textdungen

För några helger sedan kom en sådan där helg som man liksom väntat på. Ibland är det faktiskt så, att tillvaron tillsammans står nära ett nytt agerande/beteende, att några kommande ord ligger i luften.

Jag hade hummat jakande under förmiddagen. Silas hade, t.ex., bett mig att se något som han hade byggt. Jag kollade, såg, och hummade, jakande. Jag vände mig: till.

Men detta jakande var inte nog: Du måste säga ja, pappa. Skärpan när denna mening kom. Allvaret. Ett implicit annars. Om jag inte sa ja – skulle jag svika ett slags förtroende för själva bryrseln. Det spelade ingen roll att jag menade ja,  att jag menade ja, att det fanns ja i mitt hummande. Det fanns ja, men han kände inte menandets ja, och sa det.

Jag kunde känna hans menandeförståelserätt. Jag kunde minnas att själv vara barn. Att ge upp. Vända om. Jag kunde även förstå – samt identifiera mig med – min egen pappa, för en gång skull. Det kändes inte som att jag skulle behöva vända mig till mitt barn, än mer. Det kändes inte som att bemötandet av tornbygge och hans blick krävde ett extra ja. Jag upplevde mig som närvarande. Det var helg. Det var jag som hade vårt barn.

Men jag kunde känna hans menandeförståelserätt. Du måste säga ja, pappa. Det han önskade fanns inte i hummandets lunkande jakande … Och han sa det.

På kylskåpet här hemma sitter en teckning av ett barn som jag aldrig har träffat.

En dag i slutet av augusti bar Silas denna teckning i famnen när jag skulle hämta honom. Vi möttes i den långa trappan mellan våningarna, då gruppen skulle ut på gården. Det var alltså nära till jacka, skor, ut till cykeln. Raskt iväg, glada i hågen båda två.

Jag kunde se de klara tuschfärgerna genom papprets baksida när vi stannade för rött ljus vid Värnhem. Hans händer och armar om. Så långt allt gott, som förväntat, i utvecklingens ruljans och solkurva. Att värna sin teckning.

Väl hemma med teckningen på rätt håll i hissen tycker jag åter igen att färgerna har kombinerats och hållits isär på ett sätt som förvånar mig. Nej, jag visste inte att Silas kunde färglägga så här. Med lila för sig. Ett gult kludd (kanske hus), ett rött hörn. En cirkel runt allt annat; en inhägnad, ja vilken nivå.

Ja, där stod ju ett annat barns namn på teckningen. Vad gör en förälder nu? Enligt Silas skulle den ”vara uppe”, som den antagligen varit på förskolan, så snart vi kommit in. Jag frågade om den skulle sitta på kylen. Jadå, det gick bra. Sen lagade jag mat och funderade på det där: vad gör en förälder nu? Ska jag tala om att Nej, du, den där har ju inte du målat. Eller skulle jag kanske sjösätta en helt förhoppningsfull, kärleksförväntande och performativ tanke: Har du kanske fått den här av Maranello? 

När vi äter middag tittar tuschteckningen på oss från kylen. Plötsligt börjar jag skratta och frågar Silas om han har snott teckningen ”som Kalle Kolja”? Ja, säger han nästan genast och skrattar med. Sedan bara skrattar vi.

Kalle Kolja är en konsttjuv i en barnbok som vi läste varje kväll vid den här tiden i augusti. Vårt skrattande var liksom hämningslöst, omöjligt att stoppa på en lång stund, och det förvånade mig såklart; vi skrattade ju nästan åt Silas. Att han kunde upplåta sig till humorn, till denna grad.

Att han gick med på att han hade varit ”Kalle Kolja” förvånade mig inte minst då han redan var inne i en fas i vilken det är synnerligen viktigt att han är ”bara Silasbarnet!”. Jag kan komma in på morgonen nu, öppna munnen i ett ”Hej, min pr…” och mötas av ett ”BARA Silasbarnet!” innan jag hunnit kalla honom för något sött. Därför är det ett så speciellt minne, konsttjuvsminnet, och det ohämmade skrattets stund. Det var som att han tillät och visade en bild av ett framtida skrattande från magen, tillsammans.

Häromkvällen skulle Stina laga mat med Silas omkring sig. Hon berättade efteråt om hur han sökt efter något som var spännande nog för att lura henne ut ur hennes önskade göromålsbubbla. Han hävde sig upp i fönstret och ropade ut fantasier som skulle bringa henne till honom:

– Kommer rosa sopbil!

– Den är lik pappa!

– Förskolan brinner!