En dag i september

En dag i september får du leverpastej, din mamma oroar sig
för järnet, en dag
tar du vagnen och bara vänder, en dag i september
får du en polisbil, en annan dag tejpar vi om den med kärleksfärg,
en dag har vi besök och får höra att det blir värre
med en pride-certifierad polis,

jag gick innan och går efter och tänker på den där bilen
som diskursambulansen,
ja som aldrig kommer nå fram
mellan åskådningar, jag gick och går och tänker
på hur många år det är (eller inte är) tills vi kan använda ett ord
som diskurs
som ambulans
som
som något som sällan når fram,

något
som rör sig från ett läger till ett annat,
som lavendel
som motstånd
som

vad kommer vi ha för ”läger” med dig, nej så tänker jag inte, jag tänker inte
i termer av läger (och dig, samtidigt),
men jag tänker att en dag
kommer du förstå
att människor omkring dig inte hör till samma
språks värld
och att en polisbil kodas av dina vänner – och vilka vänner du har avgör vad det är –
ni ser, vi ser

En dag i september går vi runt och berättar om hur ”b” är bäst: brev, bön, bada, bi,

det tar liksom aldrig slut den dagen
och mitt i ramsan kommer vi iväg och påbörjar besöken
vid förskolor i Kisseberg, först ut
är Rostorp, en slags lyxvariant, en vit borg med designlekpark under körsbärsträdet,
med Kerstins hemlagade mat, villaområdets borg,

närmare vårt hem, ett bokstavligt stenkast från vårt köksfönster, där
ligger en förskola i andra extremen, varken Stina eller jag brukar se några
pedagoger bland barnen på gården
och en dag i september
har dina tysta protester förändrats, vi går mest hemma, det stannar vid två besök,
du säger mamma
lite varstans i lägenheten; när vi ska borsta, när vi ska klä oss, när jag sätter dig i matstolen, mamma runtom liksom
och det kan mycket väl vara som din mamma sa till mig: Du prövar, om du kan få
på ett annat sätt, nu prövas det, nu är vi i det, och en dag i september
river du också främmande personer i ansiktet.

En dag i september går jag inte längre ut i den makabra sensommarvärmen, en dag tänker jag faktiskt på hur överjävligt illa det ser ut
för t.ex. din generation, du är vårt barn i en värld utan diskursambulanser –
i dikten jag länkar i de sociala mediernas värld står det att 5% av jordens befolkning
har gjort en flygplansresa vid något tillfälle
och ändå är det självklart att just du ska göra det,
inte vägras det,
inte en chans att du ska vägras det, varför då liksom (ska alla tuta i oss att vi ska tänka),
men vi måste vägra
nästan allt. En dag
i september är det långt på cykeln till andra sidan stan, där
ska vi träffa två andra bebisar, men den dagen dröjer vi i parken för att …  för att …

En dag i september har jag blivit orolig – hur ska vi hinna skaffa vinterkläder? Eller, så heter det inte, det heter inte hur ska vi hinna, det är inga precisa ord
i en oro, det är oro, en hinna över tillvaron, något som håller talet undan
för en människa och släpper saker ur ett moln;
”Orosmolnet”

En dag i september är jag plötsligt inne i omsorgsbubblans trumma

En dag i september tänker jag: Som man känner jag inte riktigt igen mig härinne, …

En dag i september (den 12 september) öppnar du din famn och ger Stina en kram när hon kommer hem, en stor en,
en dag i september gör du likadant med andra, nästa,
vidgar omsorgens tillbakastrålande gåva,

mitt på dagen
en dag är vi på väg till biblioteket – men vi kommer inte komma dit – då vi går av
buss 4 vid Gustav Adolfs Torg och en tatuerad man som jag har ryggat för under resan
kommer fram – han byter väg ut ur bussen för att nå oss – bara för att säga:
You have a very cute son,
Yes, yes,
we know, vi går av
med Gayla och hennes mamma, Una, vi ska vända om, vi ska tillbaka till Värnhem, vi ska följa dem till Migrationsverket, vi kan Malmö, hon kan inte läsa
brevet från verket,
det är samma dag; you have very cute son och Silas, Silas, som Gayla och hennes mamma upprepar, de älskar ditt namn, de tänker på skogen i ett annat land, och du och Gayla
hittar varandra direkt, (även om du inte fick ta emot chips på bussen);

Gayla är runt 6 år och vill köra dig i vagnen, du tjuter glatt, medan både jag och Una håller koll på trafiken och vagnen och alltet
en dag i september ska vi strax skiljas från Gayla och hennes mamma
inne på Migrationsverket,
ingen av er förstår varför och att skriva om avskedet ger er all rätt, igen

och bussresorna: i famnen, i knät, i vagnen, du ”mognar runt mellan lägen”, skriver jag
och du somnar mot Stinas fot kvart i sex
och
och på Kanini for du runt, runt efter barn –
en dag i mitten av september var du så inspirerad av 15-månaders-Jesper att du glömde att du inte gick än och bara sprang 10 till 15 steg
och
ja,
September-Silas, du
som vaknade vid 5, var för trött för att leka men alltid ville upp, hängde vid en lampa (och lärde dig trycka själv på en sladdkontakt, den 13 september), du som for runt
med vagnen (den stora),
körde i cirkel på vardagsrumsmattan (när hjulen hade ställt sig i sidoläge), du
som drog ut allt ur köksskåpen
som andra barn, som barn

och med allt menar vi även de hyllplan som grytor och andra saker står på,
som barn

Du, som ikväll, numera, sent i november, somnar lugnt
till vår berättelse om Silastrollet …

 

/Joakim