Semantiska pinnar (XXXVII)

Tredje november.

Stina och Silas är på väg hem från Beijers park efter ett lekumgänge med en vän och ett vänbarn. Just detta, att ni är på väg hem, har Stina ringt och berättat. Ett helt kort samtal, och Silas hinner inte uppfatta vad det rörde sig om:

– Du ringde.
– Ja?
– Vem ringde du?
– Jag pratade med din pappa.
– Är pappa snäll?
– Tycker du att pappa är snäll?
– Han är snäll.
– Ja.
– Han heter inte pappa, han heter Kofots-Karlsson.

Fjärde november.

Vi rör oss genom en vecka som har kastat om perspektivet för tilltalen. Från att det har varit superviktigt att säga Silas (eller Silasbarnet), inte ”sötnos”, inte ”älskling”, inget sådant, utan BARA SILAS! – har vi nu inträtt i en tid då han inte är Silas. Nu är han Klang, och hans mamma Kling, och jag var först Klong, säg i förrgår, för att sedan bli Kofots-Karlsson under dagen (se dialog ovan), bara för att nu, när jag skriver detta om söndagsmorgon, vara ”Prinsessatjuven”.

Och det är noga, väldigt noga. Varje gång Stina eller jag påbörjar en mening med ”Silas … ” kommer det ett INTE SILAS, BARA KLANG! till svar.

Det var Silas morfar som frågade om de var Kling och Klang när de satt i sina polisvästar i ett telefonsamtal tidigare i veckan. Så kan det gå, för så snar och högoktanigt absorptiv är någon för något som inte var men blev en idéplantering.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s