Dikt en augustikväll (2017)

Att komma hem: den punkten

som sällan sätter sig, som flyter liksom igenom
sig självt; strömmar bakifrån
eller runtom

Att komma till ro i gräset, plötsligt stå
med ingenting för händerna en grannes rop över
tomten långt bort punkten av kanalisering,
eller lodande vad vet man

kroppen som upplåten fråga gest nu gick du
visst vidare

slitagegläns, hammaren som träffar spiken, spikens huvud
och dess krökta kant,

inträngningspunkten i fasadpanelen,
raden av gapa – stänga, vilja –

avstå, tro sig – tänka, punkten

då jag beslutar mig för att ta ner panelen – bräda för bräda – stunden
med en panellös vägg

Att komma till ro med sig själv. Ro,
det låter som brått

munnen står på gavel:
ro

munnen ett kulhål att komma hem

nå grinden skjuta på
med kroppen innanför
den savens steg

– tillbaka,
det låter som order

munnen som tvår;
tillbaka

allt i sitt betoningsbelastade skal;
ro tillbaka

sitt
betoningsmöjliga skrän,
allt sitt

betoningsutspytt,

alltså

belastat, betonat, betaget

liksom igenom igen hur du har som känts

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s