Ny kurs på Västerbergs folkhögskola

Nästa termin kommer jag att hålla en skrivkurs på Västerbergs folkhögskola. I januari börjar kursen ”Det skrivande rummet”.

Kursen hittar du här –

http://www.lg.se/vasterberg

Längtar du efter att gå en lekfull skrivkurs – fast med allvaret i behåll – är du varmt välkommen med din anmälan fram till den 20 november.

Alla eventuella frågor om kursen – är lika välkomna.
Mina kontaktuppgifter finner du på länken.

/Joakim

På väg mot Jenny

Ju fler veckor som går, ju fler inlägg som Jenny hinner göra utan att jag skriver något, ju mer börjar det – rimligtvis – kännas som att Jenny har en låtsaskompis. Jag skulle inte klandra
hennes mamma om hon har börjat undra om den där Joakim finns, ”egentligen”.

Efter så här lång tid utan att jag har skrivit något blir därför mitt första inlägg ett stort Hej.

Hej, jag finns.
Hej, idag reser jag till Jenny och Hällingsjö.

Hej, det bär strax av mot skogen och skrivandet och arbetsgemenskapen.

Skogspromenaden som den här gången har ett särskilt inslag, då vi ska leta efter en glänta där vi kan plantera ut våra ekar.
Skrivandet som den här gången riskerar att hamna i skuggan från en hel del arbete, då det är tid att planera sommarkurser för 2015. Saker att ta sig an, den här gången.

Ja, jag drog en rövare i telefon för några dagar sedan och frågade om vi kanske skulle hoppa över det egna skrivandet. Vi har annat att prioritera, och vi har bara ett drygt dygn tillsammans. Men nej, Jenny var på sin vakt och försvarade våra rutiner. De är viktiga. Eller snarare avgörande. Det är rutinerna som gör arbetsgemenskapen.

Så.
Nu reser jag mot den gemenskap och samdisciplinering vi håller på att lära känna. När vi vaknar upp imorgon ska vi göra precis som vi gjorde både i augusti och september (och så får vi låtsas att det fortfarande är oktober och fortsatt hålla av sanningen att vi ses minst en gång i månaden).

Vi skall vakna och kliva upp för att skriva.
Vi skall göra tre-fyra skrivövningar som vanligt.
Vi skall sedan äta en rejäl frukost med glada ögon.
Vi skall gå ut i världen på vår promenad.
Vi skall stå en stund i vinden vid Gingsjön.
Vi skall få se – beroende på vilken typ av skrivövningar det blev på morgonen – om vi pratar eller inte pratar om vad vi skrev. Kanske går vi mest tysta bredvid varandra.
Vi skall komma hem och laga en trashig lunch.
Vi skall se att det blir eftermiddag och att vi då tar oss an att hjälpa varandra med jobb som handlar om skrivpedagogik.

Vi skall imorgon få njuta av att det – den här gången – är ett gemensamt jobb vi ska hjälpas åt med.
Vi skall röra oss mot sommaren 2015 genom att fortsätta skapa skrivövningar 2014.

Hej, vi ses snart igen.

/Joakim

Att skriva det man själv vill skriva

Det har rumsterats om en del bland mina föräldrars gamla prylar det sista. Något som har dykt upp är till exempel två dikter, en av mig och en av min bror.

Jag minns tydligt den här tiden. Jag var nio år och det här är den allra första dikten jag skrev. Jag skulle börja skriva poesi.
Jag vet att jag visste vad poesi var. Poesins uppgift var att ta upp de svåra frågorna och leverera nån slags sanning med ett sirligt bildspråk. Prosan fick vara vad som helst, det kunde vara en lek. Men poesin, det var något annat. Det var allvar.
Jag skrev en dikt. Det är den med lilla teckningen här nedan.

Här står vi
Vi är en dörr till rosendröm
vi är en dörr till freden
I dörren finns en spegel så vi kan se att alla är lika.

När jag skrivit den ville min bror också skriva en. Han var sex år och ville inte veta något om Poesin innan. Nej nej nej, han skulle skriva sin dikt helt själv.
Det blev en dikt som inte höll sig till reglerna. Hans språk var inte sirligt, dikten levererade inga stora sanningar och jag lyckades aldrig klura ut om texten var en metafor för något eller om han helt enkelt bara skrivit en liten äventyrsdikt. Jag frågade, och han sa att det bara var det som stod på pappret. Varken mer eller mindre.

Jag gick i öknen och då kom en örn
Han ryckte mig i ett nafs
Och i örnens skarpa klor
Förde han mig till okänd plats
jag aldrig varit förut.

Jag vet att speciellt tredje raden provocerade mig. Det var ju en meningslös rad! Helt löshängande. Vadå ”Och i örnens skarpa klor”? En annan fråga var vad han ville säga med texten. Textens agenda var, enligt mig, alldeles för oklar. Min text ville rädda världen från orättvisor, vad ville hans text?

Jag bloggar om detta nu, inte bara för att det är en lite gullig historia, utan för att jag faktiskt tycker att våra olika vägar in till skrivandet säger något om kreativitet och skapande.

Under ett författarbesök berättade Elisabeth Rynell om när hon hade en skrivardag i en mellanstadieklass någonstans i norra delen av Sverige. Hon hade bett dem skriva en dikt om våren. De skrev dikter om blommor och sol och gröna ängar, fjärilar och fåglar. De skrev sin bild av hur poesi om våren skulle se ut.
Elisabeth bad dem sedan skriva en dikt om hur våren var för just dem. Om hur den var i deras del av landet, i deras stad, på deras gator. De dikterna var utan gröna ängar och fjärilar. De dikterna var personliga, de var äkta.

Jag ser idag på min och min lillebrors dikter och ser hur jag desperat ville ingå i nån typ av kanon. Jag skrev vad jag trodde förväntades. Jag hade min idé om litteratur och jag ville vara med. Jag skrev inte om mina egna frågor utan om andras. Därför är min text tråkig, ointressant.
Min bror stod däremot utanför alla idéer om vad Poesi var för något. Han närde ingen förhoppning om att ingå i nån litteraturkanon. Även om han ville ingå visste han inte tillräckligt om poesi för att göra ett ärligt försök. Istället skrev han för att det var kul att skriva, och han skrev om det han brann för, om det han fantiserade om. Äventyret.

Resultatet är att hans text är ärlig och direkt. Det är en text som läsaren minns, och man kan nästan känna hur det är att sitta i örnens klor. Hans iver lyser igenom texten, och läsaren kan känna att det varit roligt att skriva den. Hans text vill inte ingå. Den vill vara som den är och den vet om att den räcker till.

Jag tänker inte förringa Jennys (9år) dikt. Hon gjorde det hon såg som en slags plikt som skrivande människa. Dra upp svåra frågor i ljuset. På ett sätt kan man ju beundra henne; hon satsade högt, gjorde ett slags inlägg i samhällsdebatten. Men min brors örn skapar bilder.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Text och bild: Jenny Green

Johans (6 år) dikt
Text: Johan Green
(Obs: Johan har inte skrivit ner sin text själv. Det har mormor gjort.)

Hösten med de gulaste löven

Det är en god höst. Jag kan inte minnas senast det kändes såhär…
lätt….?

Jag brukar ofta blir besviken på hösten. Med höstlöv inte alls lika röda som jag trodde. (blink blink, Anna Jörgensdotter)

Men i år. Träden gula och rostbruna. Som de brukar vara, antar jag. Ändå kan rostbrunt aldrig ha varit så vackert. Gult aldrig så starkt. Och den molngrå himlen, regnet i luften, som ett andetag mot min hud. Det är så jag får skrika rätt ut.
Jag får det. I skogen är det bara hunden som hör mig. Och älgen, om han inte är skjuten vid det här laget.
Jag vet inte vad som gör mig så glad den här hösten. Hösten brukar vara tyngre, mörkret kompaktare, fastän det under mina år i städer aldrig varit så kompakt som det är härute. Här. där mörkret lägger sig över sjön som en filt. Storöns siluett som sakta täcks av natt.

Jag går i planeringstider. Funderar på responskurser. Vilka tider har vi att spela med? Hur många sidor hinner jag läsa på en vecka? Hur många sidor hinner deltagarna läsa på en vecka? Hur går jag igenom responsläsning med dem? Vilken text kan man öva på? Hur ser en frågelista ut?
Parallellt med de här texttankarna, det som jag vill göra till en del av mina skrivares luft, finns det andra. Pengarna. Står studieförbundet bakom kursen? Vad behöver de ta betalt om det är fem deltagare? Om det blir fler? Om jag ska få en godkänd lön? Vem betalar utskrifter? Finns det lokaler lediga?

Det är skönt att veta att jag har en grupp som vill skriva. Skönt att våga tala om för dem att de vill skriva, om de händelsevis skulle ha glömt bort det för en liten stund.

I dagarna har jag också fakturerat för första gången. Det är också en del av livet som skrivpedagog. Att spara på kvitton. Ha kundnummer och en formel för att räkna ut sociala avgifter. Nya ingredienser som nästa år vid den här tiden kommer kännas naturliga. Förhoppningsvis.

Biblioteket mejlade häromdagen. ville sätta datum för vårens kurser. Vill ha två kurser istället för en. Små framgångar som blir stora i hjärtat.

Idag: Hunden och jag över åkrarna, på grusvägarna. Godis i fickan och springlekar på ängen. Vägen runt Sjönnered. Kornas råmanden, Storån där nere. Vattenbrusandet. Allt så nära att det kanske är en del av mig. Jag vet vilka hörn på stigen som är djupblöta och ytblöta. Jag vet det för att jag gått där. Och gått och gått. Alla mina fötter.
Hunden och jag rör oss mot tjärnen. Hon: Rejsar mellan träden, flyger över bäcken. Vid vattnet kliver jag ut i blötmossan. Hon väntar. Vet att jag behöver en stund stillhet där.
Vi står vid tjärnen en stund. Hon tuggar på en pinne. Jag ser över vattnet. Det som återkommer och återkommer i mina texter. Eller om det är jag som återkommer och återkommer. Alla mina kroppar som stått där i mossan, känt vattnet sippra in och stått kvar. Grodornas sång om våren. Vattnet blått då. Nu: grått, lätta krusningar. Det rostbruna på träden. Asparnas toppar fortfarande sådär knallgula. Den svartvita anden som brukar simma ensam om sommaren är borta nu. Flyttat någonstans, kanske.

Om jag skulle vara ett träd skulle jag vara en tall vid Skruvtjärn. Med rötterna långt ner i jorden och stammen rak och hög och full med ekorrar.

Efteråt gick jag hem. Glömde bort tvätten i tvättstugan och skrev. Blev igen påmind om skogens betydelse för orden.
Det är ett lugn över min text. Lätt nervositet också, men mest bara en saktmodig nyfikenhet på att kliva in i den.

Jenny

Nu skriver jag det:

Äntligen skriver jag det:

Det finns ett nytt projekt.

Det finns en ny värld som ska ut på pappret. Det finns både vuxna och barn i den världen. Jag har förtröstan. Jag är glad. Den här hösten är jag väldigt glad.

Under den del av mitt liv som jag skrivit romaner har jag vid flera tillfällen trott att jag har en Metod: Såhär gör Jenny när hon påbörjar en roman.
Det visar sig om och om igen att jag inte har det.
Just nu känns mitt nya roman skrivprojekt rätt kaotiskt och jag är rädd att jag gör fel på nåt sätt. Så jag får påminna mig
och påminna mig
och påminna mig
att så länge jag skriver så är det bra.

Jag önskar att den vetskapen var en naturlig del av min kropp, en lem som inte gick att göra sig fri från. Nu är den mer som nagellack. Det sitter där rätt ofta. Snyggt och bekvämt. Det känns som jag. Men så börjar det flaga och skrapas bort. Till slut är det bara små fläckar kvar. Då är det dags att måla om.
(och påminna sig
och påminna sig
om att så länge det skrivs är det bra.)
I den här romanen texten har jag skrivit snart femtio sidor utan att egentligen ha börjat på själva romanen texten. Så har det inte varit förut.
Det blir mycket runtomkringtexter. Så har det inte heller varit förut. Jag tillbringar tid med mina nya barn. Lär känna dem. Ser på deras mammor. Lär känna dem. Känner deras längtor och skriver dem.
Det är ett arbetssätt jag inte känner igen som mitt. Det finns ett språk i texterna jag inte känner igen som mitt.

Jag skriver i mitt vardagsrum. Kurar upp mig i soffan med dator och filt fastän jag har ett skrivbord. Höstkvällen lägger sig utanför fönstret och sidorna kommer stötvis. En halv sida i taget, sedan andningspaus. Några rader till, ny mikropaus. Är det texten som kräver det eller är det jag som har dålig disciplin?

Jag funderar på varför det är såhär. Varför denna förändring?
Är jag rädd för att börja på romanen texten?
Eller lyssnar jag nu till min historia och skriver vad jag hör? Kommer detta nya arbetssätt av att mina karaktärer kräver att bli behandlade på det här sättet?

Har jag förändrats som skrivare under de senaste åren, och bytt arbetssätt? Är det så här som Jenny nu för tiden skriver sina romaner texter?
I dessa stunder återupptäcker jag att skrivandet kan vara så ensamt. Trots alla samtal, allt det gemensamma i kärleken till text, till orden och historierna i samhället, är jag ensam om just den här romanen texten och processen kring just den här romanen texten.

Varje romanprojekt är att kasta sig ner i ett okänt mörker. Hisnande. Skitnervöst. Spännande. Där nere, i det svarta, tänder man små ljus och sakta vänjer sig ögonen vid det nya. Man ser. Man hör och man kan skriva om det.
Det är genom min kropp intrycken går och det är jag som skriver om det nya. Om ljusen och ljuden. Jag kan ringa en vän och berätta och  han kan berätta för mig om platsen som han står på, om  ljuden och ljusen han tar in. Det är stort, detta delande. Det är befriande. Men när vi lägger på är vi återigen ensamma om det som passerar genom oss, och om den text som kommer ur oss.

Låter jag cynisk nu? Hoppas inte. Hoppas jag kan skriva om det som är svårt utan att förstöra det som är fint.
För det är ju fint. Att få ställa sig i mörkret och tända upp. Lyssna in en plats, en tid, ett liv.
Men det är också skitsvårt.

PS:
Vänta bara tills ni får träffa mina nya tjejer! Det känns om ett privilegium att få hänga med dem!

Jenny

Fundering kring samtalen utanför dörren

Jag bor på landet nu. Inte vilket land som helst utan landet där jag växte upp.
Ja. Man kan säga att jag flyttat hem.

Här har grannen en EPA-traktor med skylten ”0-30 på 15 sekunder” på bakrutan. Jag använder mina foppatofflor hela tiden. Det börjar kännas nödvändigt att småprata med de man träffar i affären. Jag plockar äpplen och kokar mos. På morgonen ligger dimman över ängarna och över vattnet.  Skogen är djup nog att försvinna i.
När jag klipper gräs kommer en man ut och småpratar. Efter en kvart säger han att han på sjuttiotalet hade affär i lägenheten där jag bor nu. Han nämner folk vid efternamn och jag vet faktiskt vilka han pratar om. Det här är också min plats.

Jag vet inte hur men på något sätt har detta med skrivandet att göra.
Antagligen handlar det om ensamheten och om att kunna välja bort den.
Eller så handlar det om tillhörighet.

Att gå utanför min nya ytterdörr här på landet är inte ensamt. Därute finns något gemensamt. Människor ser mig. De säger hej. De säger att det är fint väder.
Eller att det är kallt.
De säger att jag har fina blommor.
Att de ser att jag klippt gräset.
Eller att de vet vilka mina föräldrar är.
Att deras teve äntligen fungerar.
Eller att de en gång hade en röjarfest där de eldade upp möbler på fyllan.
Eller så är det jag som säger något av de där sakerna.

Det handlar om de där mötena.

Tanterna, gubbarna, bönderna, ängarna, moppegänget, travbanan, galna gubbens hus, 
portföljmannen, sjön, hunddamerna, kvarnhuset, fritidsbarnen. Gräsklipparen, blåsorna 
på mina studenthänder. Grusvägen utan gatubelysning. 
Mörkret och tystnaden på natten.

Det går inte att skriva i ett vakuum. Skrivandet är inte bara skrivandet. Det är också det som måste till däremellan.
Mitt skrivande klarar inte av dagar av ensamhet med pappret och pennan. För mig är det något orättvist i det, något nästan våldsamt. Som att ignorera att skrivandet behöver liv och gemensamhet för att komma till.
Även om texten bara kan komma fram genom tiden jag sitter vid datorn, måste jag få veta att min dator inte är världen.
Om det ska bli liv i texten måste det finnas liv runtomkring mig. Men stillhet vid min skrivplats.

Jenny

Ny kortlek i bokhyllan!

Det har droppat in en skrivuppgifts-kortlek i min brevlåda!

Skriv så hjärtat blöder! av Lo Söllgård. Beställd på nätet för sjuttio spänn. 63 skrivövningar på kort.
Lite olika grader av inspiration och skrivlusta, där finns definitivt guldklimpar.

Här ser ni hur den ser ut, och får ett litet smakprov på en av de korten jag gick igång mest på: 

Skrivkortlek Skriv så hjärtat blöder!


Liten skrivövning

 

 

 

 

 

Jenny

Livet med skrivandet

Skolstart igen och jag känner mig lika träffad av reklamen för nya skrivhäften, stiftpennor och pennskrin nu som i lågstadiet. Glädjen i att markera nystarten men också nervositeten inför det nya. 

Igår gick jag mellan humanisten och pedagogen här i Göteborg. Avenyn var sol och höstluft. Två timmar in på terminen var jag redan stressad och orolig och arg över alla böcker, alla seminarier och poängen som ska samlas.
Framför allt var jag orolig över skrivandet. Det var ett obehag som genomsyrade hela kroppen: Ingenting av det som kommer in i min höst nu har med skrivandet att göra.

Och jag tänkte
Hur kommer det skrivande livet gå ihop? När jag redan vid lunch känner mig utmattad, hur ska den här kroppen kunna vara en skrivande kropp ikväll? Imorgon kväll? Hur kommer livet med skrivandet bli egentligen?

Hur det kommer bli. Som att livet med skrivandet ligger i framtiden. Som att det inte är här och nu.

I att vara människa ingår att våndas, att oroa sig, att hoppas och längta. Det får vi tillåta oss. Men igår, mitt i solen och oron, tvingade jag mig till att tänka i presens.

NU. Det är nu vi har det skrivande livet. Det har redan pågått ett bra tag och kommer pågå ett bra tag till.
Hur det kommer gå ihop framöver tar rimligen avstamp i hur vi lyckas nu, och hur vi har lyckats förr.
Skriver vi nu och får det att gå ihop, så finner vi oss vägar även sen.

Det måste vi tro: Att vi är såpass skrivande att vi ser till att finna oss vägar.

Det är det vi har varandra till. Vi ska påminna varandra om vägarna in i skrivandet, om att  vi vill prioritera skrivandet.
Efter våra utsvävningar av oro ska vi återgå till nuet. Fånga in blicken och placera den här, i rummet, på skrivbordet.
Skriver vi? Jo. Vi skriver.

Om vi inte skriver, hur blir vi skrivande igen? Behöver vi varandra för att komma igång?
Ja. Vi behöver varandra.

Måste vi skriva för att vara de vi är?
Ja, vi måste skriva. 

Mellan Valand och Grönsakstorget igår bestämde jag att mina universitetstudier faktiskt får anpassa sig efter det skrivande livet.

Jenny

Att ta sig an ett nytt projekt.

Den sista tiden har jag skrivit lite löst på något som (kanske eventuellt) är ett nytt romanprojekt. (Åh herre gud att jag skrev så!)
Imorse satte jag mig med mitt kaffe och tänkte ta en skrivarstund. Skriva lite om mina nya tjejer och se vad som skulle hända, vilka vägar de skulle välja idag.

Men när jag tog upp dokumentet kunde jag inte ta mig an texten på det där enkla sättet. Det kändes det som att det hade jäst över sina breddar och börjat bli ohanterligt.

Så satt jag där och tänkte ”Jaha. Är det den dagen idag. Dagen då Planering ska komma in. Dagen då jag måste peka ut en väg och en framtid för min historia. I korta konkreta ordalag förklara mina tjejers relation till omvärlden och deras funderingar.

Men nej, så blev det inte. Jag vågade inte ta steget från planlöst lustskrivande till Planering.

Mitt första romanprojekt föddes ur en novell. Det var ett kaotiskt skrivande, det där första. Helt styrt av vad jag kände för att jobba med för stunden. Det var skitkul att skriva, men panikartat och ångestfyllt när jag skulle få ihop det till en hel och hållen text.
Men den blev klar (så klart det nu kan kännas när det inte blir utgivet) och jag tänkte att nästa projekt skulle skrivas systematiskt med en tydlig plan från början.
Att ha en (nästan) färdig planering redan från start gjorde skrivandet maskinellt och helt utan överraskningar. Dessutom blev inte texten lika bra.

Nu, när jag står inför ett tredje projekt funderar jag mycket över balans mellan planering och det där spontana skrivandet.

Hittills har jag låtit karaktärer födas fram i nåt som nästan är flödesskrivning. Utforskat deras relationer genom att se vad som kommer ut på pappret. Det är roligt, det är organiskt och det är liv i texten. Jag märker att det som kommer fram är det jag verkligen tycker om att skriva om.

Jag tror mig ha förstått om mig själv att jag behöver det organiska skrivandet för att hålla liv i relationen med skrivandet och för att texten ska bli mustig.

Men när ska dosen planering komma in? Att planera är att erkänna att texten inte bara är en tillfällig historia. Det är att erkänna att det här är något jag vill spendera tid med. Det känns stort och läskigt. Som att i augusti vara helt nykär och planera att åka till Goa över nyår tillsammans. Jag är inte riktigt redo än.

Jag har fått kämpa lite för att komma in i skrivlusten efter sommarens icke-skrivande. Kanske måste jag fortfarande odla en bredare glädjegrund innan jag ser min text i ögonen och säger:

JA! Det är du och jag nu. Du är mitt Projekt. Du och jag funkar så bra ihop att vi kan umgås intensivt, och bråka på kvällen och ändå skoja vid frukostbordet nästa dag. Det är du och jag som ska hänga hela julhelgen, och på nyår ska vi se varandra djupt i ögonen, och  skåla för våren vi har framför oss.

Ja, jag vet då inte alls. Jag brukar gilla att kasta mig in långvariga textförhållanden, förstår inte riktigt varför det känns skrämmande nu… Har jag blivit bränd av mitt gamla romanprojekt kanske? Blev jag besviken på nåt sätt?

Hm. Hm.
Kanske betyder ett organiskt skrivande att jag skapar mig en helvetisk redigeringsfas, men förhoppningsvis betyder det också att texten doftar skrivgädje.

Just nu: LUSTEN framför allt.

Några tankar kring vatten och tystnader

Jag har precis kommit hem från att ha tagit ett dopp i sjön.

Kanske var det här sommarens sista bad. Jag behövde säga hej då till sommaren, till sjön. Säga till mina tår att nu får ni inte känna den här sandbotten förrän nästa sommar.

Jag gick ut i sjön. Det var rätt kallt men jag hade bestämt mig, det skulle badas. Jag ville ner i vattnet. Men när jag hade vatten upp till låren stannade jag.
När man har vatten upp till låren kan man inte vända upp till land igen. Det är för sent. Det finns bara en väg och det är ut i sjön, ner i vattnet. Jag visste ju det, ändå stannade jag.

Att slänga ner kroppen i sjön kräver närvaro. Det kräver att man kopplar bort annat.
Kanske var det därför jag var så badsugen idag. För att jag ville tvinga mig till koncentration och närvaro i kroppen, i just den här eftermiddagen. Det var också därför jag stannade halvvägs. Jag var helt enkelt inte tillräckligt närvarande för att sjunka helt ner i vattnet.

I skrivande stund tänker jag att jag längtar efter skrivandet av samma anledning som jag idag längtade efter att bada, för att jag vill tvinga mig till den där totala närvaron som skrivandet kräver.

Jag tänker på hur det är att sitta med andra skrivande människor under en stund då alla skriver sig in i rummet, i stunden. Då en skrivstund avslutas och vi alla lägger ifrån oss pennorna, lyfter blicken och möter varandra. Tystnaden. Andningen som djupnat. Närvaron. Den påtagliga förändringen i rummet som skett under skrivandet. Vi ler mot varandra, nickar lite. Det är en tyst fascination över vad skrivandet ger oss. Det är intimt, det är att vara varandra nära.

Det är de där stunderna jag vill att mina egna kurser ska fyllas med.

Som pedagog kämpar jag för att inte bryta den där närvaron, det intima, som uppstår i en skrivande grupp. Jag har en tendens att prata för fort, prata för mycket. Det är något jag jobbar med. Att inte fylla ut tystnaden utan låta den vara i fred. Låta den ligga där och vara just tyst.
När jag själv sitter i en skrivargrupp upplever jag inte tystnader som särskilt tysta. I alla fall inte inuti mig. Jag använder de stunderna till att ta till mig det lästa, det skrivna, det sagda.
Jag jobbar för att minnas det när jag sitter framför en skrivargrupp. Anstränger mig för att låta tystnaderna verka. Vara närvarande i STUNDEN och inte bara tänka FRAMÅT i planeringen. Försöker känna av rummet. Bli en del av den där intimiteten och inte hamna för långt utanför det där goda som uppstår i rummet.

I mitt eget skrivande märker jag hur den där närvaron som skrivandet ger (och kräver) blir en allt större del av min skrivarglädje. Skrivandet för mig tillbaka till mig själv, det är ett sätt att hantera min vardag. Jag vill att mina kursdeltagare ska märka att skrivandet är inte bara texten, det är också jag och vi i den skrivande stunden.
Det är också något som tystnaderna gör. De låter oss märka av hur det är att skriva, vad skrivandet gör med oss.

Japp. Och nu, när jag skrivit mig till närvaro och koncentration, ska jag öppna mitt word-dokument och skriva lite på en helt annan sorts text…….

 

 

Jenny