Semantiska pinnar (XV)
Kvällsdikt av Silas 18/2
Natti natti, mamma Stina
natti natti, pappa Jo-Kim
natti natti, fönstret
natti natti, bygga
natti natti, flygbilen
natti natti, Rosabilen
natti natti, stänga dörren
Semantiska pinnar (XIV)
Februari. Söndag. Första dagen tillsammans den veckan. Vi har varit förbi vårt lokala Coop och handlat både lasagneplattor och semlor. Här står en lång middag för dörren, vill vi tro.
En timme innan middagen serveras har jag ändå vikit ner mig och det har serverats semla i förväg i soffan: Lite fika, lite mys.
När lasagnen nalkas försöker vi pedagogiskt kalla den för ”pastatårta”. Som om det räckte till. Allt Silas ser är väl spår av något grönt över pastan. Vi äter mer eller mindre upp innan han har börjat äta.
Plötsligt står han bakom Stina i kökssoffan med ett lurigt leende. Och så brister han ut i en ny sång med orden ”Pastatårta, fy fan”. Melodin till detta nya verk hämtas från något av de spår som går kväll efter kväll här hemma just nu: Madicken, Alfons eller … vad det var, för jag minns inte vilken. Jag minns bara genidraget att besjunga något i världen och ta kontroll med humorn som smörjmedel.
En bok en tanke (vad gör jag här)
nyttan av boken finns i den banalitet jag så väl behöver – jag är rädd att det ska bli krig/ jag är rädd att det inte/ blir ett krig mellan gott och ont/ utan mellan ont och ont – som när vi har sett en dokumentär om kärnvapenrustning och tanken på en atomvinter drar förbi och boken ligger där i den röda korgen på toaletten – från mörkret stiga vi mot ljuset/ från intet allt vi vilja bli/ coco jag älskar dig/ jag hängde mig i min garderob/ jag var så ledsen/ min papegoja hade dött/ han var min bästa vän/ … / coco jag älskar dig – och det är som att vi har en outtröttlig generator för glömska för att det här (livet) ska kunna fortsätta, som att en långdikt (som den här från 2001) kan få öppna ett fönster till en utsikt där absurditeten står trädgård med både möjligheten att leva och omöjligheten i rader, snår, granngårdar; där sedan slutar läsningen (av sig själv) för den här gången och generatorns verk fortsätter oförtrutet –
Livet med Lundberg (IV)
Jag går ner på knä och jag är en människa.
Jag går ut i det andra rummet och jag är en människa.
Jag ställer undan böckerna och jag är en människa.
Det är vardag.
Jag tvättar ansiktet, igen och igen, och jag är en människa.
Jag har ingenting att sätta emot det som sker, jag har ingenting som jag inte kan lämna, jag vill bara vara just i mitten av allt det som är hon, som skall bli vi.
Det blir en dag undangömd bland alla andra dagar.
Jag lever i den här sången.
Det finns två rum.
Det är ett annat slags ljus om man så vill.
Jag håller min blick helt kall och klar.
Jag skall inte dö.
Det enklaste blir omvägen.
Jag kommer att vidröras, bara tänka att jag just blir vidrörd.
Det som kallar på mig. Det är som att bli flådd in till märgen. Det är måndag.
Det som skall ropas ut.
Man avlägsnar hans ansiktsduk, ser ansiktet, känner andetagen.
Det är en helt stilla eftermiddag i Malmö och snart skall det brytas ut inom mig.
Jag känner min text långt innan den finns nedtecknad.
Texten består av meningar från Lundbergs Dagar bland skuggor, träd och vatten.
Semantiska pinnar (XIII)
Första februari.
Idag är första dagen som jag är hemma med Silas och ämnar jobba. Aldrig tidigare har jag varit med honom och samtidigt haft som mål att sätta mig i arbete; nej, jag har sett det som att jag har att vara med honom när det bara är vi två.
Dagens undantag … eller förändring, eller … avståndsgörande, kommer sig av att han inte är sjuk utan hemmahållen för att inte bli sjuk. Åttio procent av förskolebarnen var hemma igår, de flesta magsjuka. Och jag, som idag har planeringsdag, håller honom helt sonika hemma inför hans farmors ankomst under eftermiddagen.
– Pappa ska jobba idag.
– Nej! Mamma jobba!
– Ja. Men pappa ska också jobba.
Första motståndet.
En halvtimme senare börjar Duplobygget flyga åt alla håll. Det är som det ska. Det var den korta stunden av nja, det här kändes ju inte helt bra. Men det fungerade.
Efter lunch var det lite bråkigt. Han ville fortfarande inte borsta tänderna, vilket jag nu fann helt nödvändigt. Borsta tänderna-film dög inte heller att titta på. Denna gång. Det krängdes och bändes och bang, huvudet slog i sänggaveln (om än helt lätt). Då vart han sur: Pappa ditåt. Och ditåt låg utanför sovrummet. Tre minuter senare sov han. Det var och är den första februari. Strax kommer farmor och faster och en annan ska ut på annat.
Väntextgruppen (II)
Senast Jenny och jag hade ett textsamtal live var i ett prunkande maj förra året. Det över- allt-svämmande ljuset som då var nytt, manade till kvällspromenader, och som vi nu har några månader kvar till. Det svider lite att tänka på. Vi kan ropa bäst vi vill, first we will have to take February.
Nu står ett nytt samtal för dörren nästa vecka. Åter igen i Stockholm. Inte ända ute vid Ropsten (där Jenny bor), utan någonstans centralt, på min väg till några utbildningsdagar på Tollare Folkhögskola. Ja, det blir ett textsamtal på vägen.
Jenny flaggade för att hon skulle lämna in en längre novell – ”Nu får du att bita i,J!” – och jag kontrade med att ”Jag lämnar in ett jäkligt konstigt projekt nu, J” på vilket Jenny en dag senare återkom med ett ”Jag synar med en LÅNG, OFÄRDIG och KONSTIG novell!”.
Vi enades den 15 januari under förhoppningens flagg: det här ska bli ett fnissigt samtal.
Semantiska pinnar (XII)
Onsdagen den 24 januari är ännu inte länge sedan.
Ni hade varit ”Gurra och hans pappa” efter förskolan. Någon av er hade skymtat några lastpallar på håll och ni traskade direkt över Celsiusgatan till byggarbetsplatsen. Stina tog fram mackor och frukt. Upphöjda försjönk ni i platsen. Om hon hade lämnat dig där i en varselväst hade du nog klarat dig bra i några timmar, tänkte hon.
Stanna hemma, hade du sagt när det var tid att hoppa ner. Alltså stanna på bygget, stanna där du var hemma. Där du är, där är hemma. Det finns något rörande i detta. Och en strut med privilegierar. Staden som du lär känna som din. Som famnen av hemma.
I boken Gurra och grävskopan står det en man med händerna bakom ryggen på den första bilden. Det finns ingen text om honom, så det har jag lagt till i vår läsning. Något i stil med: Bredvid Gurra står det en gubbe med händerna bakom ryggen. Han tycker också om att titta när de gräver. Händerna bakom ryggen, vilket Silas ibland härmar i sängen när vi passerar honom i läsningen.
Att försöka skriva om ett barns blivande, att försöka dröja med blicken vid det mimetiska verket, att själv vilja förlänga det hela en stund till. Och för all del, att själv vilja förändra ett barns blivande, lägga sig i det mimetiska verket, rubba stunderna.
Den där äldre mannen som är nyfiken på grävmaskinen behövdes efter oräkneliga läsningar eftersom Gurras pappa är en tristergök som bara säger ”Aah, vad kul” på ett blaséartat (eller utmattat) sätt. Gurras pappa vill bara gå hem, han vill inte vinka till föraren Rosie. För att få stanna och kolla på bygget ordnar Gurra till det för pappan: tidning att läsa, kaka, handduk att sitta på. Sedan en tid tillbaka knackar Silas på boken och säger ”Vinka, pappa!”.
Semantiska pinnar (XI)
Vinjetten, ordens härkomst.
En septemberdag stod Silas inte att finna på förskolans gård. Det var då en gård som mer såg ut som en byggarbetsplats. Kraftigt beskuren av tillfälliga staket. Under uppbyggnad. Synen, i sig, väckte inga behagliga associationer. Synen, när jag eftersökte mitt barn i det stränga, slutna, förstärkte den där isande känslan i magen som man får när man inte får syn på sitt barn. Det är som tomt och fyllt i blicken samtidigt, allt är allt annat än ditt barn. En erfarenhet man inte kommer runt och känner att man ska stå inuti, igen.
Jag gick in till hans avdelning igen, men de sa att han visst skulle vara ute. Till slut såg jag någon form av ”uthus” nere i ett hörn, bakom några stängselgrupper, och bestämde mig för att kolla där. När jag gick runt knuten hördes ljudet av pinnar som slogs slappt mot varandra.
Silas och T hade det nog så bra, men visste inte riktigt vad de skulle göra nu när lekens magi var bruten. För en gångs skull fick jag locka på mitt barn. Han kom snart, men kvar stod T som inte ville följa med tillbaka. Honom fick istället Silas locka på.
På cykeln hem tänkte jag på orden ”semantiska pinnar” och försökte minnas några rader ur en dikt av Birgitta Lillpers:
när de hittat pinnar
kan vad som helst hända,
så långa saker kan de inte hantera,
de studerar sitt eget centrum och vet sällan
när deras handlingar och tillhyggen
ger dem utökad räckvidd så att saker
slås ner vid horisonten
när en av dem vänder sig och gäspar
Livet med Lundberg (III)
Januaris första dagar.
Ymnigt regn, tjockt över bussens fönster. Vi kliver av vid Stadsbiblioteket. Upp med var sitt paraply. Du har på bussen berättat om när du dagen innan stannade till tjugo minuter på Värnhemstorget i hopp om att få se duvorna lyfta i formation, en gång till. Men så går det inte till. Du gick vidare mot havet. Hög, klar luft. Jag ber dig säga samma sak om duvor på tyska. Under var sitt paraply berättar jag för dig att Malmös mest emblematiska författare satt långt bak i bussen med munnen nere i jackan. Armarna i kors. Inför regnet. Tankarna. Hur han troligen skulle ha uppskattat att höra dig berätta om hur Värnhemstorget blev Malmö för dig igår. Hur Värnhemstorget är Malmö för honom. Hur han kanske kom därifrån, bara för att, denna dag.
En bok en tanke (En liten historia)
påståendet är att kärlek inte tar slut, det går som en söm genom verket, genom det som kallas för en bredvidkärlek, genom den kärlek som aldrig reduceras genom att de bedragnas perspektiv får solka, kasta skugga; ej heller ett slut på historien kan komma in och bryta sömmens tid, hur liten historien än var – så förblir den – ett dröjsmål; för ditt hjärta till –
påståendet lunkar som någon runt en göl i september, hängig, kanske med en klängig sol, men som någon, inte något; må så vara att kärleken är en fantasiskapelse, den blir på grundvalen av allt som kändes
textdungen 