Sjätte augusti.

Precis innan du somnar frågar du: Varför luktar det så fint här? Vi ligger i det stora sovrummet i Stugan. Träpanelen, den lustiga som kanske var tänkt för golv. Vi vet inte. Min morfar, som dog 1972, satte upp väggarna. Du är mycket nära sömn och kan inte hålla dig kvar i ditt eget allvar: Men i köket luktar det bläh!

Stugan med stort S, sedan alltid för mig.

Tidigare i juli. Mamma och jag sitter i bilen, kanske är vi ute och far efter material till ett staketbygge. Det är en öm och enkel dag. Vi skrattar mycket åt oss själva: ”Nej, vi har ingen … vinkelslip.” Nånstans i farandet mellan Andreassons Byggvaror i Skottorp och stället inne i Laholm brister mamma ut i ett ”det är bara du och din syster som kan uppskatta doften i Stugan”.

Jag blir faktiskt förvånad; jag har ännu en gång förträngt att det rent objektivt luktar illa i stugan, har räknat in mamma i min sentimentala bubbla.

Tolfte maj.

Regressionen i grammatiken
– en så urgulligt
monolitisk sak
som rör på sig; än hit, än dit
och ändå inom
sina mönsters skrankor.

Tade.
Nötar.
Handar.

Gåde.
Slåde.
Drickte.

*

Vi var i Holma och på den stora lekplatsen där. Du fick en sticka när vi sprang upp och ner bredvid rutschkanan; du drog handen på träräcket. Du satt sedan i mitt knä på en sådan där jättestubbe, det finns en ”stubbstig” på lekplatsen som är uppbyggd som en bana med banor, ett enda runt-springande, hoppande tjo; och jag fick ut den, stickan, men du var fortsatt ledsen.

Jag bar dig till cykeln. På tillbakavägen var det åter okej. Men så snart vi kom in i stugan var det tårigt, töcknigt, igensatt. Du satt i mitt knä i soffan, och vi sa fortfarande inget, som om cykelfärden hem pågick, och jag strök dig över handryggen och medan jag funderade på vad Roy Jakobsen skriver (i en roman) om hur knogar bildas under många år, så somnade du. Sen jag la dig på ett litet berg av täcken.

Tjugosjätte juli.

Vi hinner bara åka hundra meter eller så: ”Var är hans trätelefon?” Det är jag som frågar. Stina slänger en blick åt Sara vid ratten som stannar direkt. Jag hinner knappt leta i baksätet vid din stol förrän Stina har sprungit iväg bakåt längs vägrenen. Vi har fikat, dag två med kalljästa bullar, är på väg hem från en loppis i Nordsjö. Troligen har Stina också sett din trätelefon bredvid dig i gräset.

Du måste nog starta bilen igen, annars dör vi, säger jag. Sara startar Volvon, du hoppar igång: Vi ska inte dö. Nej, det ska vi inte. Genom bakrutan ser jag Stina rusa hitåt, redan, helt klart i segersprång. När hon är inne i bilen och telefonen tillrätta i din hand fortsätter det en lång stund: Och dörrarna, ska inte dö. Och biltaket, ska inte dö. Vi turas om, ja går laget runt i bilen. Trädtopparna, ska inte dö. Grillen, ska inte dö. Fönsterhissknapparna, ska inte dö.

Tredje juni.

Jag vaknar efter att ha drömt att jag följde en fotbollsspelare i ett mästerskap. Nervöst,  lyckligt, utbristande i skrik, ja lite som en förälder. På hans rygg stod namnet Godluck Jochimjesus. Precis så stod det. En gul, grön och röd dress. Inte olik Kameruns.

Du har vattkoppor. Det är VAB som gäller idag.

Trettionde maj.

Vi är samlade i soffan efter en lång morgon (från 04:20). Kling kommer upp till klockan 08 ungefär. Hon ser över dina prickar. Jag berättar för dig om min barndomsvän, Johan, och om hans övermaga många prickar. Och hur det var tänkt; han kom över och lekte för att smittas. Hur jag sedan i många dagar gick hem med hans läxor, och hur han öppnade lika prickig, dag efter dag. Och ett så rastlöst barn, Johan. Som i en särskild sorts instängdhet. Och så detta att jag fick och skulle leka med honom eftersom jag hade varit sjuk redan.

Den här dagen upprepar du det ofta: Din kompis fick många prickar. Jag duttar på din arm för att visa på mängden. Vi skrattar. Som om ett bergsmassiv av tid sakta, sakta lade sig till rätta:

80-talet, 90-tal,
00-tal,
det avskenande
10-talet.

Barnsdomstalen. Vart och ens. Eftermiddagsljus
över köksbord, saftglas

Att ha ropats in. Att sitta vid ett bord
och ta igen sig: mörkbrunt köksbord, persienner, runda, runda glas

Detta lugn och
sprittiga, fyllda dagsminne
vars relativa vikt
varit guld; som det går att förstå
numera

Jag tänker också på den gången då Johan sa ”hon är smartare än mig nu, Jocke” om sitt första barn. Ofelia var då 1,5 år gammal. Hur han skrattade och hur detta skratt gick tillbaka på hela barndomen. Tänk att det där rastlösa barnet kom att härbärgera den självdistans som är av yttersta vikt. Jag tänker på den höstkvällen i Habo, då han sade så, så väldigt ofta.

Femte juli.

Runt 14:30. Minns dagens rörelse – skälvningen – genom ett danskt barns uppkörda ansikte på lekplatsen. Barnet upprepar att det är fyra år och har en egen iPad. Du går runt med din Bamseryggsäck. Jag vet inte om du förstår ordet iPad (stort tack förskolan! Inlåst iPad for the win). Jag tror inte du förstår, men det kan ju även vara så att du svarar att du inte vet för att du hör något i min fråga när jag ställer den.

Jag vet inte vad jag ska säga till den jämnårige dansken, för om jag sa något jag kände för att säga skulle det bli obegripligt för ett barn. I stil med: Måste du försaka min förkärlek till danska? Nej, det kan man ju inte säga.

En halvtimme senare sätter vi oss på kullen. Nedanför oss, vid dammen, ligger ”Sommarlovs” utomhusstudio. Vi kommer där nerifrån, har gått fram och tillbaka flera gånger: Se teleskopet igen! Nu kullen, grundandet, överblicken. Du tittar på din väska som om du minns: just det, den är med. Jag frågar om vi ska packa upp. Det första du får upp är två askar av papper. Jag har två: en blå och en orange! De är från din förskola och jag frågar om du minns att du ska ha med dig något, vad som helst, tillbaka från sommaren. Vad vill du ha med? Du tänker och tittar ut över dammen. Svamp!

Ah. Då får vi hoppas att vi kan plocka bara någon eller några dagar innan du börjar igen. Om du börjar på en måndag kan vi kanske åka ut i skogen på söndagen, dagen innan, försöker jag: men det är inte nu på söndag; det är långt till dess.

Det är långt.

Jag tänker även på Trulsan där på kullen. Läsa igen! Den associativa förteckningen över det att lukta i boken: vädra, nosa, sniffa … det är lite hjärtskärande att tänka på historien om hunden Trulsan i Pixi-format och den namnlösa dansken i samma andetag. Stirret i blicken när han ville ha min bekräftelse rörande prylen. Pappan som satt långt bort i gräset. Och det här skriver jag efter att ha lämnat in de två böcker vi tänkte lämna in den första juli. (Skulle kunna göra ett hopp till den första julis anteckning här.)

Första juli.

Det är så här jag drömde om ett liv med barn, med dig. Vi har traskat bort till Beijers park för att köpa glass. På vägen hem ska vi lämna in ett par böcker (en för dig, en för mig). Regn i luften. Som man inte yvs över. Det drar ihop sig medan vi äter glass. Nya sorter, lyckade. Lövsuset i kronorna kring kaféhuset. Vad gör vi om det börjar regna? frågar jag dig. Du tittar upp men säger inget.

Vi går in. Skyndsamt. Den barnbok som ska lämnas in börjar vi läsa nästan omedelbart, även om jag får ett styng av oro över tanken på att läsa den många gånger. Inga tekniska medel såsom mobil är med och Castors punka kan vi redan utan och innan. Mellan läsning ett och två blickar vi ut över himlen och pratar om det grå. Vi tittar långt efter familjer som sprungit in och gömt sig under träden bortom dammen. Ser du dem inte?

Titta där… Mellan björkarna. Att titta på himlen och prata om det grå. Hur ljust? Kanske hinner vi. Ska vi springa hem? Ja! Du börjar springa. Böckerna under min t-shirt. Vi skriker om att ta skydd under träd på vägen. Höra sitt barn, att höra dig bestämma: Vi springer igen! Femtio meter från Hemmahuset öppnar sig skyn alldeles. Sommarregnsvåta pustar och tittar vi ut. Hör åskan.

Någon stund senare går vi runt med var sin pinne (eller käpp). Din blev så bra, min halvbra. Men hem kom dem.

Tjugofjärde juni.

Morgon, mellan rummen, jag hör dig gäspa. Klockan är i alla fall efter sex, att döma av ljuset. Sedan blir det tyst i cirka tio minuter. Så hör jag dig säga Herregud. Det verkar vara över något du tänker på.

Så går det tio minuter till och sen hör jag dig flytta på dina papp- och plastpåsar inne på ditt rum – möjligen för att kunna komma ut, möjligen av annat skäl; hur som, du var på väg till vårt rum.

Fjortonde juni.

När jag kommer hem från min sista dag innan det helgade sommarlovet så tittar du på Sommarlovsmorgon. Du sitter på knä i vardagsrummet. Stinas dator står på brudkistan framför dig.

Det handlar om ”Sommarskuggan”, en mystisk karaktär. Du ville se på programmet efter förskolan, förklarar Stina; det känns som att ni har kollat på förskolan, men det vet vi inte, det bekräftar du inte; du är helt inne i vad ”Sommarskuggan” handlar om för dig och tänker väl på det tugg som du har med dina vänner.

Elfte juni.

Du vill läsa Bamse, ja en viss serie, direkt när du vaknar. Jag föreslår att vi tar med den till frukosten och bordet, vilket går för sig. Och du vet vilka rutor du vill se och fundera kring. Du kan inte tänka dig att bläddra. Uppslagets nog, frågornas brunn.

Som detta med att ”de ska skratta”, de som lyder härskaren. Jag säger att de måste det. Det är förbjudet att vara ledsen. Men i Sverige är det inte det. Du upprepar: I Sverige är det inte förbjudet att vara ledsen.

När jag kommer hem efter att ha lämnat dig ser jag en nyhet som rör att Bromölla kommun har förbjudit bön på arbetstid. En på Twitter, Laila, som länkar till nyheten, skriver att hon bad när hon fick veta att hennes mamma fått cancer: ”för jag visste inte vad jag skulle göra”.

Det finns något särskilt bottenlöst i viljan till utplåning av det nödställda i att vara människa. Utöver den sig utbredande fascismen, därunder – ett annat som om. Ja, som om vi härskande kunde lagstifta oss ifrån någonting av döden givet.

Fjortonde maj.

Diktens ofrivilliga natur, eller tidiga
natur, själva grejen
inifrån allt en vill få sagt
som barn

Kanske heter det inklusion, både kognitivt och semantiskt: vår gata ligger i Kirseberg som ligger i Malmö som ligger i …

Jag hade sagt att Malmö ligger i Sverige. Tänk att Sverige är större än Malmö, sa jag; tänk att Sverige är stort: Stockholm ligger också i Sverige. Och Jönköping. Och Gävle. Och Skurup.

Eftertänksamma ögon, sedan: Men Möllan ligger i Malmö.

Således ligger Möllan inte i Sverige, enligt barnet. I den stunden. Och det äger sin rimlighet. Koordinaterna för inklusion går det ju inte att se och peka på. Och du som just har nått fram till en kognitional gymnastik för något av denna stads betydande inklusion.

Det finns finare begrepp för sådant här.

Tionde maj.

På cykeln från kolonistugan till Coop är du ”ramsande”. Du bygger med betydelsernas samröre: Ibland är Koffe tokig. Ibland är Kling tokig. Ibland är Klang tokig. Men alla är lite tokiga, bara lite tokiga.

Stina har jobbat in det här så ordentlig; vår vilja att vara tokiga, antaganden kring att livet blir roligare då, och som mer tillsammans, och på lut, och …

Sedan detta med kompromissen som ryms i ”lite”; det är ett sött bär.

Sjuttonde maj.

Vid läggningen gav du Stina en live-dikt:

Jag vill inte måla imorgon, jag
vill rita
Man ska inte slänga papper,
papper är fina
Papper är vita
Havremjölk är vit

Och så är det såklart, med barns live-dikter, att de stundom i stunden är bättre än varje vuxenåtergiven version. Och det finns inget att göra åt just det eftersom det kännande betonandet inte har med nedtecknande, representationen att göra. Havremjölk står det. Inte som det låter på glid mellan vita och vit och dagars dag.

Trettonde maj, en måndags morgon.

Jag drömde att jag fick två bordshockeyspelare (som om jag var barnet i familjen). Ytterligare två, till de två vi redan har. Precis likadana: en blågul och en rödblå. De jag fick i drömmen behövde tvättas och jag tänkte direkt på toan som ett ställe för det. Tanken var alltså att ”spola av dem”. Men jag kom i sista sekunden på att de kunde spolas ner och då fick jag vissa kval. Det kändes som att jag behövde fråga Stina vad hon trodde om saken. Och så vaknade jag.

Vid frukosten säger jag sedan att jag drömde att jag tappade två hockeyspelare i toaletten. Men jag kommer strax på att nej, så var det ju inte. Tappade inte, för jag släppte dem. Silas begrundade bilden, tanken: Det var jag som släppte dem.

Stina tänker högt om att det här med tappande-i-toalett måste vara en specifik sak inom drömtydning. Jag ska kolla upp det, säger jag.

Långt senare på dagen skorrar det lite i mig när jag tänker på det könsstrukturella mönstret i drömmen (som liknar mitt vakna liv): hur jag frågar Stina om saken.

Men drömtydningen, då?

Trettonde maj, en måndags kväll.

Jag råkade säga ”Hoppas du blir 36 …” på ett fatalt sätt, varpå Stina replikerade: ”Ska du ge mig mer dödsångest?”

Ibland blir det fel. Det skulle liksom vara riktat mot mig och mitt åldrande. Det skulle kroka i tidigare skämtdiskurser om mig, inte om henne. Men till det fatala hör nog ofta att det var så fel i grunden att det hade blivit fel hur som helst. Mitt sätt att skämta hade burit på ett inre fel länge.

Stina har alltså börjat snusa igen. Och boken Varför måste pappa äta bajs? är inte aktuell att låna hem, för nu tänker hon snusa för att uthärda föräldraskapets sidor (såsom sömnbristen). Och där satt hon på en köksstol och grät. Över sin dödlighet eller all dödlighet eller vad vet man egentligen (mer än att man själv har grund till eländet) och jag säger: ”Ska vi fråga henne varför hon gråter?”

När Silas och jag närmar oss säger hon att hon gråter för att hon tycker så mycket om oss. Att ta emot och vistas i det svaret känns som att stå i någon slags kulturens urskog eller om det låter bättre med en urscen för den sentida familjen. Som i Ruben Östlunds Turist i vilken det finns en gråthög av familjekroppar. Stina och jag har benämnt den från tid till annan under åren. Så hur gör familjekropparna för att komma  … utur högen?

Vi räknar frågande upp vad hon älskar mer: Kanske träd? Stenar? Vi kommer strax in på några få saker. Kanske hennes penslar nämns. Silas lämnar sakerna och går tillbaka till det växande: Kanske häcken?

Sjuttonde april.

Vi har precis kommit hem från en dag i kolonistugan. Jag sätter mig på toan och utanför kommer omedelbart en röst: Vill du vara i sällskap eller vill du vara själv?

Både Stina och jag hör det där. Hon från köket kanske. Vi hör hur det gläntar, hur naturligt han skulle kunna lära sig att säga ”i självskap”. Det hörs på Silas röst att han är nära att höra mer än det han säger, själv. Såsom själva logiken bakom konstruktionerna. Man sätter något på slutet av orden. Man suffixerar, så att säga.

Tjugonde april.

Påskafton. Vi är min mammas stuga, den som kallas Stugan sedan barnsben. Alltså Mina. Eller mammas. Eller Silas. Det är något svindlande att tänka på hur mitt barn har fjärde generationens ben.

Fjärde generationens barn sitter på pottan och Stina ropar genom dörren: Vill du vara i sällskap eller i självskap? Själv.

Tjugotredje mars.

Jag skriver i hans dagbok: Du lärde dig denna helg att förstå och använda ordet ”sällskap”. Som med frasen ”Vill du ha sällskap?”

Att lära sig ordet sällskap.
Att stå under tallgrenarna med en kratta och blicka bort mot sin farmor eller faster och formulera frågan först för sig själv: Vill du ha sällskap?

Tjugofjärde mars.

Oh, the irony.
Silas fick sova en dryg timme på Öresundståget hem till Malmö. Lutad mot sin faster. När han sedan väcktes var han inte glad. När vi gick till spår 5 för att möta Stina som kom vältajmat med tåg från Stockholm var han fortfarande knappt glad. I en återförening, som på pappret är som gjort för att frasera att nu är vi i varandras sällskap igen.

Vi kom aldrig ihop oss riktigt under eftermiddagen hemma i Kirseberg. Var och en skrotade med sitt. Alla tre verkade ganska tysta. Korsade lugnt varandras spår i lägenheten.

Att vara själva tillsammans ropar kanske också på sitt ord med ett ”-skap”-suffix. Eller så förutsätter självskap andras skap  … skrot omkring.