Så här års, när mitten av maj är en Dajmstrut bort, hittar jag mig själv, eller saknar jag kanske snarare mig själv, i en eller annan fantomskrivövning.

Mina deltagare på Allmän linje har sina behörighetsämnen att tänka på och jag låter dem gärna mer än bara tänka på dem; ja, gör ni klart det som göras ska. Mina övningar kan få ligga kvar på katedern.
Som förra veckan, då jag hade förberett en längre skrivövning utifrån frågan Vad är liv? Varför ska man göra den? Livet kan vara att behöva reda ut sannolikhetslära. Mitten av maj kunde kännas skrämmande nära redan då. Förresten är det inte helt sant att övningen blev kvar i andevärlden. På eftermiddagen lättade molnen och vi hade ett spontant ”minisolseminarium” med en annan klass på långbänkarna bakom matsalen – och då frågade vi oss vad liv är.

Till imorgon försöker jag forma en skrivövning utifrån frågor kring att skriva med hjälp av konst. En sådan övning är väl – eller skulle kunna vara – som gjord för att aldrig användas? Tänk dig till exempel att du ska skriva om en fresk. Man kan lika gärna låta bli. Hålla sig till det som kallar i ens dag.

Nästa vecka åker vi på utflykt till Wanås skulpturpark. Det känns tryggt. Inga skrivövningar behöver förberedas, för de gryr i allt vi möter i dagen, naturen och vad vi gör med konsten. Fantomskrivövningarna tar oss kanske också, i någon mening, dit.

/Joakim