Igår kväll hade C och jag vårt fjärde diktseminarium sedan starten i februari. Varje gång tar vi med oss två dikter var och ses någonstans i Malmö om kvällen. Gärna i samband med att läget på jobbet skiftar; gärna i anslutning till att en ansträngd tid tar slut och utandningens tid är där, då, denna kväll. C är nämligen min kollega i svenska på Skurups folkhögskola. Och ett diktseminarium ska kännas som en … premium?

Motvilligt måste jag erkänna att jag uppskattar Malmö Live, detta skrytbygge på randen till mänsklighetens kollaps. Men jag gör det. Och där sågs vi igår. Kladdkakan kan rekommenderas. Med oss, denna gång, hade vi texter av Kafka, Tranströmer, Anyuru och Lundberg. Så kan det bli. Fyra män. Värt att lägga en blick invid, dagen efter. Men det får bli som det blir med de där valen. Gången innan var det tre kvinnor och en man, vill jag minnas.

Ingången till valet av dikter/texter är alltid tematiskt. Igår var temat prosalyrik. Gången innan var det … metrisk dikt? Bunden dikt? Det är inte så noga med genrenamnet. Det är sökandet genom samtalet som det kommer an på. Det är det lekfulla undersökandet som är viktigt. Som med Kafka och prosalyrik. Det lät skevt. Det blev intressant.  Det var en av flera ingångar till funderandet på utmärkande drag för det som vi tänker oss som prosalyrisk kvalité.

Ur ett egocentriskt perspektiv var det ljuvt att ta med Anyurus debut Det är bara gudarna som är nya och upptäcka hur mycket av hans författarskap (som kan sägas) förebådas i en dikt som ”Burners”. Jag älskar vad den dikten säger om/gör med tid. Så här står det om tid (explicit) i ett stycke:

Färgen arbetar långsamt, tålmodigt,
i yttersta hemlighet,
lösningsmedlet i kromet bryter ner
de bakomliggande ytorna, den ursprungliga
färgen, det löser upp väggarna,
till slut kanske också
själva samhällets
inre strukturer.
Därför är sprayfärgen tid, sammanpressad,
kondenserad, lagrad inuti en aluminiumbehållare:
spänningen
när den med ett pekfingertryck
släpps lös.”

Initialt hamnade jag i en varm avund igår; tänk att ha något för det där pekfingertrycket. En avund som senare monterades ner genom Cs läsning av dikten mot Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Så kan det vara. Så ska det vara. Så hoppas jag att det får fortsätta. Våra diktseminarium är en vital del av kännande-tänkandet på vad poesi är, för mig.

Det är tisdag dag och det finns jobb att utföra.

/Joakim