Metoder

Metoderna (Rekursiv inspiration)

Posted on av textdungen

”Bort från det världsliga.” skrev min kollega Christoffer nyligen i ett sms och fortsatte: ”Jag hoppas att du har varit och förblir poet idag. Något annat icke-världsligt: jag läste ut Dykungens dotter i helgen och har med inspiration från dig skapat ett dokument som heter ”En bok – en …”. Där finns underrubriker som En bok – en tanke (din!), En bok – en haiku, En bok – en dikt, En bok – en skiss. Om Dykungens dotter skrev jag en skiss.”

Det där gjorde mig såklart väldigt glad. Att inspirera till skrivpraktiker för läsningens praktiker: mumma vad fint. Och fint – även det att själv ställas inför hans idéer, utvidgningen, att rekursivt fråga mig: Jaja, skulle jag också vilja ha underrubriker? Kanske, kanske inte. Jag skulle ju behöva dem, för inte ser mina texter ut som tankar alla gånger. Få gånger gör de det.

Å en sidan, behöva, styra upp. Å den andra: det är väl lite av grejen med min ”vinjett”, min serie av texter, att driva med föreställningen om vad en tanke är … ? Att liksom göra en tanke beroende av andra tankar/texter; att påvisa beroendet, att bevinga enskildheten, låta det fläkta från kollektivet som har föregått eller – måhända – tassar runt i nästan samma nu, på en annan plats för text.

En tanke. En skiss. En dikt. Ord, läppar, sälla praktiker. En tanke en skiss. En skiss till en dikt. Ord, läppar, fingrar. En tankes diktnärmande. Ord, över, runt ini; rekursiv är inspirationen.

 

 

Metoderna (Att läsande längta till läsning)

Posted on av textdungen

Lördag morgon, 06:19.

Vi är alla tre uppe i ottan. Det har varit en del tjo, tjim eller nej … det har varit en hel del ryt och påbörjade trotsbryt. Jag fick inte ligga i soffan, till exempel; jag skulle sitta i fåtöljen, vilket jag inte ville vid 05:30. Att få ett svar på om det skulle vara hårt eller mjukt bröd för den lille tog också sin tid.

Så småningom fann jag mig med Egen spis av Lars Ahlin. I den där blå fåtöljen. I den här fåtöljen. Och sedan en tid är Ahlin-litteraturen starkt förknippad med att läsa i Köpenhamn; jag började längta och jag längtade till ett bibliotek i Köpenhamn. Jag längtar efter att sitta, en lördag, med ett gäng diktsamlingar och bara förkovra mig.

Det är inte gott om danska diktsamlingar på biblioteket i Malmö.

Igår läste jag en intervju med novellförfattaren Caroline Albertine Minor, som jag ser fram emot att läsa (jag är nummer 4 av 20 på reservationslistan):

”Medan kaffet kokar klart går samtalet från ljuslängtan till litteratur. Minor berättar att hon vill lära sig läsa långsammare. För att ta in orden bättre.

– Jag läser så snabbt på danska, skummar nästan. Jag kan franska också och när jag läser böcker på franska tar det längre tid. Jag måste koncentrera mig mer eftersom jag inte kan språket lika bra. Det är skönt. Jag ska försöka börja läsa på svenska nu, tänker att det också borde gå lite långsammare, säger hon.”

Sån er det, med läsandet. Jag behöver komma bort från skummandets framryckande fart. I alla fall för en dag emellanåt. En lördag, för att fastna på sina ställen, vid ett lånat bord.

Metoderna (Att förstå sig på listor som Svens lilla lista)

Posted on av textdungen

Jag lever sedan ett par månader nära Sven Lindqvists författarskap. Kanske tog det fart när jag la händerna på boken SANNINGSKONST – Samtal om ett författarskap, i vilken Stefan Jonsson samtalar med Lindqvist om samtliga böcker av Lindqvist. Som ett försök att navigera, för att välja och vraka, så slår jag i deras samtal och lånar hem titlar som förhoppningsvis fördjupa det spår jag vill dra upp.

Att läsa Lindqvist har alltid handlat om skrivande för mig. Ända sedan Nu dog du som jag försökte läsa, men föll till föga, kring år 2001. En undran inför textskapandet, redan då. Denna författare har en blick på text och värld som liksom tvinnar dem, och jag längtar efter att våga … låna något av ansatsen?

När samtalet – när boken – går mot sitt slut vänder sig Jonsson-Lindqvist utåt, till läsarna, och talar om hur det går till att skriva, ja hur Sven l. har gjort, egentligen:

Jag har en kom ihåg-lista. Den lyder ungefär så här:

Skriv brev!
Var konkret!
Dramatisera stoffet!
Stryk jargongen!
Nöj dig inte!
Våga vara dålig!
Våga leka!
Mjölka varje dag!
Drick vatten!
Spara i anteckningsbanken!
Skriv inte något annat!

 

Jag vill som myckna, jag vill som gå i Ja till det där.

Mjölka varje dag! – säger så mycket mer än ”Skriv varje dag”. Och det att dricka vatten, hur man måste, för att leka väl. För att skratta åt sitt dåliga. Välja mer av det dåliga, innan en vändning. Innan du stryker. Hur vi bör spara någorlunda platsbegåvat. Dramatisera, ja – att inte låta sig nöja med en tidig känsla för stoffet. Drick vatten! Och gå sedan runt tomten. Gå i kors. Skriv brev om korset! Men var konkret! Och skriv inte något annat än ur det kallande hjärtslaget …

Metoderna (Att skriva för andra, men även för vinden, och åren, och – )

Posted on av textdungen

Jag satt på ett konditori i lilla Vara och funderade på vad jag kunde säga, skriva. Det var augusti 2008 och min vän skulle ha en kärleksfest för sitt nyfödda barn. Och barnet, det skulle få heta Rami, vilket betyder kärlek, men på vilket språk så, det kommer jag inte ihåg. Rami, jag ville inte köpa en PRODUKT till honom och för kärleken; jag skulle skriva istället.

Det är mycket som glider isär i mitt minne, vad gäller det här brevet. Kanske beror det på att min vänskap med modern, R, gjorde just det. Sprack. Flakades. Tio år efter festen i Vara driver jag omkring i min ångboll till skalle sommaren 2018 och jag tänker ganska mycket på det här brevets intention.

Jag ville ge Rami en uppriktig gåva. Vad skulle det vara? Jag skrev om dagen och jag föreställde mig den: Kanske kommer dina föräldrar vara klädda i något vackert, som de kommer komma ihåg och kan berätta om. Jag ville skriva ett brev till den 10-årige Rami. Jag gjorde det. Skrev på kuvertet som det var: en tidskapsel. Jag ville att någon skulle vara uppriktig: jag skrev att hans föräldrar, statistiskt, inte skulle vara ihop 2018.

Jag kom från en demonstration mot ett kolkraftverk i sydöstra England. Jag satt på ett konditori och funderade på vad jag skulle kunna skriva till ett barn år 2018. Det gjorde ont. Det gör ont att tänka på. Vad skrev jag om kombinationen – föräldrar och klimatförändringen? Att de skulle göra vad de kan? Att de var älskvärda örtsamlare … ?

Detta brev kom naturligtvis inte från ingenstans. Tvärtom var 2008 året då jag tillsammans med Annika Boholm försökte skriva/skrev en bok om själva frågan om att få barn, ja – i denna tid. Jag var nedsänkt i frågan och oron. Och jag skrev alltså ett brev om en framtida, varmare värld om vilken få vågade tala. Det säger jag mig vid skrivbordet: Jag skrev.

Metoderna (Att göra en annan bok, som knappt kan kallas för en bok, vilken, åtminstone, pekar mot att böcker låter sig göras)

Posted on av textdungen

Jag hade skrivit den trettioandra ”semantiska pinnen” om Silas då jag tänkte att Jo, vid femtio ska jag samla ihop de pinnar som finns till en slags kärve. Som en sädeskärve hängs ut till fåglarna om vintern skulle jag vilja spara de femtio texterna för att ta fram och ställa ut i en tid långt framför oss.

Ordet kärve fick mig även att tänka på forna tider. En ”kärve” kunde för mycket länge sedan stå ”ett sädestionde” nära i betydelse. Det vill säga, att allmogen var tvungen att ”ge i kärven”.

Jag kan inte veta vad Silas som tio- eller femtonåring vill veta av, kännas vid, försjunka med. Kanske önskar han inget skriftligt ”tionde” av mig från åren 2017, 2018 och 2019. Men jag behöver inte heller veta. En bok vet inget om sina eventuella läsare.

Däremot vet jag ju att jag själv vill veta av och kännas vid vad han sa, och därtill all vår undran och förundran kring varför en människa utvecklar de ”sägande-anspråk” just hon utvecklar. Jag vill, som ge i kärven. Jag vill ha skrivit dessa semantiska pinnar för att det ska finnas oss en potentiell ”fägnad”, ja som kärven kan stå för ett knippe av ljus. En bok vet trots allt somligt om sina eventuella läsare.

Jag hade i text trettiotvå skrivit om att försöka bekräfta mitt barn som kramande människa:

”Du har blivit en så bra kramare, säger jag. Jag är ingen kramare. Jag är en lådare. Vad är en lådare? Tystnad, blicken bort mot det mörka fönstret. Det fanns inget snabbt svar.”

Jag hade skrivit och känt på ordet ”lådare”. Jag började se fram emot att skriva ut femtio texter och gömma den samlingen texter – den ”boken” – någonstans, några år. Minst, ja.

Samtidigt löpte tanken förbi den där framtida, femtionde texten; jag ville fortsätta. Jag började skriva utkast som om det kommer behövas texter för att nå hundra texter. Löftet om en helhet – en bok, om än i ett enda exemplar – vid femtio, födde något mer. Och inte bara i en framåtkastande rörelse, inte bara i en längtan efter att lyckas skriva många texter till, även en längtan efter att skriva om, fördjupa de texter som fanns, föddes. Något dynamiskt sattes i spel, i mig.

Alltså: till tanken på kärven kom tanken på bindaren. Att bland de femtio texterna som en dag ska bindas ihop – bara ta tre texter och låta dem mötas. Att skrivfantisera om att använda några få ”semantiska pinnar” för att skriva annan, ännu okänd text. Att ta ut ett mentalt tionde, som en småfågel i vinterskrud.

Metoderna (Att lyssna till ett drömt bud)

Posted on av textdungen

Mellandagarna i ett uthus i Harkskär utanför Gävle. Tyst, kylslaget. Bara träd i de smala fönstren. Ett sceneri för drömmar.

Jag drömde två ”textdrömmar”, vilket är ovanligt för mig sedan några år. Jag skrev två texter, eller det skrevs, åt mig, för det var mer som gåvor, anländande. Först en kort dikt. Kort som i en ramsa på några rader. Sedan en längre text i krönikans stil, om sport. Båda var viktiga och hade med varandra att göra.

Först när jag skriver ner det här ett par dagar senare kan jag se att den längre texten var som ett förverkligande av poetiken i den korta dikten. Det fanns ett tematiskt spår: upprepningen. Båda texterna handlade om nödvändigheten i upprepningen.

I sporttexten var det någon rad om att fortsätta ta skott utifrån i basket. Någon annan rad om att klappa in sina gymnastikhänder i det vita magnesiumkarbonatet.

Inför att skriva detta vaknade jag utan drömmar i Malmö. Jag började fundera på vilken dikt som skulle kunna motsvara den jag skrev i drömmen. Att minnas den som den var kommer inte på fråga. Vilken dikt skulle kunna tänkas likna den drömda – och spilla ljus över dess form?

Jag funderar på en dikt med fyra korta meningar av Fredrik Nyberg. Men boken, Åren, där den står att finna, låter sig inte hittas. Och detta, att det blev stopp, det blev till ett incitament till att börja skriva på den här texten. Att inte slutas inför det oförmedlade.

I dikten med fyra rader upprepas ”Syret invaderar kroppen schematiskt.” och upptar alltså två av fyra meningar i dikten. Upprepningen är tjugofem procent av dikten eller det som upprepas är halva dikten, beroende på hur man ser på det: Syret invaderar kroppen schematiskt.

Och jag kom – säkert – att tänka på Fredrik Nyberg tack vare att jag läste i hans senaste, Offerzonerna, igår kväll. Och jag läste
i hans senaste
delvis
tack vare drivveden från drömmen. Verk invid
verk.

(En annan del av sanningen,
att stadsbiblioteket väntar
Offerzonerna
åter.)

Mellandagarnas mornar i ett uthus – och jag vet att det inte heter så,
då huset är uppvärmt, men det finns något
i ordet – vid den lugna skogskanten.
Mellandagarna med ett besked om det repetitivas grund.

Vi bör SKRIVA den KORTA dikten, skriver vi till varandra i sms, dagarna
som tar oss in i det nya året, min närmsta vän
och jag.

Metoderna (Att inte släppa idéer innan ens egen lomhördhet har släppt)

Posted on av textdungen

”Frågorna i Creme Fraiche” heter ett av de minst motiverade dokumenten i mappen ”Dikt” på min dator. Textidén, den fullständiga idén så här långt, består i att transkribera samtliga direkta frågor i Suzanne Bröggers bok. Mer finns det inte i ett första led. När frågorna väl är samlade kommer jag kanske att ha fått en förnyad idé. Men jag tvivlar. Det är ett så kallat idiotprojekt. Jag har transkriberat till ungefär sidan 50 i boken.

Så här kan det låta (i mitt dokument):

” – Har inte vi setts på Bettys party? – Ja tack, var vill du att jag ska vara? – Vill du ha en större eller mindre? – Gud, går det verkligen? – Var du ändå inte lite rädd för att komma? Vad är det med det där handtaget? – Är det inte efter fri fantasi, va? – Vilken färg ska du ha den i?

Ja, varför skulle någon vilja läsa det där. Jag vet inte. Det är ett idiotprojekt. Det finns nog inget att vaska fram. Men man måste överlåta sig till ovetande för att det ska hända något. Någonsin. Eller någonstans. Det är bara det att jag har fastnat i anti-vetandet; åren går varken i vetande eller ovetande.

Den ursprungliga intentionen, som nådde mig någonstans runt år 2007, innebar känslor som jag inte har tillgång till längre. Jag vet bara att jag kände mig rusig av funderingar genom att föreställa mig svärmen av frågor. När jag tittar bakåt och försöker få syn på något … nä, jag får inte fatt på mig själv. Bara annat. Jag ser till exempel att Pär Thörn gav ut Röda rummet (alfabetisk) 2010. Googlar och så här inleds Smålandspostens recension av boken:

”Pär Thörn är en författare med gott om idéer och infall. Hans senaste påhitt är en alfabetisk omstöpning av Strindbergs Röda Rummet. Originalets tjugonio kapitel har gjorts om till något som närmast liknar ordlistor, där ingen annan ordning än siffer- och bokstavsordningen är tillåten.
Glöm den klassiska öppningen: Det var en afton i början av maj. Röda Rummet anno 2010 inleds sålunda: 16, 2, 2, 2, 25, 29, 4, 4, 45, 48, 5, à, Advokatfiskalens, afton, aftonsång, aktier, Aktuarien, Aktuarien, Aktuarien, aktuarien, Aktuariens, Aktuariens. (…)

Några sidor längre fram kan en poetik anas: litteraturen, litteratör, Litteratör, Litteratören, litteratörs, litteratörsbanan, liv, liv, liv, liv, livets, livets, ljud, ljudet, ljudet, ljudet, Ljudet, ljungande, lokalen, lossade, luften, lukten, lutade, lycklig, lyfta, lyfte, lyfte, lyssnade.”

Kanske finns det inget fynd under ytan
hur många år
detta fiskande i Creme Fraiche än får
på sig. Men som ett bejakande
av infall
borde jag helga
det meningstunna dokumentet. Självklart
kommer något höras
från svärmen av frågor
om jag lägger örat emot … en dag som jag inte känner än …
rätt dag … och ett annat infall skall
komma …

Metoderna (Att kära till sig med en plats)

Posted on av textdungen

När jag får en dag för självvaro åker jag gärna till Köpenhamn. Det är nära, men det är ändå något annat. Ja, från en malmöhorisont är det som det minsta av annorstädes för att faktiskt vara ”annor-”; det är tillräckligt, et andet sted og sprog istället för språk. Att det talas, skyltas, väses, skrattas, kanar och krasar på ett annat språk, för mig så tacksamt att tumla runt i själv.

Som när jag sitter vid en damm och läser och två vänner stryker förbi i sitt samtal och det som ligger kvar i örat efteråt är det konsonantspottande och i vokalsänkor borrande ordet skidsød.

Et sted. Här köpte jag Christensens Det sommaren 2005. Tog tåget över bara för att införskaffa det diktverk jag håller högst, ännu. Personligen. Här läste jag ut Om våren sommaren 2017. Här sträckläste jag Kvinna, kvinna hösten 2018. Här är lite lagom särskilt. Inte anmärkningsvärt, men mycket värt att anmärkas vid. Mine steder.

Som med Pauseriet. Om vilket jag säger, till mig själv, för att komma iväg, och väl ute på Öresundsbron, och när jag är framme: det är ett ställe, detta. En trappa ner. En familj som driver en liten ”business”. Oftast är de så väna mot alla. Och gästerna är i sin tur väna, omhuldande, som med amerikanerna som viskade när de såg att jag läste (sommaren 17). När de gick fick jag tacka dem. De log sin väg ut.

Som med klippkortet. Varje gång, en konstig känsla; att lägga upp ett klippkort som om det var Espresso House som var valet. Nu är jag uppe i nio stämplar på kaffekortet. Jag har det i plastfickan med Jojo-kortet. Pendlarkortet. Pendlingen som sker åt andra hållet, österut. En läsplats västerut. I det allt knasigare, farliga landet. Även i sådant finns den privata ”annorheten”. I detaljernas vardaglighet. I plasten och vinden. I att det finns extra pengar på ett månadskort. Att det finns något som aktiveras när jag köper biljett till Köpenhamn.

Skrivandets läsplats. Så heter det.

Vad fattar jag för val? Vad har jag läst de här två senaste åren med några över-bron-resor? Två romaner av Lars Ahlin. Den ena en omläsning (Om), den andra en som hade väntat länge på sin tid (Kvinna, kvinna). Gränsen av Elise K; vilket var bingo i omfång, tema, stilinspiration.  Om våren, vilken var bingo i tajming för kombinationen mitt liv som småbarnsförälder + ”du”-diktare.  Och Det mellanmänskliga. Min dosering av Martin Buber. Även här.

Så mycket tack vare att falla för en källare. Så tänker jag denna lördags morgon, med tid för läsning någonstans i Malmö om några timmar.

Metoderna (Att ha skrivbesök)

Posted on av textdungen

I denna gråa lördag lyfter jag mig själv i håret genom att långt innan denna dag ha
konstituerat den: en bekant, en Fredrik, är här. Han sitter i vårt kök i detta nu och skriver (”på den gamla romanen”) medan jag ligger i sängen och skriver på mitt.

Mitt, hans. Och så, med dagens som fortskrider, något som blir vårt. (Ja, det här kommer att bli en dag då någon typ av ”vårt” skapas, vilket jag inte kan skriva – eller tänka – utan att åter tänka på Andrev Waldens krönika om manlig ensamhet.)

Innan vi satte av varandra i olika rum för 30 minuter av skrivande fikade vi och pratade om barnen, jobben, framtiden, ja allt det där andra. Det som inte är här. Inte i skrivandets halvtimme. Inte i vad en vill känna som tillblivande. Innan vi satte av, då i samma rum, konstaterade vi även att bådas val av text tycktes peka utåt. Vi skriver på texter som vill ut i världen, iallafall en dag, någon gång.

Och detta säger mig något om vikten av hans besök, hans närvaro, den potentiella vänskapen. Och vår gemensamma anomali: detta möte är något som inte brukar äga rum. Han har två barn, jag har ett, och vi, vi har ju tänkt ses ungefär som vi gör idag under ett par år. När det som inte händer faktiskt händer, och man förstår varför det sker, då är det gott. Så tänker jag om denna dag. Så bestämmer jag mig för att kalla detta för ”Skrivbesök”. Så pekar jag åter på vad som ligger under valet av text -> med en människa på besök är det närmare till en publik text, så funkar jag.

Förskjutningen. Som med Kirseberg, och den våta, grå morgonen, på vägen till butiken under morgonen; det kändes annorlunda. Som vägen till tillblivelse inombords ska göra. Måhända köper jag någonting som är för mig alldeles för typiskt (säg dammsugare), men jag kommer att dela stunden över kaffebrödet på ett nytt sätt. Ögonen, andningen, hela perceptions-tjohejet är idag precis lagom lite rubbat.

Mitt skrivande, det dokument som finns bakom detta ”fönster” på datorn, det som jag skriver på under några timmar (med många pauser), är en mässande text, en mer prosaisk text än vad jag brukar skriva (på), en text om … helveten, såsom klimathelvetet, fascismens framväxt och … alienation. Inte så muntert, om man lägger upp bollen på det sättet. Men. Det är inte allt. Mässandet släpper fram, rösten rör sig och för med sig även lite behagligare bråte.

I den första skrivpausen pratade Fredrik om ”låga trösklar in till sin text”, att det då är ”kort från tanke till text”. Det är ju precis sådana saker en vill orda om med någon istället för att sitta själv – och tro sig vilja skriva – en lördag. Lyssna till vad som kanske gör trösklarna höga in till hans text. Fundera lite tillsammans på varför man säger pusslande, nycklar till en text, idéroman, eller ”balans mellan idé och det levande”. Ha sina hjärnor. Förbundet för en stund.

Metoderna (reservationsfetischism)

Posted on av textdungen

 

Denna helgmorgon har jag fjorton böcker på min lista för reservationer. På fyra böcker står jag som nummer 1 av 1. Några böcker har en så lång väntetid att det måste kanske bli vår innan det blir min tur att låna, som med Människan är den vackraste staden, där det står 28 av 30 som angivelse för mig. De som jag är nummer 1 på är ofta böcker som finns på ett bibliotek långt bort (Oxie, Bunkeflo, typ) och jag har lagt en reservation för att få boken hitförd. Utförd. Inställd på mitt kvartersbibliotek i Kirseberg.

Reserverad, väntad. Efterlängtad.

Fjorton böcker på listan, vilket är precis lagom för den här nya ”aktiviteten” i min tillvaro; det känns meningsfullt att dagligen gå in och kika på ”Mitt bibliotekskonto” för att se om något lån närmar sig. Men den senaste veckan har det stannat av, vilket är olustigt men spänningsskapande. Väntade, efterlängtade, men stillastående. Sådan bok sådan människa.

Jag vill inte logga in och se 1 av 1 – bara för att tvingas undra varför biblioteken inte levererar Sill till mig. Eller Kärleksförklaring: subjektiveringens dialektik. Eller Blå: roman. De står lediga. De kan köras hit. Malmö stad har som strypt min lån- och reservationslycka. Jag som just funnit en gratissyssla som styrkte och tjänade vårt utbyte.

Trött på att inte få mina böcker levererade till Kirseberg började jag i veckan önska böcker. Nu är ”inköpsförslag” det nya svarta, på grund av – eller tack vare – att det stannade av. Föreslog poeten Hanna Hallgrens nya, Ett paradis, fastän förtorkat, och se, där är det nu lovande att stå som 1 av 1. Staden har alltså valt att köpa in denna (troliga) pärla tack vare min beställning. Förslog en självbiografi av Malmö FF:s tränare Uwe Rösler: Knocking down walls. Även denna (troliga) pärla har staden valt att köpa in.

Men här finns en kuriosa, jag är nummer 1 av 2 som väntar på Röslers bok. Vem är denna andra? Och hur är det möjligt att hen har dykt upp och börjat köa sista två-tre dygnen, alltså efter att jag önskade den? Är det någon inom biblioteket som ställde sig själv i kö?

1 av 1 kan nu betyda stiltje och frustration; vad är detta, har jag trasserat antalet böcker som är rimligt att begära mellan biblioteken? Men även ett Ha! Jag styr vad vi ska läsa i den här stan. Det divergerar mellan ettorna.

Men man kan även vara tvåa på bollen och längta hårt: 2 av 17. Som när man är i tid med sin reservation. Har koll på att ellerströms släpper något (troligen) hett. Vet att man inte blir ensam om att längta efter Nora eller Brinn Oslo brinn. Fast, från början var vi inte så många om Nora. Jag var 3 av 6 på den. Denna arla morgon – Silas tittar på Barnkanalen och klockan är runt 06 och snart borde han ropa på macka – är jag 2 av 17 på Johanna Frids roman. Den sitter bra i ögat den tvåan. När det blir min tur är jag beredd att läsa, och gå vidare i skriv.