”Man börjar dikta tidigt. Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall. Så konsten att bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller pengarna vänja en av med det, bland annat.”

Orden är Stig Dagermans inledning till den kortare texten ”Ett barns memoarer” – och jag läser om den och andra som spelar på liknande strängar, denna onådens sommar. Helst sitter jag i ett träbås ovan havet på Kallbadhuset (vilket har hänt ett par gånger) när jag läser eller egnar.

För några veckor sedan sammanföll läsningen av Dagermans text – i dagen – med en kvällsutflykt till lekplatsen. Silas ville bygga hus i ett pilsnår. Upptrampad mark, ont om större pinnar, gott om lekande barn som kilar in och ut mellan dessa buskar. Plötsligt har han stannat upp och står och skrattar för sig själv. Sedan vänder han sig om mot mig och säger ”En cab, pappa.” Sedan pekar han mot skymningsskyn mellan buskarna och jag fattar och hör: ”en hus-cab, pappa.”

Just den där förnöjsamheten med sig själv, de första sekunderna, utan mig, just den. Att inte avvänjas den. Att se snåret som farkost, bland annat. Att se, bland annat.