Vångavallsångest

Livet som ordmänniska innehåller en hel del dagar – eller veckor, till och med – då du smakar på ett ord. Du smakar och kan inte sluta. Av lust eller tvång, det beror på. Ordet har slagit följe. Kanske ökar det på din takt, kanske får det dig att sitta kvar, drömsk.

Just nu smakar jag i veckor två, på vångavallsångest. Nästa onsdag, klockan 18.00, spelas kvalet i Allsvenskan för herrar. Vi snackar fotboll nu. Laget jag följer har nedrigt nog hamnat på den negativa kvalplatsen i Allsvenskan och möter det lag som överraskade i Superettan och där knep den positiva kvalplatsen. En som vill upp, en som inte vill åka ur, eller, en som vill få stanna kvar – på bekostnad av att det andra laget får vänta med att ta klivet upp. Rörelsen mellan serier har dramats signum. Eller om det är ångestens. För den inbitne supportern är det ångestens timmar.

Jag vet inte vad jag vill åt med en text om ett ord som vångavallsångest, jag vet bara att tanken på att skriva om fotboll har varit med mig lika länge som skrivandet har varit med mig. Att det är en slags omöjlighet och därför en lockelse. Att idrott har en rejäl arvslott i mitt tänkande och därför, ja, vadå? Att det i min allra första dagbok (1989) berättas på sidan två (vill jag minnas) om att Sverige vann eller förlorade i Hockey-VM. Att det i var och varannan dagbok under de här snart 28 åren förekommer resultat av skilda slag. Att det är som förgjort för det idrottsliga; det nästlar sig inte in i ett ”annat” skrivande. Att med ordet vångavallsångest kommer kärleken till orden. Som allt handlar om. Även en offsidefälla.  Att med tanken på en sen novemberkväll på Vångavallen i Trelleborg kommer … ja, vad kommer?

Kanske handlar det om känslan av att ha förberett sig för det här. Och känslan av att ha gjort detta förut. Känslan av något sådant som att stå på en stålställning i novemberblåsten och skrika sig hes för sitt lag. Det absurda i att upplåta sig till det. Vad är detta – att ha ångest över? Vad gör väl det, om Jönköping tappar sitt elitlag i herrfotboll över en bergskant?

Ett förmodat fritt
fall. En depressionsfaktor för någon
som min mamma. En svanesång för en kommuns
deltagande i festen. Vad är väl detta
att oroa sig för? Hade jag förresten inte släppt
fotbollsintresset för i år?
Vångavallen. I Trelleborg. Havsvindar. Skallrande stålställningar.
En novemberkväll
att se fram emot, med tillförsikt. Där är det. Det är bara
ett vackert ord
på vägen:
vångavallsångest

1 thought on “Vångavallsångest

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s