För några veckor sedan vaknade jag runt 03.00 flera nätter i rad. En av dessa nätter gick jag upp och tänkte skriva, som en annan Knausgård. Men det dröjde inte många minuter innan jag satte på en brittisk tv-serie istället. Där fanns ju ingen skärpt tanke att tala om. Och vad gör väl det, inte ska jag börja med skrivpass mitt i natten.

Den här gången kom rubriken före texten. När jag gick och la mig igen runt 04.00, alltså efter ett avsnitt med ”Scott & Bailey”, då kom känslan av att ha fallit i något av de första skrivstegen. Så långt ifrån den disciplin man har läst om hos Knausgård. En författare som använder tiden när familjen sover.

Den här gången fanns nästan ingen text, utöver en slags motfråga; men när så, när är – min skrivtid? Frågan om när följer mig i hösten och … får sina svar. Morgonpendlingen med tåg, som är ett utkast värt. Hemfärdens fråga om att skriva om. Vill du se? Nej, det vill jag inte. Det känns som en för tungt packad ryggsäck till förfrågan. Skrivandet är mig inte så kärt. Eller skrivandet är mig kärt på andra vis.

Som när jag glömde min dagbok på kontoret inför en långhelg. Det blev en kännbar affär. Jäklar vad jag kan längta efter möjligheten att få läsa om och skriva vidare, när en viss text inte finns till hands.

Annat fanns. Och det är så mitt skrivande ska finnas: en uppsättning, en solfjäder; några förgreningar att räkna med. Mitt barns dagbok. En gemensam diktbok med en vän. Mitt huvudprojekt. Att ta turen när det åter blivit min tur att skriva brev i ett dialogiskt projekt med en annan vän. Eller att skriva om en diktsvit som jag nyligen fick respons på av Jenny. Und so weiter.

Det finns en kliande fråga om när, som jag har svårt att ta i. Men fallet, det är flerfaldigt.