Sjuttonde april.

Vi har precis kommit hem från en dag i kolonistugan. Jag sätter mig på toan och utanför kommer omedelbart en röst: Vill du vara i sällskap eller vill du vara själv?

Både Stina och jag hör det där. Hon från köket kanske. Vi hör hur det gläntar, hur naturligt han skulle kunna lära sig att säga ”i självskap”. Det hörs på Silas röst att han är nära att höra mer än det han säger, själv. Såsom själva logiken bakom konstruktionerna. Man sätter något på slutet av orden. Man suffixerar, så att säga.

Tjugonde april.

Påskafton. Vi är min mammas stuga, den som kallas Stugan sedan barnsben. Alltså Mina. Eller mammas. Eller Silas. Det är något svindlande att tänka på hur mitt barn har fjärde generationens ben.

Fjärde generationens barn sitter på pottan och Stina ropar genom dörren: Vill du vara i sällskap eller i självskap? Själv.

Tjugotredje mars.

Jag skriver i hans dagbok: Du lärde dig denna helg att förstå och använda ordet ”sällskap”. Som med frasen ”Vill du ha sällskap?”

Att lära sig ordet sällskap.
Att stå under tallgrenarna med en kratta och blicka bort mot sin farmor eller faster och formulera frågan först för sig själv: Vill du ha sällskap?

Tjugofjärde mars.

Oh, the irony.
Silas fick sova en dryg timme på Öresundståget hem till Malmö. Lutad mot sin faster. När han sedan väcktes var han inte glad. När vi gick till spår 5 för att möta Stina som kom vältajmat med tåg från Stockholm var han fortfarande knappt glad. I en återförening, som på pappret är som gjort för att frasera att nu är vi i varandras sällskap igen.

Vi kom aldrig ihop oss riktigt under eftermiddagen hemma i Kirseberg. Var och en skrotade med sitt. Alla tre verkade ganska tysta. Korsade lugnt varandras spår i lägenheten.

Att vara själva tillsammans ropar kanske också på sitt ord med ett ”-skap”-suffix. Eller så förutsätter självskap andras skap  … skrot omkring.