Fjortonde maj.

Diktens ofrivilliga natur, eller tidiga
natur, själva grejen
inifrån allt en vill få sagt
som barn

Kanske heter det inklusion, både kognitivt och semantiskt: vår gata ligger i Kirseberg som ligger i Malmö som ligger i …

Jag hade sagt att Malmö ligger i Sverige. Tänk att Sverige är större än Malmö, sa jag; tänk att Sverige är stort: Stockholm ligger också i Sverige. Och Jönköping. Och Gävle. Och Skurup.

Eftertänksamma ögon, sedan: Men Möllan ligger i Malmö.

Således ligger Möllan inte i Sverige, enligt barnet. I den stunden. Och det äger sin rimlighet. Koordinaterna för inklusion går det ju inte att se och peka på. Och du som just har nått fram till en kognitional gymnastik för något av denna stads betydande inklusion.

Det finns finare begrepp för sådant här.

Tionde maj.

På cykeln från kolonistugan till Coop är du ”ramsande”. Du bygger med betydelsernas samröre: Ibland är Koffe tokig. Ibland är Kling tokig. Ibland är Klang tokig. Men alla är lite tokiga, bara lite tokiga.

Stina har jobbat in det här så ordentlig; vår vilja att vara tokiga, antaganden kring att livet blir roligare då, och som mer tillsammans, och på lut, och …

Sedan detta med kompromissen som ryms i ”lite”; det är ett sött bär.

Sjuttonde maj.

Vid läggningen gav du Stina en live-dikt:

Jag vill inte måla imorgon, jag
vill rita
Man ska inte slänga papper,
papper är fina
Papper är vita
Havremjölk är vit

Och så är det såklart, med barns live-dikter, att de stundom i stunden är bättre än varje vuxenåtergiven version. Och det finns inget att göra åt just det eftersom det kännande betonandet inte har med nedtecknande, representationen att göra. Havremjölk står det. Inte som det låter på glid mellan vita och vit och dagars dag.