Sjätte januari.

Du har precis somnat. Kanske grät du i fyrtio minuter. Kanske kändes det bara så.

Jag vill inte kissa tårar. Det kommer efter att jag har försökt med en liknelse; det är ungefär som att kissa. Kroppen behöver det. Tro mig.

Kanske om jag kan kissa tårar det slutar? och att då mena att du är beredd att gå till pottan för att testa. Till den grad lidande. Underkastad dig själv. Underkastad mig.

Även: Jag kan inte det språket! och att då brista ut i den hejdlösa gråten igen. Att då menar tårarnas språk. Att brista och ropa jag kan inte språket!  Även: Jag kan inte prata!

Jag kollade så att du menade för att du då började gråta igen. Jag satt med händerna ihop och tänkte på att stryka varje mening i barnlitteraturen som menar att det finns något fel i att gråta. Jag satt och tänkte tanken att ge dig pennan och föreslå strykningar.

Jag skriver detta i sängen omgärdad av poesin för morgondagens undervisning: Nod Noll, För Kvalia, Offerzonerna, OCH NATTEN VISKADE … samt Rosor skador.

Jag kan inte det språket!

Tredje maj.

Direkt när du kommer upp ska du berätta om att dina solglasögon är i toaletten. Eller så här: det var tusan vad oväntat rask du var till toaletten. Du bar på något och det var att du hade drömt. Mina röda solglasögon är i toaletten. Även att de var röda som äpplet. Förundrad skrattar du till.

Du hade somnat med ett julgransäpple i handen. Det var i verkligheten. Äpplet födde glasögonen. Det var i drömmen. Handens egen förnimmelse födde i drömmen.

Jag famlar inombords efter en referens till vad Joachim Israel – med Wittgenstein – har skrivit om att lära sig att förstå att något finns som drömmar, i drömmar. Hur man tror sig veta det. Allt oftare passar språkfilosofins förnöjsamma grunder till vår vardag. Som denna morgon när du menar att dina solglasögon visst är röda eftersom de var röda när du tappade dem i toaletten.

Efter en del oenighet har du själv koll på att solglasögonen fanns i din mammas ryggsäck. De är då lila. Om det har du inget att säga. Så ska det vara. Här sträcker sig en reva.

En timme senare har varken du eller jag koll på var du igår la mina nycklar. Vi är eniga om att du tog dem för att leka. Och att vi inte minns mer än så. Flämtande hittar jag dem till slut mellan böcker i din bokback.  Man kan inte läsa nycklar, Koffe. Nej. Eller jo … kanske.

Andra maj.

Vi jobbar med häcken. Dugg i,luften. Behagligt att gå fram med sekatören. Du går med dina nya gröna arbetshandskar, tar emot och bär till skottkärran. Jag vet inte vad jag pratar om egentligen, mumlar mest, med mig själv. Hur som helst suckar jag och undslipper ett: Det är det.

Nästa gång du kommer ut genom grinden för att ta emot mer klipp i händerna tittar du på mig och säger med eftertryck: Det är det allt.