Trettonde november.

Vi har närt en ordsammansättare vid vår barm.
Det kreeras, det sker, så frekvent att det rinner av mig; det går inte att minnas alla lustigheter. Men när vi äter middag ikväll stannar det kvar. Vi pratar om att det nu är en utvecklingsfas av rang, att det inte är konstigt att han vaknar om nätterna. Silas skojar då med oss och började sätta samman: Utvecklingsögon. Utvecklingshår. Utvecklingskind. Och vi skrattar. Och vi blir du med varandra igen: du lägger din blick så där utanför köksfönstret som du gör ibland när du letar inom dig: Utvecklingspoliskeps. Där var ordet, sammansatt.

Och den här gången, med ”utvecklingspoliskeps”, var det övertydligt att blicken har ett dubbelt uppdrag när den tar en vända ut och återvänder in: Silas ska både konstruera ordet, känna att det blir rätt grammatiskt, samt känna in att det blir roligt. Som med poliskepsen – som inte får kallas något annat än just detta, som måste vara med, på huvudet, ibland i sömnen, som passar som en kind eller tår, hår, för närvarande en del av kroppen som växer.

Vad är ordskapelserna för känslolivet? Vad gör ordskapelserna för känslorna? Man frågar sig: vad vet ett barn mer (än oss förvanligade)? Vad känner barnet, djupnande genom skapandet?

Vad sa vi som treåringar?

Silas säger robotprylar
när Stina
ena kvällen säger att vi imorgon går ut
och letar efter material
till robotar. Silas säger brandmansrobot
när vi nästföljande kväll
frågar vad den heter, den
burkiga,
utvecklande
saken.

Artonde november.

Det är söndag. Jag
ligger i sängen
och läser manus inför en vecka
med flera handledningsmöten, ja
det går rätt
bra,
åt rätt
håll, jag läser
och så
där i kanten, just det,
en sidonotering tittar fram,
vad Silas sa
innan de gick ut:
Den heter Andningsmaskminus.
Istället för att sätta på sig
ordentligt blev det
en robot
av en inhalator,
och det var noga
med namnet.