24.

du hör inte
av dig
heller

dagen
förlöper

stjärnor
med avstånd som vikts
förutsättning

kanske
tänkte du
på nån av alla
gånger med händerna
munnarna
djupt i fickor
halsdukar
svajande unga
nog att bara gå
å prata
vad som och ur
det lästa

i det varande
nuets led
det saknar jag
: ett allé-
genomfarande
rop

stilla
förlöper
rymden i rummet
skallen en bit
till
till en dinosauriefot
en julafton

knappt ser jag
längre
under skymning
skrattar varm
av tro på gruppens
pussel

– ingen vet när avstånd
har närhet
som förutsatt
historia