textdungen

Trettonde november.

Vi har närt en ordsammansättare vid vår barm.
Det kreeras, det sker, så frekvent att det rinner av mig; det går inte att minnas alla lustigheter. Men när vi äter middag ikväll stannar det kvar. Vi pratar om att det nu är en utvecklingsfas av rang, att det inte är konstigt att han vaknar om nätterna. Silas skojar då med oss och började sätta samman: Utvecklingsögon. Utvecklingshår. Utvecklingskind. Och vi skrattar. Och vi blir du med varandra igen: du lägger din blick så där utanför köksfönstret som du gör ibland när du letar inom dig: Utvecklingspoliskeps. Där var ordet, sammansatt.

Och den här gången, med ”utvecklingspoliskeps”, var det övertydligt att blicken har ett dubbelt uppdrag när den tar en vända ut och återvänder in: Silas ska både konstruera ordet, känna att det blir rätt grammatiskt, samt känna in att det blir roligt. Som med poliskepsen – som inte får kallas något annat än just detta, som måste vara med, på huvudet, ibland i sömnen, som passar som en kind eller tår, hår, för närvarande en del av kroppen som växer.

Vad är ordskapelserna för känslolivet? Vad gör ordskapelserna för känslorna? Man frågar sig: vad vet ett barn mer (än oss förvanligade)? Vad känner barnet, djupnande genom skapandet?

Vad sa vi som treåringar?

Silas säger robotprylar
när Stina
ena kvällen säger att vi imorgon går ut
och letar efter material
till robotar. Silas säger brandmansrobot
när vi nästföljande kväll
frågar vad den heter, den
burkiga,
utvecklande
saken.

Artonde november.

Det är söndag. Jag
ligger i sängen
och läser manus inför en vecka
med flera handledningsmöten, ja
det går rätt
bra,
åt rätt
håll, jag läser
och så
där i kanten, just det,
en sidonotering tittar fram,
vad Silas sa
innan de gick ut:
Den heter Andningsmaskminus.
Istället för att sätta på sig
ordentligt blev det
en robot
av en inhalator,
och det var noga
med namnet.

Sjätte november.

I natten hörs ett
Hallå,
är det någon som kan ropa?
och ett relativt
pronomen rinner
mellan rummen
med den lilla sängen
och det med den stora sängen
och det har varit
en särskild väntan
på detta som, det har jag tänkt på,
längtat efter, dröjt mot,
din blick och din rösts
koordinerande –
Den som …
du som,
någon som, som när du glider
över i olika typer av som och
numera säger –
Som jag, pappa
om något, någon som ställs
i relationen: som jag

Odaterad vår

De har det så fint
när de fnittrar
och försvinner
i ömsesidigt
härmande

Tredje november.

Stina och Silas är på väg hem från Beijers park efter ett lekumgänge med en vän och ett vänbarn. Just detta, att ni är på väg hem, har Stina ringt och berättat. Ett helt kort samtal, och Silas hinner inte uppfatta vad det rörde sig om:

– Du ringde.
– Ja?
– Vem ringde du?
– Jag pratade med din pappa.
– Är pappa snäll?
– Tycker du att pappa är snäll?
– Han är snäll.
– Ja.
– Han heter inte pappa, han heter Kofots-Karlsson.

Fjärde november.

Vi rör oss genom en vecka som har kastat om perspektivet för tilltalen. Från att det har varit superviktigt att säga Silas (eller Silasbarnet), inte ”sötnos”, inte ”älskling”, inget sådant, utan BARA SILAS! – har vi nu inträtt i en tid då han inte är Silas. Nu är han Klang, och hans mamma Kling, och jag var först Klong, säg i förrgår, för att sedan bli Kofots-Karlsson under dagen (se dialog ovan), bara för att nu, när jag skriver detta om söndagsmorgon, vara ”Prinsessatjuven”.

Och det är noga, väldigt noga. Varje gång Stina eller jag påbörjar en mening med ”Silas … ” kommer det ett INTE SILAS, BARA KLANG! till svar.

Det var Silas morfar som frågade om de var Kling och Klang när de satt i sina polisvästar i ett telefonsamtal tidigare i veckan. Så kan det gå, för så snar och högoktanigt absorptiv är någon för något som inte var men blev en idéplantering.

Jag sa
vakna. Det är ljusare
nu, sa jag. Vakna,
sa jag. Himmel, sa jag.
Vakna, sa jag.

En live-dikt vid 06-snåret.