Semantiska pinnar (LX)

Trettonde maj, en måndags morgon.

Jag drömde att jag fick två bordshockeyspelare (som om jag var barnet i familjen). Ytterligare två, till de två vi redan har. Precis likadana: en blågul och en rödblå. De jag fick i drömmen behövde tvättas och jag tänkte direkt på toan som ett ställe för det. Tanken var alltså att ”spola av dem”. Men jag kom i sista sekunden på att de kunde spolas ner och då fick jag vissa kval. Det kändes som att jag behövde fråga Stina vad hon trodde om saken. Och så vaknade jag.

Vid frukosten säger jag sedan att jag drömde att jag tappade två hockeyspelare i toaletten. Men jag kommer strax på att nej, så var det ju inte. Tappade inte, för jag släppte dem. Silas begrundade bilden, tanken: Det var jag som släppte dem.

Stina tänker högt om att det här med tappande-i-toalett måste vara en specifik sak inom drömtydning. Jag ska kolla upp det, säger jag.

Långt senare på dagen skorrar det lite i mig när jag tänker på det könsstrukturella mönstret i drömmen (som liknar mitt vakna liv): hur jag frågar Stina om saken.

Men drömtydningen, då?

Trettonde maj, en måndags kväll.

Jag råkade säga ”Hoppas du blir 36 …” på ett fatalt sätt, varpå Stina replikerade: ”Ska du ge mig mer dödsångest?”

Ibland blir det fel. Det skulle liksom vara riktat mot mig och mitt åldrande. Det skulle kroka i tidigare skämtdiskurser om mig, inte om henne. Men till det fatala hör nog ofta att det var så fel i grunden att det hade blivit fel hur som helst. Mitt sätt att skämta hade burit på ett inre fel länge.

Stina har alltså börjat snusa igen. Och boken Varför måste pappa äta bajs? är inte aktuell att låna hem, för nu tänker hon snusa för att uthärda föräldraskapets sidor (såsom sömnbristen). Och där satt hon på en köksstol och grät. Över sin dödlighet eller all dödlighet eller vad vet man egentligen (mer än att man själv har grund till eländet) och jag säger: ”Ska vi fråga henne varför hon gråter?”

När Silas och jag närmar oss säger hon att hon gråter för att hon tycker så mycket om oss. Att ta emot och vistas i det svaret känns som att stå i någon slags kulturens urskog eller om det låter bättre med en urscen för den sentida familjen. Som i Ruben Östlunds Turist i vilken det finns en gråthög av familjekroppar. Stina och jag har benämnt den från tid till annan under åren. Så hur gör familjekropparna för att komma  … utur högen?

Vi räknar frågande upp vad hon älskar mer: Kanske träd? Stenar? Vi kommer strax in på några få saker. Kanske hennes penslar nämns. Silas lämnar sakerna och går tillbaka till det växande: Kanske häcken?

 

1 thought on “Semantiska pinnar (LX)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s