Tjugofjärde december.

Din mamma säger på kvällen att ingenting gör henne så stolt som när du säger: Nu är jag arg.

Och när du säger det inför flera människor. Tidigare på dagen, julfrukost hos din faster, och jag hämtar ”tårhandduken” till dig: Nej, jag ska inte ha den, jag är inte ledsen, jag är arg.

Din mamma som menar – inte minst det att kunna uppfatta samt uttrycka sådana känslomässiga skillnader.

Nej, jag kan inte känna hur det skulle kännas att minnas
att ha kunnat säga
”Nu är jag arg” till mina föräldrar.

Extremerna just nu.
Hur du ena stunden skäller ut oss (det kan vara att en LEGO-gubbe har flyttats medan du sov) till att du hukar framför oss i tacksamhet. Hur det ena
och det andra årtiondet också
kan se ut som noder; min pappas ”luugn”, ”inte gråta” och vårt ”vill du ha tårhandduken?”

Nittonde december.

Morgon. Du välter ut en pappmugg med pärlor. Det är bara att plocka upp, säger jag, utan att jag hinner lägga till att jag hjälper dig: Det var inte jag! Det var tydligen Silas. Senare under förmiddagen är det Silas flera gånger om. Det är han, din kompis, som har haft en vattenlek och lämnat en golvsjö efter sig, det är han som inte orkar gå ut, och så vidare.

För min del fanns det en njutning bara i det att få höra dig smaka på namnet. Ditt avlagda namn. Ditt födelsenamn. Jag tassade omkring och mindes hur jag tänkte kring namnet när du fick det; hur du gärna skulle få en ättgemenskap med ”Stina”. Namnen, tillräckligt nära för att stundom uppfattas som supernära: S… S… i… a… Och ändå med divergens: ditt slutande slut, Stina med ett öppet skall till slut. Ditt ”l” som en mast. Till exempel.

En segelmetafor?

Ja till namn, tiderna, betydelserna; en sådan dag. Jag sökte även efter en bekants barns namn inombords. Har aldrig träffat barnet, och fick inte namnet ”Mantis” ur skallen på grund av att korsningen av Amanda och Martin kunde ha varit det. Ja, mixen av barnets föräldrar. Det krävdes att Stina kom hem och ropade ”Du Klang, senare kommer Mantis hit och leker idag!” för att jag skulle komma på det andra – Malte.

I Malte har de tagit av bådas revben, så att säga. Men Silas saknar i stort sett affinitet med Joakim, för mig. Det åker tandem med Stina. Och så detta med den första tiden – när du kom hösten 2015 – och hur det kändes rätt för mig att det var ni som skrevs ihop. Att jag som pappa skulle börja en bit ifrån. Detta, att förtjäna eller aldrig förtjäna sin affinitet, är inte enkelt att rota i känslomässigt.

Ja till ljus, belysning, en sådan dag; ny ljusslinga till balkongen, lampa till en julstjärna, en stjärna att hänga i ditt fönster. En tur till Jula inte minst för vägen i vind på cykeln ut. En tur med omfattande dinosauriesnack; du berättade att det inte fanns människor och hus när det fanns dinosaurier. Bara växter, säger jag. Ja, men dinosaurieväxter.

Ja.

Tjugoandra december.

Din farfar var här.

Du hade inte träffat honom på över ett och ett halvt år och inför besöket svarade du antingen ingenting eller Är inte han död? när jag sa att han skulle komma.

Din farfar var här. Genom att skriva något skrivs något in. Det är trivialt som en refusering. Genom att skriva in honom den tjugoandra december hörs det hur en större leksak skulle fylla ut ett mänskligt tomrum dagarna som följde.

Du fick en stor traktor med släp. Vi gick till Båtlekplatsen och tog fordonet med. I sandlådan blev han ett barn som vill ha bekräftelse: Säg gärna till mig att jag också har gjort något bra. Sa han. I rimlighetens namn pratade du till mig. Han kämpade för att vända talets klinga, använde ditt rätta, varande namn en massa gånger. Kanske kunde han få en bekräftelse för pinnarna-som-lyktstolpar när det inte funkade med pinnar-som-träd?

Nej.

Under fikat hade jag rest mig och rusat ner till tvättstugan när jag inte orkade bli indragen i en oombedd företagshemlighet en enda gång till.

Ett och ett halvt år.

Ja.

Nej.