Synopsis i semesterstil

20067028_341045432993274_4218578682710589440_n(1)

Det var den 15 juli, lördagen efter
årets sommarkurs. Det var
svårt att ta sig upp,
urlakad,

lycklig
och lyckad, beslutsam om
att inte göra annat
än att läsa ut Vänd dig
inte om 
av Tove Alsterdal.

Sänglägets förmiddag. Där,
plötsligt denna
lilla skiss
på handryggen.

Där, en bild för vad jag önskade
(av) mig själv
med en nyköpt kolonistuga:
ett analogt varv
med det diktmanus jag skriver på;

från dator till skrivmaskin. Till fots.
I boden. I skymningen
eller gryningen, ark för ark, ord
för ord
i en annan ton

Nej, nu blev det inte så, inte sommaren
2017. Nu blev det av vad som låg
närmare.

En skrivmaskin kom till slut på plats
och skrivplatsen känns
i kroppen
när jag skriver det här, men,
fruktträdens långsamhet
och transkriptionens långsamhet
har ännu kvar: att.

Semantiska pinnar (IV)

Mera pappa!

Det finns något så hjärtligt i det här utropet. Om jag till exempel reser mig
upp ur soffan och Silas önskar att jag ska stanna: Mera pappa! Ja, han vill att
jag ska stanna kvar. Stanna. Närvara. Vara kvar, där, nära. Dröja.

Men det finns också blickar från presumtiva framtider, i vilka det inte längre
finns så mycket kvar av ett sjungande Mera pappa!

Jag kan som minnas smaken i munnen när min pappa talade om mig i tredje
person. När jag stod bredvid. En smak av att tappas på rösten. Eller, kanske, en
missriktad välvilja. Eller egenintresset: ”Joakim är duktig i skolan.”

Ordet duktig har jag särskilt svårt för. Jag använder det givetvis själv, det trillar
säkert ur min mun oftare än jag förstår. Så var det inte första … sex månaderna?
Min sambo och jag hade läst barnpsykologen Malin Bergströms tankar om ordet
och fått stöd i vår ovilja till det. Det var väl klart, kände vi, att man vill variera vad
man säger; att det inte finns någon rimlighet i att en människa som vi formar vill
vara en sak hela tiden. Dessutom en sak som går ut på att det blir rätt (att det
presteras).

Jag har den här veckan tänkt mycket på hur jag slutade säga pappa och ville börja
tilltala honom vid förnamn. Vilket inte uppskattades. Mera pappa. Skulle det vara.
Jag tänker på hur det handlade om närvaro och frånvaro. Att pappavarelsen töms
på blod av sig själv – genom frånvaro.

Och det hela är inte så anmärkningsvärt. Någons pappa Hans – var Hans mest hela
tiden. Från början. Det var en generation av pappor som önskade närvara, utan att
för den skull fråga om hur det gick med den saken.

Livet med Lundberg (II)

Med hösten brukar Kristian Lundberg komma åter i mitt liv.
Han är något av en ”årstidsdiktare” för mig – och hösten är min favorittid.

Träden avlövas längs gatorna och sidorna; ännu ett Malmö
läggs till alla våra Malmö. Och hur bekant
mörkret sänker sig över Värnhemstorget, kanalvattnet
och Kungsparken. Allt som fattas oss.

Men det handlar inte om hösten, nej, Kristian Lundberg kommer åter
när Kristian Lundberg kommer åter. Jag tar vad som helst
som intäkt på att det är dags.
Som när det vankas Nobelpris i litteratur, och raggen reser sig –
för jag måste plötsligt läsa sådant som är personligt för mig. Det blir liksom
brått med det. Eller om senvintern inför den frusna säden (som om jag
stod vid en åker särskilt ofta). Eller om sommaren
med det smått idiomatiska uttrycket ”juni, juli, augusti” i luften,
vilket kan få mig att känna det som att jag behöver
få läsa hans uppräkning
av de månaderna.
Äsch.
Han återkommer. Det är saken här. Och nu är han närvarande igen
och det kommer kanske en serie blogg-texter
ur denna återkomst.

*

Först ut är ett minne, om vilket jag skrev en dikt för cirka fem år sedan:

november 2009, kanske
oktober, jag vet inte när, inte mer precist
bara kroppsminnet av att ta emot
skvalpet
kilon, styre
gummiband tider i trappor tider
och det som bryter
av gör sitt
bestämt hans
hej över avstånds vita
fält där schäferns höga snösteg

Jag letade fram den ur gömmorna. Det hade talats om vikten av att heja
i min närhet (ex vis på jobbet) och så kom det där minnet.

Jag jobbade på Citymail och den första snön hade lagt sig. Cykeln var
överlastad. Dagen lång. Västra Hamnen öde. Plötsligt steg en röst emot
mig som från ingenstans. Jag hittade först inte adressaten. Men strax,
långt ut på det vida fältet syntes en gestalt som vinkade. Kristian Lundberg.

Det är märkligt för en läsare; att få sin diktares hej över nejden.

Oombett. Svarande något inom en.

 

”Även en sjukdag … ”

Den här texten skrev jag utan att trycka på ”Publicera”. Den var tänkt som bloggens allra första inlägg, men eftersom jag aldrig blev nöjd fick Jenny – till slut – tuffa igång och agera draglok istället. Här kommer texten tre år senare.

*  

Det första Jenny och jag säger till varandra om det här bloggskrivandet: utgå ifrån din dag, skriv ur det som händer och vad du tänker om det, för vad skulle det här skrivandet vara värt annars?

Jag ligger nerbäddad, jag längtar ut, jag önskar mig en enda klar tanke. Det händer: vi slår upp porten till den här bloggen, det är den 26 augusti, 2014. I Malmö spelar solljuset över blad och fasader. Tung värme skär rakt igenom den tidiga hösten. Ett smekfullt kraftspel, den vackraste av årstider. Vi går i den tid som snart tar ett hastigt kliv in i hösten. Men ännu går det bra att dra av sig sin långärmade tröja i parken (får jag hoppas). Kroppen får vara med, framme, i spel, på vädring. Men här ligger jag bakom glas. Utgå ifrån dag…

Sol, årstid, åtråord. Jag ser solen spela över bladen på innergården, kan inte känna dofterna, ljuden, stadens puls. Med ojämna mellanrum tar jag en Ipren. Helst i krossat format, då jag, genant nog, är dålig på att svälja tabletter. Det är ett ljud i min dag: kniven som krossar tablettkroppen. Skrivövning: tag en tablett och skriv under den tid du uppfattar tabletter som verkande. Nej, men ta någon slags humor till hjälp.

Händer, tänker: större delen av dagen har jag min dator i knät. I flödet på Facebook återkommer trådar där människor försvarar polisens övervåld i Limhamn. Det här är en blogg som vill beröra frågor om skrivandets villkor och ändå törs jag knappt ställa den givna frågan: vilka roller kan det skönlitterära skrivandet och läsandet spela i dagens politiska läge?

Frågan är för klumpig.

För långt ifrån en människa bostad. Nej, min bostad. Från min bostad.

Tänker, och tror, att Jenny och jag kommer att skriva texter utifrån frågor. Både frågor som vi ställer oss i skrivandet, frågor till varandra (för att sätta igång skrivandet), och frågor om skrivande som många har ställt före oss. Till den sista kategorin av frågor, de allmänna, rungande existentiella, de blödande, de kallande, hör frågan om hur skönlitteratur kan vara en politisk kraft. Om. Eller hur.

 

Pensionering av maskot

Under en herrans massa år hade jag en maskot. Den stod och tittade på mig från ett hörn på skrivbordet, den reste med till alla klassrum jag undervisade i; den var som en maskot ska vara, en följeslagare.

Vid ett tillfälle tog jag en bild som jag har funderat på från och till sedan dess.

11049258_701233649988088_439203985_n

Jag kom tillbaka från en rast på eftermiddagen, när jag fann pingvinen omhuldad. Några deltagare på kursen ”Det skrivande rummet” (Västerbergs Folkhögskola, våren 15) hade gjort en slags metakommentar: de ville inte ha rast, men jag hade tvingade dem. Argumentet, från min sida, var att hjärnan måste ha syre. Mycket typiskt mig att påstå, tyckte nog de vid det laget.

Ett skäl till att jag har tänkt på deras ömma handling/kommentar och det här fotot – rör att jag någon timme senare ”tappade det”. Ironiskt nog, apropå det där syret. Det är den enda gång jag har tappat kontrollen över mitt eget agerande i undervisningssammanhang.

Det var en distanskurs och jag blev frustrerad över ett ifrågasättande av den längre skrivövning vi hade gjort under hela dagen. Många hade rest tämligen långt för två dagars undervisning på plats – och att någon skulle snacka bort tid från andras dyrbara minuter av skrivande – nej – jag fixade inte det, inte just då. Jag tog mina väskor och bara drog, alldeles för hastigt.

Pingvinen tjänade ju annars – ofta – som en ”stämningslättare”. Med en ny grupp tyckte jag om att fråga vad deltagarna tänkte om den; varför var den med? Hade den ett namn? Den ena gissning snirkligare än den andra – alltid lika roligt att få lyssna till. Likaså att få min okunskap om min egen maskot kastad i ansiktet: ”Fast den där är ingen vinterpingvin. Den lever i sand. Kan det var en Humboldt?”

Men så, i somras, efter alla dessa äventyr, var det som att all meningsfullhet hade runnit av vår relation. På årets sommarkurs på Skurups Folkhögskola var den plötsligt överflödig. Hörde snarare till ett barns djurpark hemma i lägenheten.

Semantiska pinnar (III)

Stundom tycker jag att bilden ser makaber ut. Stundom är det som att droppen blod får vara den droppe blod den var.

21827071_145469789393093_9154552203912937472_n

Bilden är från den 19 september och fick följande text med sig på Instagram: ”Kvällen då man fick en mellanstor leksaksbil över ögonbrynet. Det var då. Nattningen slutade senare med att han sa ”pappa är sol, mamma är sol” som sista ord.”

Någon dag senare fick jag ett sms från min vän A som skrev: ”Hur är det med pannan? (Jag har ett ärr på hakan efter en liten gul lastbil – en tidig morgon, vaknade av träffen.)”

Röd Jeep, gul lastbil. Ärr, spår.

_

Jag kan ha svårt att släppa frågan om när ett barn kastar saker på en förälder. Häromkvällen kom en bil farande igen. Då stod jag med mobilen i handen, för första gången i hans synfält den dagen.

De semantiska pinnarna skall också vina vid vissa lägen.

/Joakim

 

 

Semantiska pinnar (II)

Hejdå lilla mamma!

En julimorgon gör vi oss klara för att ta tåget till min mammas stuga, eller, till hans farmor, för att komma så semantiskt nära verkligheten som möjligt.

Silas förstår både att vi ska ta tåget, att vi blir borta över natten (det märks på hur han packar sina grejer i väskan), samt att hans mamma inte ska med.

Den sista delen, att Stina, hans mamma, ska vara kvar i Malmö märks på sättet som han tar avsked från henne. När han har packat det han tycker ska med vill han upp i vagnen. Väl i vagnen hör jag honom ropa Hejdå lilla mamma, om och om igen.

När jag kikar ut från köket ser jag honom vinka till de två små teckningar som Stina har satt upp på väggen. Det är hon som har målat, vilket Silas vet. På vägen bort från henne blir teckningarna ”mamma”. Jag tycker att det är fascinerande att tänka på hur målandet skrivs ihop med Stina, likaväl som att våra konstartefakter skrivs ihop med betydelsen av avsked. Hur mycket tecken det finns i rummen.

Jag skriver en del till mitt barn. Jag skriver somligt genom mitt barn. Ibland känns det som att jag skriver med mitt barn (om han får teckna med en penna på samma papper). Både Stina och jag vill gärna göra honom medskapande i låtar (om det egna lilla livet) som vi skapar.

Det där morgonminnet gäckar mig. Hur han vinkar och lyssnar till sig själv när han ropar: Hejdå lilla mamma. Detta att tänka på hur skapandet – kanske, troligen – kommer att förknippas med hans tidiga år; lagras i minnet, bli till ved, för senare tider …

Semantiska pinnar

Hejdå åka bil!

Orden hör till Silas, mitt barn. Till hösten blir han två. Sträckan fram till det kalaset kommer troligen präglas av liknande tre-ords-meningar som han har eller inte har koll på själv. Mitt öra ska göra sina antaganden.

För närvarande tillskriver jag honom viss koll då det skett en tydlig förändring på en dryg vecka. Förra helgen kom han tillbaka från en campingvecka med mormor och morfar. Tre-ords-meningarna var ett nytillskott men som förryckta: ”titta bil hejdå”, ”röda bil titta” … Och det hördes att han inte var bekväm med att säga dem. Han förstod dem inte själv. Käken var som ur led med sig själv.

Igår hoppade han ut ur farmors bil och vände sig om för att säga ”Hejdå åka bil!”. Någon timme senare var det mycket ”Hejdå röda bil” från balkongen. Det hade börjat stämma och lät som något man vill ropa. Jag visste inte vad jag skulle göra av hans saktmodiga semantiska hemkomst när jag diktade inatt, men kände att det inte kan finnas något bättre att lyssna till och förundras över.

Ännu en gång gör jag mig bilden av att jag ska börja blogga parallellt med skrivandet. Hehe. Var och en med sina strider om hur det hela hänger ihop.

 

 

Fantomer som levnadstecken

Så här års, när mitten av maj är en Dajmstrut bort, hittar jag mig själv, eller saknar jag kanske snarare mig själv, i en eller annan fantomskrivövning.

Mina deltagare på Allmän linje har sina behörighetsämnen att tänka på och jag låter dem gärna mer än bara tänka på dem; ja, gör ni klart det som göras ska. Mina övningar kan få ligga kvar på katedern.
Som förra veckan, då jag hade förberett en längre skrivövning utifrån frågan Vad är liv? Varför ska man göra den? Livet kan vara att behöva reda ut sannolikhetslära. Mitten av maj kunde kännas skrämmande nära redan då. Förresten är det inte helt sant att övningen blev kvar i andevärlden. På eftermiddagen lättade molnen och vi hade ett spontant ”minisolseminarium” med en annan klass på långbänkarna bakom matsalen – och då frågade vi oss vad liv är.

Till imorgon försöker jag forma en skrivövning utifrån frågor kring att skriva med hjälp av konst. En sådan övning är väl – eller skulle kunna vara – som gjord för att aldrig användas? Tänk dig till exempel att du ska skriva om en fresk. Man kan lika gärna låta bli. Hålla sig till det som kallar i ens dag.

Nästa vecka åker vi på utflykt till Wanås skulpturpark. Det känns tryggt. Inga skrivövningar behöver förberedas, för de gryr i allt vi möter i dagen, naturen och vad vi gör med konsten. Fantomskrivövningarna tar oss kanske också, i någon mening, dit.

/Joakim

Malmö, Kaffebaren 1 juli

Det är du som har besökt våra ekar.
Det är du som har gått vägen dit runt sjön,
dragit dig till minnes
utplanteringen den 30 oktober,
skenfrost på besticket

Det var vi som gick dit med ett plastglas
fyllt med ett tovigt rotsystem
En kniv att gräva med.
Löven, grenarna, pinnarna. Vitsipporna
vi då inte visste skulle komma.

Det var konstnären
som ställde ut ekarna
med rotsystemen
tillsammans med hundratals andra
för oss okända träd.

Några av träden har fått kartor, koordinater, ortsnamn.
Samlade i en slags bank hos Linn Lindström,
konstnären. Jag har glömt,
eller vad ska jag kalla ett vikande mod,
att rita och skicka en karta
för Hällingsjö

Ta en stund,
några sekunder bara,
till att tänka på de träden, utspridda över landet
– fantisera om kartan
varje träd ett grönt hjärta. en länk
ett hopp
en lunga

En dag går vi vägen ner till ekarna
följer en annan karta än den uppritade
Kroppskartan
Letar, känner oron
att nu är de förlorade för oss
Men så får vi syn på dem
Kanske med fler blad
Säg tre nya
Späda och vi vågar knappt röra.

Varje år
Du skrev, de var
förnyade
i sms: ”ett andra blad
lager blad, liksom
under det första”

Tänk dig
Varje dag
Nytt syre genom det levande             Solen, sjön Ljusnar, mörknar

Tänk dig
Natthimlen
träden och skalbaggarnas
andetag

Ekens
dunge
Läsarens

Det är en het dag i Malmö (årets första väldiga)
Ska du ha mer mjölk eller mer
Kaffe i, menar du?

Du öppnar: Vår
En nyutkommen bok
Smultron och blad och dödskalle på framsidan
Nej, vad ska vi med den till, nu
En annan
generationskamrat spelar
It takes a fool to remain sane
Och vem kan låta texten vara
ifred:
Do do do do what you want to do
                             Don’t think twice

Om vi tillåter oss
om vi öppnar upp för 
tilliten
Går det verkligen att tro på orden
Mantralikt
Som en sanning genom årsringar

(Ur gemensamt block.)