Hejdå åka bil!

Orden hör till Silas, mitt barn. Till hösten blir han två. Sträckan fram till det kalaset kommer troligen präglas av liknande tre-ords-meningar som han har eller inte har koll på själv. Mitt öra ska göra sina antaganden.

För närvarande tillskriver jag honom viss koll då det skett en tydlig förändring på en dryg vecka. Förra helgen kom han tillbaka från en campingvecka med mormor och morfar. Tre-ords-meningarna var ett nytillskott men som förryckta: ”titta bil hejdå”, ”röda bil titta” … Och det hördes att han inte var bekväm med att säga dem. Han förstod dem inte själv. Käken var som ur led med sig själv.

Igår hoppade han ut ur farmors bil och vände sig om för att säga ”Hejdå åka bil!”. Någon timme senare var det mycket ”Hejdå röda bil” från balkongen. Det hade börjat stämma och lät som något man vill ropa. Jag visste inte vad jag skulle göra av hans saktmodiga semantiska hemkomst när jag diktade inatt, men kände att det inte kan finnas något bättre att lyssna till och förundras över.

Ännu en gång gör jag mig bilden av att jag ska börja blogga parallellt med skrivandet. Hehe. Var och en med sina strider om hur det hela hänger ihop.