Dikt 200111

vad
vad som står i luften
ljus dis
ord bara
korgbollsfolk
korsar kullerstensrutan
ja något
av en ansamling tycks
alltid utgöra
diagonalt
ingen lag: men
att
att hoppas
mot stora bylsiga armbågsvecket
inte be om det som är
leva utan belysta läppar
men av och
tacksam kornet grus
i trampdynan
kanske tungor till ögon
löven en
sista kommande gång

Metoderna (Att låta texten skriva sig själv)

Av olika skäl tänker jag återkommande på Österbottnisk gotik av Ralf Andtbacka. Det är en långdikt av det lustigare slaget som börjar:

”LANDSKAPET gnisslar i kvällningen.
Ljumskarna läcker som ett såll.
Sotmossa i knävecken.
Stjärnbilderna tiger visst.
Låt oss spela rent.
Regnet blandar och ger.”

Att den strida strömmen på 70 sidor kan sägas tematisera klimatkatastrofen och gavs ut redan 2008 är en av anledningarna till att jag tänker på den; inte alltför många verk har varit med i den genren sedan slutet av 00-talet. Att läsa om den allteftersom annan tid rinner in, till, det intresserar mig. Hur står sig denna lustighet till bok?

Mer personligt, boken blev efter Annika Boholms och min debut med Inte nudda golv en av de böcker som jag liksom ”vägde” våra val emot. Missförstå mig rätt, det är inte två böcker som liknar varandra. Men släktskapspåhittet är just ens eget påfund; ”Dra nu upp gardinen och se ut./ Det är kväll./ Det måste finnas överenskommelser. ”

En enda dag i mitt liv har jag funderat på vad österbottnisk gotik är. Det var förra sommaren då en bekant skrev om begreppet i ett samtal som handlade om en annan finlandssvensk författare, Peter Sandström. Jag hade lyckats läsa Österbottnisk gotik i tio år utan att ens undra över dess titels tyngd. I så blinda skär kan man också röra sig.

Det som föranleder detta inlägg i serien av metodologiskt grus är däremot en mening i det efterord som egentligen bara är ett tackord. Som ett ensamt stycke står denna mening:

”Dikten skrev sig själv mellan den 29 juni och den 16 juli 2007.”

Vad menas med detta? Hur går det till? I vilken mening skrev den här texten sig själv?

Handlar det om tillit? Förhöjd eller fördjupad.

Om jag får ställa en fråga till Andtbacka i detta jordeliv kommer det att bli till att be honom tänka högt om detta att texten skriver sig själv.

Omläsningstoppen i januari

1. Minnen av minnet.

Den här boken av Maria Stepanova kom ut på Nirstedt förra våren. Jag stod i reservationskön några månader, hade sedan en sommarmånad för boken men hann inte mer än läsa om de första 30 sidorna ett par gånger innan det var dags att lämna den vidare i ledet.

Detta är ett verk att leva med snarare än att läsa rätt upp å ner. Och se, boken kommer snart i pocket. Sällan ropas det Köp! med full emfas här i dungen. Men nu så: Bara köp!

2. Romerske nætter.

Det här var en förälskelse under 2019. Jag vill liksom bara få komma ihåg att fortsätta traska genom Glaz Serups vatten från tid till annan.

Rent generellt kommer jag mest läsa sådant som ligger det egna skrivandet nära (av en eller annan anledning) de närmsta månaderna, och denna bok är så eggande. Den stimulerar det aktionsmässiga i en som skrivande, tycker jag.

Jeg er her nu
midt i livet

3. Det mellanmänskliga.

Här har vi en bok som 11 månader senare ligger kvar på listan, igen. I februari förra året skrevs det som så:

Sedan den senaste listan har Silas hunnit måla mer i Buber-boken (vilken han kallar för ”Den bruna boken”) med krita, Stina har valt att läsa om den, och jag … ja? Jag har försökt kondensera det viktigaste, vilket jag inte förmår, än, för att låta en essä vila mot det.”

Essän återstår att skriva.

4. Irgendwelche av Björling.

I skrivandets tid kommer det att kännas som att det bara är att ta med sig något av Björling – när en inte vet vad en ska ta med sig –  ut – eller bort genom lägenheten – eller allt längre ner i stolen – ty han är som ett under– eller övervatten …

5. Längtans flöde.

På min långa reservationslista finns faktiskt bara ett omläsningsobjekt: Alva Dahls Längtans flöde. Det finns ingen anledning till paus. Troligtvis en köpnödvändighet.

 

 

Semantiska pinnar (LXXXI)

Trettonde oktober, 2019.

Minnet av snön som faller under gatlyktan utanför på villavägen. Just den här: lilla Ljungstigen. Det ymniga, snedställda i kvällen. Skärpa och dimma i ljuset som både sticker och lugnar genom fönstret. Som inmutar orten där ändhållplatsen ligger.

Ett älskvärt minne. Och ett annat. Fixerade och förlorade; vi ligger på var sin sida om din farfars röst, din fasters och min pappa. Det är glapp i begreppen när frånvaron har fyllt ut åren.

Vi var barn som lyssnade till en nyköpt Bamsetidning i slutet av 80-talet. Ett älskat minne.

Tjugonde juni, 2019.

Du vill tillbaka till bilden med Burre i sängen. Om och om igen: Den där han äter godis och läser i sängen! Och det går ju bra för mig, för jag förnimmer gärna närheten till min egen historiska förkärlek för just den bilden. Det här minns som jag som favoriternas favorit; hur han ogår till skolan och istället går hem igen för att läsa nyköpt serietidning på pengar nallade ur mammans portmonnä.

Knäna under täcket. Handen i påsen. Blicken i uppslaget. Kindernas förnöjsamhet. Glömskan. Glömskan.

 

imag3498.jpg

 

Den stundens förhållanden, som ställs mot Burres livs större missförhållanden. Det kärleksfulla i mitt minne som står eller inte står emot en tanke på min pappas relation till sin pappa, när 50-tal blev 60-tal och aga var tillåtet.

Burres pappa slår Burre! Och så tar vi det om och om igen, det är juni, vi är här; det är förbjudet att slå barn i Sverige. Och så tar vi det andra igen, för ser det inte härligt ut, att äta godis i sängen? Ja, så får man inte göra; det är förbjudet att slå barn. Ja det ser härligt ut …

Sjätte juli, 2019.

Jag kan inte hålla mig ifrån att ta en bild en vecka senare. Ja, jag hade väntat på stunden då du skulle komma på det själv – att du ville leka Burre. Att mitt på dagen gå och lägga dig för att läsa och äta godis.

imag3565.jpg

Månadens skrivövning: Skriv din tacksamhet

Bloggens trettonde skrivövning kommer här efter en TOM LUCKA i december. Övningen utgick då under trycket av allt annat invid adventsdörren. Här återkommer bloggens månatliga erbjudande om en skrivövning – denna gång anstruken av en smygreligiös genklang.

Skriv din tacksamhet

1. Välj ett antal minuter som du vill flödesskriva om tacksamhet.

Exempelvis: du tänker att du vill skriva fritt i 10 minuter om tacksamhet. Eller betydligt mer, om du tror på det.

Att flödesskriva betyder att du bara skriver – låt det som kommer komma. Bara skriv.

2. Läs igenom din text en senare stund. Minst en timme senare. Gärna nästkommande dag.

3. Identifiera – när du läser igenom texten – något som du är tacksam över. Skriv en kort text (maximalt cirka 20 meningar) om denna din tacksamhet – och gör det till eller för någon som lyssnar.  En imaginär eller verklig lyssnare.

Lycka till!

 

En bok en tanke (Deliria)

Jag skriver på papper, med ett anslag som det inte går att ta hand om; min egen kropp, på väggar och reglade dörrar, på allt som råkar finnas till hands, men vad

skulle det ha varit, det, att ta hand om eller löpa linan ut, ljussättande reglars textur om natten, vad; för att jag älskar, förstår, inget vet, lider, minns en del, måste dö, men det att –

verk kan ställa frågan om full blom – i anslaget – som för att erbjuda oss ett skapandets  med verket utlöpande misslyckande – att projicera på; jag är tretton, tjugo, tjugonio,

trettiofem, nittio, ja även – kilen som stundom går och minner; slinter, och träffar, upphör eller uppför; lugnad av biets druckna sömn på botten av klockan gick jag ut för att leva

Semantiska pinnar (LXXX)

Tjugonde augusti, 2018.

För några helger sedan kom en sådan där helg som man liksom väntar på som förälder. Griper nu efter den, söker efter ord som ringar in. Ibland är det som att tillvaron tillsammans står nära, lutar sig in mot, nya ageranden, vårt sammelsurium; någonting ligger i luften mellan oss och pickar, snurrar.

Jag hade hummat jakande under förmiddagen. Du hade, till exempel, bett mig om att se något som du hade byggt. Jag kollade, såg, och hummade, jakande. Jag vände mig: till.

Men detta jakande var inte nog: Du måste säga ja, pappa. Skärpan när denna mening kom. Allvaret. Ett implicit annars. Om jag inte sa ja – skulle jag svika ett slags förtroende för själva bryrseln.

Det spelade ingen roll att jag menade ja,  att jag menade ja, att det fanns ja i mitt hummande. Att jag var där. Jag var inte där, ini; du kände inte ett menande ja, och sa det, vred på min kind med din lilla hand, och var fanns då ett menande ja …

Jag kunde känna din menandeförståelserätt.

Så vill jag skriva. Jag kunde minnas att själv vara barn. Jag kunde känna din rätt-till-ditt-menande. Jag kunde se det tveeggade i – att ge upp, att vända om. Det finns ett gott uppgivande, och ett uppgivet uppgivande. Så ville jag skriva.

Att ge upp, genom att uppge eller inte uppge något. Att vända om sluten eller läckande.

Jag tyckte mig även förstå samt identifiera mig med min egen pappa, för en gång skull. Det kändes inte som att jag skulle behöva vända mig till dig, mitt barn, än mer. Det kändes inte som att bemötandet av ditt tornbygge och din blick krävde ett extra ja. Jag upplevde mig som närvarande. Det var helg. Det var jag som hade vårt barn. Det var jag som hade dig och jag märkte inte hur du hade blivit mitt lilla objekt.

Men jag kom att tycka mig känna
din
menandeförståelserätt; Du måste säga ja, pappa.

Det du önskade fanns inte i hummandets lunkande jakande historiska gång.

En bok en tanke (Försök till testamente)

att avstå ordlösheten, det som dödar, så nära döden, vågorna av rönnbär, sönder-/ trampade … att kalla kråkan gråsvart
mot den svartgrå himlen, lägga
värdet i att tala ut och

”En gång vid ett besök på Jönköpings läns museum såg jag ett gammalt krucifix i trä från Vireda socken.”

att avstå ordlösheten, att testamentera också sina brister, meditera över dem, vara värt nära eller besvärande nära
död i det liv som är; Hur ska jag bära mig åt för att få med
åtminstone en bit av dig?

att skriva fram hur en kan finna
bortom det använda trasans oväntade skönhet utan att det raderar
något bländande frågetecken

Vad som ska göras med alla osorterade
kassar och backar vet jag knappt själv

Semantiska pinnar (LXXIX)

Tjugofjärde december.

Din mamma säger på kvällen att ingenting gör henne så stolt som när du säger: Nu är jag arg.

Och när du säger det inför flera människor. Tidigare på dagen, julfrukost hos din faster, och jag hämtar ”tårhandduken” till dig: Nej, jag ska inte ha den, jag är inte ledsen, jag är arg.

Din mamma som menar – inte minst det att kunna uppfatta samt uttrycka sådana känslomässiga skillnader.

Nej, jag kan inte känna hur det skulle kännas att minnas
att ha kunnat säga
”Nu är jag arg” till mina föräldrar.

Extremerna just nu.
Hur du ena stunden skäller ut oss (det kan vara att en LEGO-gubbe har flyttats medan du sov) till att du hukar framför oss i tacksamhet. Hur det ena
och det andra årtiondet också
kan se ut som noder; min pappas ”luugn”, ”inte gråta” och vårt ”vill du ha tårhandduken?”

Nittonde december.

Morgon. Du välter ut en pappmugg med pärlor. Det är bara att plocka upp, säger jag, utan att jag hinner lägga till att jag hjälper dig: Det var inte jag! Det var tydligen Silas. Senare under förmiddagen är det Silas flera gånger om. Det är han, din kompis, som har haft en vattenlek och lämnat en golvsjö efter sig, det är han som inte orkar gå ut, och så vidare.

För min del fanns det en njutning bara i det att få höra dig smaka på namnet. Ditt avlagda namn. Ditt födelsenamn. Jag tassade omkring och mindes hur jag tänkte kring namnet när du fick det; hur du gärna skulle få en ättgemenskap med ”Stina”. Namnen, tillräckligt nära för att stundom uppfattas som supernära: S… S… i… a… Och ändå med divergens: ditt slutande slut, Stina med ett öppet skall till slut. Ditt ”l” som en mast. Till exempel.

En segelmetafor?

Ja till namn, tiderna, betydelserna; en sådan dag. Jag sökte även efter en bekants barns namn inombords. Har aldrig träffat barnet, och fick inte namnet ”Mantis” ur skallen på grund av att korsningen av Amanda och Martin kunde ha varit det. Ja, mixen av barnets föräldrar. Det krävdes att Stina kom hem och ropade ”Du Klang, senare kommer Mantis hit och leker idag!” för att jag skulle komma på det andra – Malte.

I Malte har de tagit av bådas revben, så att säga. Men Silas saknar i stort sett affinitet med Joakim, för mig. Det åker tandem med Stina. Och så detta med den första tiden – när du kom hösten 2015 – och hur det kändes rätt för mig att det var ni som skrevs ihop. Att jag som pappa skulle börja en bit ifrån. Detta, att förtjäna eller aldrig förtjäna sin affinitet, är inte enkelt att rota i känslomässigt.

Ja till ljus, belysning, en sådan dag; ny ljusslinga till balkongen, lampa till en julstjärna, en stjärna att hänga i ditt fönster. En tur till Jula inte minst för vägen i vind på cykeln ut. En tur med omfattande dinosauriesnack; du berättade att det inte fanns människor och hus när det fanns dinosaurier. Bara växter, säger jag. Ja, men dinosaurieväxter.

Ja.

Tjugoandra december.

Din farfar var här.

Du hade inte träffat honom på över ett och ett halvt år och inför besöket svarade du antingen ingenting eller Är inte han död? när jag sa att han skulle komma.

Din farfar var här. Genom att skriva något skrivs något in. Det är trivialt som en refusering. Genom att skriva in honom den tjugoandra december hörs det hur en större leksak skulle fylla ut ett mänskligt tomrum dagarna som följde.

Du fick en stor traktor med släp. Vi gick till Båtlekplatsen och tog fordonet med. I sandlådan blev han ett barn som vill ha bekräftelse: Säg gärna till mig att jag också har gjort något bra. Sa han. I rimlighetens namn pratade du till mig. Han kämpade för att vända talets klinga, använde ditt rätta, varande namn en massa gånger. Kanske kunde han få en bekräftelse för pinnarna-som-lyktstolpar när det inte funkade med pinnar-som-träd?

Nej.

Under fikat hade jag rest mig och rusat ner till tvättstugan när jag inte orkade bli indragen i en oombedd företagshemlighet en enda gång till.

Ett och ett halvt år.

Ja.

Nej.

Medan kalenderljuset brinner (24)

24.

du hör inte
av dig
heller

dagen
förlöper

stjärnor
med avstånd som vikts
förutsättning

kanske
tänkte du
på nån av alla
gånger med händerna
munnarna
djupt i fickor
halsdukar
svajande unga
nog att bara gå
å prata
vad som och ur
det lästa

i det varande
nuets led
det saknar jag
: ett allé-
genomfarande
rop

stilla
förlöper
rymden i rummet
skallen en bit
till
till en dinosauriefot
en julafton

knappt ser jag
längre
under skymning
skrattar varm
av tro på gruppens
pussel

– ingen vet när avstånd
har närhet
som förutsatt
historia