16 april.

Det finns en rödmarkering som irriterar mig lite extra i Word eller, för all del, här i WordPress. Det är pluralformen för skrivande. Det förväntas tydligen inte finnas skrivanden. Och skarpare blir det om man tänker på det så här: en människa förväntas inte förväntas ha skrivanden.

Om ordet var etablerat skulle det kanske handla om en ande för skrivandet. Ja, i bestämd form då. En gudom. Högst omodern. Tanken på en sådan ande skrev en kursdeltagare om på ett intressant sätt för några år sedan. (Mer om den andetanken en annan gång.)

För mig är det viktigt att det finns skrivanden. Alltså i plural, som olika praktiker. Det finns skrivande för ens höga nöjes skull. Det finns skrivande för någon annans skull. För ens framtid. För mitt barns framtid. För det framtidslösa. Det finns skrivande för att få erfara livets allvar. Det finns drömmar om böcker som gör skrivande. Det finns skrivande som gör ogjort, eller som avgör, eller som förgör …

Och stundom, (tänk dig gärna att ”skrivom” inte rödmarkerades, tänk dig en skrivtillvaro där det var fullt av lexikala ord för skrivanden), stundom finns det skrivanden som är varandra behjälpliga. Det finns dagböcker och drömmar om både det ena och det andra (fria från böckers normerande gravitation). Det finns läsande skrivande. Det finns människoansikten.

Brevskrivandet är ett skrivande som inget annat. Politiskt klotter. Vinden. Rötterna som flyger ur skottkärran på vägen till slänget. Dikter som växer fram genom meddelanden. Skrivanden förutsätter på olika sätt varandra, vill jag tro, som jag känner det. Vinden. Vattnet. Bläcket. Vintern, våren, sommaren. Eller i en annan komposition, för alltid; skrivom kastar om.

Och jag tänkte på det här, igen, häromveckan, när det kom ett nytt brev från min vän Carola. Vi har ett utbyte, vilket handlar om skrivandet men även om skrivanden. I sitt brev skrev hon om att ha berättat om sina många projekt för en klass på Författarskolan i Lund. Hon skrev att hon kom till 17 projekt när det räknades upp och ut.

Det var en lektion på vilken deltagarna skrev om sina projekt, och Carola skrev samtidigt om sina.

Ja, projekt är en stor, förgrenande sak. Skrivanden, är ändå en större sakfråga. Nej, nu låter det bara pompöst och trampar vatten det här …

3 juni.

Det var så många skrivanden som rann mig ur händerna denna vår; så typiskt så.

Och jag sneglar på utkastet ovan – som aldrig tycktes lämna april – men nu står mig vid.