en återkommande spaning, eller om det bara är något uppenbart, en konsekvens av samtiden, att samtida romaner ofta håller och förhåller sig till sidan snarare än till kapitlet, som Elise Karlsson gör och där det gäller i allt högre grad via Linjen till Klass ned till en ännu mer avskalad, koncentrerad stil i Gränsen, den senaste,

precis som Elin Bengtsson tycks korta ned med krafttag, tycks låta tanken djupna över sidan istället för mellan dem, allt högre upp på sidan, alltså nästan stigande, rent grafiskt, texten som på ett klädstreck, som när man jämför Rosenregimen med Ormbunkslandet och det korta, upphängda tilltar,

som Tova Gerges Pojken rör sig i, eller om det heter med, en sidans destillerande stil, vaskande scener, eller om det är läsaren som vaskar, tar ned från upphängningen, tar om, bläddrar,

och så, som i Pojken, så snart en bok bär ut stycken, eller om det nu är kapitel, över tre sidor, då tenderar boken att gå över en läsargräns, över vad jag som läsare förlitar min andning till, på, det är inte böckerna (författande agens) som behöver hålla sig korta eller med hakorna högt, det är jag —