Häromkvällen vände sig Silas vid matbordet och sa: Kom nu, Pippi, och titta. Fem ord. Fyra ordklasser. Två olika segment, fraser. Två önskningar i samma mening. Konjunktionens meningsfullhet, imperativets välvilja.

Pippi-dockan skulle komma (från kökssoffan) till Silas röda stol där han satt (med någon mer mjukdjursvän). De skulle titta på spisen. De skulle dela upplevelsen.

Den här fulländade fem-ords-meningen var såklart underbar … att få höra. Jag satt bredvid Pippe i soffan. Samtidigt markerade meningen känslan av något som upphör. Kanske är det tiden innan språkets symboliska ordning, som jag menar. Jag vet inte. Det går inte att peka på, är inte till för ett sättande i ord.

Samtidigt som ens barn sätter fler och fler ord, tillsammans, i meningssammanhang, kommer känslan av att inte kunna sätta ord på den aktiviteten. Det är som en flimrande bild av omöjligheten (som ändå är möjlig); det finns ingenting att fånga när en människa träder in i ordningen.