra att det blir värre
med en pride-certifierad polis,

jag gick innan och går efter och tänker på den där bilen
som diskursambulansen,
ja som aldrig kommer nå fram
mellan åskådningar, jag gick och går och tänker
på hur många år det är (eller inte är) tills vi kan använda ett ord
som diskurs
som ambulans
som
som något som sällan når fram,

något
som rör sig från ett läger till ett annat,
som lavendel
som motstånd
som

vad kommer vi ha för ”läger” med dig, nej så tänker jag inte, jag tänker inte
i termer av läger (och dig, samtidigt),
men jag tänker att en dag
kommer du förstå
att människor omkring dig inte hör till samma
språks värld
och att en polisbil kodas av dina vänner – och vilka vänner du har avgör vad det är –
ni ser, vi ser

En dag i september går vi runt och berättar om hur ”b” är bäst: brev, bön, bada, bi,

det tar liksom aldrig slut den dagen
och mitt i ramsan kommer vi iväg och påbörjar besöken
vid förskolor i Kisseberg, först ut
är Rostorp, en slags lyxvariant, en vit borg med designlekpark under körsbärsträdet,
med Kerstins hemlagade mat, villaområdets borg,

närmare vårt hem, ett bokstavligt stenkast från vårt köksfönster, där
ligger en förskola i andra extremen, varken Stina eller jag brukar se några
pedagoger bland barnen på gården
och en dag i september
har dina tysta protester förändrats, vi går mest hemma, det stannar vid två besök,
du säger mamma
lite varstans i lägenheten; när vi ska borsta, när vi ska klä oss, när jag sätter dig i matstolen, mamma runtom liksom
och det kan mycket väl vara som din mamma sa till mig: Du prövar, om du kan få
på ett annat sätt, nu prövas det, nu är vi i det, och en dag i september
river du också främmande personer i ansiktet.

En dag i september går jag inte längre ut i den makabra sensommarvärmen, en dag tänker jag faktiskt på hur överjävligt illa det ser ut
för t.ex. din generation, du är vårt barn i en värld utan diskursambulanser –
i dikten jag länkar i de sociala mediernas värld står det att 5% av jordens befolkning
har gjort en flygplansresa vid något tillfälle
och ändå är det självklart att just du ska göra det,
inte vägras det,
inte en chans att du ska vägras det, varför då liksom (ska alla tuta i oss att vi ska tänka),
men vi måste vägra
nästan allt. En dag
i september är det långt på cykeln till andra sidan stan, där
ska vi träffa två andra bebisar, men den dagen dröjer vi i parken för att …  för att …

En dag i september har jag blivit orolig – hur ska vi hinna skaffa vinterkläder? Eller, så heter det inte, det heter inte hur ska vi hinna, det är inga precisa ord
i en oro, det är oro, en hinna över tillvaron, något som håller talet undan
för en människa och släpper saker ur ett moln;
”Orosmolnet”

En dag i september är jag plötsligt inne i omsorgsbubblans trumma

En dag i september tänker jag: Som man känner jag inte riktigt igen mig härinne, …

En dag i september (den 12 september) öppnar du din famn och ger Stina en kram när hon kommer hem, en stor en,
en dag i september gör du likadant med andra, nästa,
vidgar omsorgens tillbakastrålande gåva,

mitt på dagen
en dag är vi på väg till biblioteket – men vi kommer inte komma dit – då vi går av
buss 4 vid Gustav Adolfs Torg och en tatuerad man som jag har ryggat för under resan
kommer fram – han byter väg ut ur bussen för att nå oss – bara för att säga:
You have a very cute son,
Yes, yes,
we know, vi går av
med Gayla och hennes mamma, Una, vi ska vända om, vi ska tillbaka till Värnhem, vi ska följa dem till Migrationsverket, vi kan Malmö, hon kan inte läsa
brevet från verket,
det är samma dag; you have very cute son och Silas, Silas, som Gayla och hennes mamma upprepar, de älskar ditt namn, de tänker på skogen i ett annat land, och du och Gayla
hittar varandra direkt, (även om du inte fick ta emot chips på bussen);

Gayla är runt 6 år och vill köra dig i vagnen, du tjuter glatt, medan både jag och Una håller koll på trafiken och vagnen och alltet
en dag i september ska vi strax skiljas från Gayla och hennes mamma
inne på Migrationsverket,
ingen av er förstår varför och att skriva om avskedet ger er all rätt, igen

och bussresorna: i famnen, i knät, i vagnen, du ”mognar runt mellan lägen”, skriver jag
och du somnar mot Stinas fot kvart i sex
och
och på Kanini for du runt, runt efter barn –
en dag i mitten av september var du så inspirerad av 15-månaders-Jesper att du glömde att du inte gick än och bara sprang 10 till 15 steg
och
ja,
September-Silas, du
som vaknade vid 5, var för trött för att leka men alltid ville upp, hängde vid en lampa (och lärde dig trycka själv på en sladdkontakt, den 13 september), du som for runt
med vagnen (den stora),
körde i cirkel på vardagsrumsmattan (när hjulen hade ställt sig i sidoläge), du
som drog ut allt ur köksskåpen
som andra barn, som barn

och med allt menar vi även de hyllplan som grytor och andra saker står på,
som barn

Du, som ikväll, numera, sent i november, somnar lugnt
till vår berättelse om Silastrollet …

 

/Joakim