Tjugoåttonde februari.

Silas vill ha pasta. Ja, säger jag, och drar ut på jat, pastans jah.

Vad är pasta? Här är pasta som gjort för språklig och världslig proportionsgymnastik.

Vad är pasta, Klang? Pasta är … mat. Visst. Kan den vara lång, kan den vara kort? Ja lång spaghetti. Man bakar den, Koffe. Ja, man kokar den. Pastan blir mjuk. Pastan är lång! Pastan blir mjuk. Spaghetti är lång, Koffe. Ja, och spaghettin blir mjuk. När blir den mjuk? Du måste komma till mitt rum, Koffe. Du måste leka med mig. Jag måste ju ta hand om pastavattnet här.

Jag läser senare Wittgenstein om ordens familjeegenskaper. Minns hur vi talade om att inte koka dig som pasta. I den senaste semantiska pinne jag täljde till.

Senare under förmiddagen, i köket åter, frågar jag dig vilken pasta du vill ha. Du svarar inte. Jag ger förslag: makaroner, spaghetti … den långa … rättar mig själv där, nej kanske någon sort som är liten blir bra för magen idag, ja frågande, magsjukan ekar, du ska troligen inte komma att äta. Det är prat. Bilder. Och så plötsligt när jag har gett upp och tror mig vara inne i en monolog säger du: Jag vill ha fjärilspasta, det tycker jag om.

Ordens familjeegenskaper.

En liten stund senare ropar Stina: Det blir bönpasta. Och den undran vi strax går igenom, Stina och jag, är inte Silas reaktion på detta med sorten, utan om jag är orolig för mängden, befintligheten vi har hemma (alltså ett lutande inte, alltså den eventuella bristen på pasta). Min tänk-om-det tar-slut-neuros – som rör just pasta.

Jag borde läsa vidare, jag borde läsa om.

Tolfte februari.

Jag hör ägaren till Fabriken säga till en vän (de har precis hälsat knytnäve mot knytnäve över kassadisken) att han tror att det är de egna minnena som kommer tillbaka när man lämnar sitt barn på förskolan: ”Det är därför du blir ledsen, ledsen själv, mannen.”

Det är rart och en oväntadhet. Vad gör jag här? Jag är ofta här när jag inte vet var jag ska äta. Kanske inget direkt ärende på köpcentrumet. Ja, bara på väg till en jobbeftermiddag. Jag försöker läsa i min bok om semantik när jag väntar på maten men tänker mer på deras utbyte: sättet de hälsade på varandra som vittnar om att de har varit med om del tillsammans. Sakerna som inte syns. De egna eller gemensamma minnena.

Tjugoåttonde januari.

Jag har hämtat dig. Du har snackat och skuttat med Manne på Nobelvägen. Farit runt i och runtom busshållplatsen. Vi har sedan bytt buss på Värnhem. Du har varit kissnödig hela vägen. När vi kommer hem har du ändå inte kissat. Innan vi gick av Hemmabussen pratade vi om att vara ”stor och liten”. Jag försökte förklara att man kan vara ”både och”.

Det är svårt. Jag når inte fram. Jag nådde inte fram, men du undrade om allt igen. Som denna delfråga: När ska du blir liten, Koffe? Och jag som måste säga att jag inte ska bli liten. Men att jag känner mig liten ibland. Att jag ”är redan liten”, ja ”på sätt och vis”.

Stor, och liten.
Att inte nå fram och att vara på väg tillsammans.
En konjunktionell omöjlighet.
Tankesammanhanget finns men inte språkets famn.
Ett omöjligt växande bakåt.
En bild som saknas oss.

Trettioförsta januari.

En torsdag, denna torsdag.

Jag har med mig en dålig hjärtkänsla hela dagen. Det är förhatligt eftersom känslan i så mycket rör en barnskötare. Lämningen av barn som inte lämnar en. Lämningen av ens barn. Tanken på andras ”har det så mycket värre”. Korsvisa tankar som kastar sig på marken fram, dagen igenom.

Barnskötaren: Nu blir pappas chef sur. Nu kommer han säga … bla bla bla …

Det är hotet. Själva hotet. Sättet att tala. Vad har det med mitt barn att göra? Eller med mig? Jag som sitter på huk. Jag som inte med en gest har visat att det skulle vara bråttom.

Ingridhjärtat: Du kan leka med mig hela dagen, Silas.

Menande, menande.

Allas särskiljande menande.

När vi kom upp för trappan: Säg det du!
Ja, nu har vi haft DEN grejen, du och jag.  Du har bett mig att säga, för dig. Tala. Ta ställning. Stå ihop. Inte ge med sig en dag till. Och jag säger det.

En kort stund senare, ännu vid trappan: Säg det?! Jag har sagt det, säger jag. Men säg det, pappa. Ska jag säga det igen? Ja. Och jag säger det igen. Men du får ingen bekräftelse. Bara något annat om Alfons och att ”han är hemma”, vilket det inte handlade om. Det handlade om att lyssna till vad mitt barn menade med att han inte vill kallas ”Alfons” bara för att det finns en bild på hans tröja.

Jag har med mig en så jobbig känsla av att inget skulle kunna väcka denna människa inför/från sitt eget perspektiv.

Jag minns ett märkligt fruktutdelande som jag kom till vid hämtning. Om ett barn svarade Ja på frågan ”Är du en stor pojke nu?” fick barnet frukt. Ta mig långsamt härifrån, eller vad ska jag säga …

 

Tjugoåttonde november (2018), onsdag.

Vi är hos Jannica, leker på hennes golv. Bilar och figurer. Små temporära byggen med figurerna. Hon får testa Silas lek- och samtalsmetod med konstruktionen ”Då säger … ”.

I denna lekstund var det konstruktionen ”Då säger Pojken… ”, vilket min syster fullföljer några vändor. Sedan berättar hon – eller nej, karaktären berättar ju – för Silas: ”Jag heter faktiskt inte Pojken.” ”Nääh?” Och så hittar vi på ett namn tillsammans, alla tre.

Var detta Famusa? Ja, denna karaktär skulle heta Famusa.

Fjärde november (2018).

Persemon, vilket vackert namn!
Det är till frukost och det är ditt öra, sinne. Det är om söndagen: Vilket vackert namn!

Jag minns hur ”yoghurt” var ett fint ord en sommarmorgon. Och Mikael, Mikael, Mikael var ett fint namn tidigare i höstas. Just Mikaels ursprung var lättspårat: det är en karaktär i barnprogrammet Brandman Sam.

Jag som aldrig hade lyssnat till Mikael. Det har varit ett torrt namn för mig. Nu skulle jag vilja skriva en innerlig novell om en Mikael. Och det sedan alltid överskuggande ”Micke” är som glömt när du säger Mikael.

Tjugoåttonde december (2018).

Jag skulle lyfta ner korgen med Silas leksaker och någon större bil från Jannicas bokhylla. Ur en bil föll Famusa och fick mot golvet sitt porslinshuvud avslaget.

Sorgens banalitet. De många namn och annat språkligt som hyser den.

 

Tredje februari.

Glöm inte min cykel, Manne, mitt löv, bananen .. å mig.
Vi ska ut till Giraff- och Zebralekplatsen. Det är förmiddag, svinigt, och du vill egentligen inte ut. Jag ska inte glömma dig, nej. Vi är på väg ut; vi har några få skäl som duger.

Ett skäl till att vi faktiskt kommer ut är att du bara ska följa med till Coop: familjen behöver ju någon som till slut kommer ihåg att köpa det där jordnötssmöret. I flera dagar har vi laddat för det här med hur du ska komma till butiken med mig och därinne vända dig om för att berätta om vilka tre (eller fyra eller .. vad det nu än ska komma att bli) saker vi ska ha.

Första februari.

Fredag. Stina har gjort en cykelkorg till Manne.
Det är ännu ett försök att hitta ett sätt som får ut dig, åtminstone ibland. Kanske Manne sittande i en korg på din cykel kan …? Korgen är en gammal plastburk. Kanske har hon kört en kniv igenom den och fått något som så gott som ser ut som hål: ett solitt, vitt snöre träs igenom och surras runt styret. Manne i en yoghurtburk. Du passar med korg där fram på den lilla svarta.

Nu ska det likna en kväll. En gång var det morgon. Vid 08:30 fick vi dig äntligen att kissa. I badrummet:
– Är du också jobbarbetare, Koffe?
– Nä, jag är textarbetare idag.
– Jag är plockare.
– Okej!

Stina berättar att det finaste under de tidiga, tidiga timmarna var att du kallade dig själv för ”pärlarbetare” och Stina för ”väntare”. Ibland får man alltså vara en väntande till sin roll, som förälder. Lägga ner sina händer. Nu ska det likna en kväll.

 

 

 

Andra januari.

Jag är sjuk och har besök: Sara och jag hänger i köket. Bakom väggen nattar Stina dig. Det råder oklarheter kring om du kommer somna. Era röster, och våra röster, det är liksom för mycket laddning samtidigt.
När Stina väl kommer till köket berättar hon att du skrev en live-dikt precis innan du somnade:

Inget farligt i Malmö
Grisen är snäll
Noshörningen smälter på
bilgatorna
Grisens tryne är torrt

 

Tjugosjunde januari.

Stina berättar lugnt och metodiskt om morgondagen. Imorgon måndag: ”Koffe ska till sitt jobb, du ska till förskolan, och jag ska till mitt jobb”, säger hon och ser beredd ut på en motdunst.

Som så ofta numera utspelar sig ett slags Hela havet stormar på blott tjugo sekunder.

Jag vill inte vara förskolan. Nån är dum där!

Vem är det som är dum?

Han behöver tänka efter.

Ingrid, Ingrid är dum.

Jaså …

Jag vill BARA leka med Ingrid!

Okej. Du ska få leka med Ingrid.

BARA leka med Ingrid!

Du ska få leka med Ingrid, och de andra barnen.

*

Det är så här det känns att vänta på den klassiska scenen i mataffär. Barn som rullar runt på golvet och förälder som tappar det. Det är så här det känns, inkapslat, kapsel för kapsel: tjugo sekunder i taget.

Nittonde januari.

Lördag.

Dagen började med att vi bråkade. Du satte dig upp i din säng och grät för att du inte ville ha pyjamas. Jag förklarade lugnt, flera gånger, att det finns två sätt att byta byxorna på: genom att stå eller ligga. Du kan inte sitta på rumpan och dra av byxorna. Rättare sagt, jag kan inte dra av dina byxor när du sitter på rumpan. I vanlig ordning hette det att – du lyssnar inte på mig.

Jag ville vända på detta och visa på konsekvens. Jag kontrade med att du inte lyssnade på mig heller, vilket ju var sant. Sen ville du leka – mitt i gråten – ville du föreslå lek… och så sa jag nej, för du lyssnar ju inte på mig. Och du grät fram att du ville vara bästa kompisar (vilket är denna veckas grej att säga), och jag lugnade mig, såklart, och sa att jag alltid är din bästa vän.

Och så började det strax om igen, för du hade ju ännu den förhatliga pyjamasen.

Det hela ändade med att du gick från rum till rum och grät: Mamma … mamma … mamma … mamma … mamma …

Synnerligen plastigt grät du.

Senare när Kling, alltså din mamma, hade kommit hem från jobbet och vi alla hade varit förbi ”Godisbutiken” (Coop) – trots din feber; du skulle med – och vi nådde grinden – hemmagrinden – Hyreshuset –  så talade vi om din förkärlek för adjektiv. Jag sa att gnisslig, det ordet smakade vi på tillsammans om morgonen: ”gnisslig”, det beskriver den lilla bärgningsbilen väl. Som glömt var det, bråket. Men inte struket ur historien om dagen.

Tjugofemte januari.

Det tycktes aldrig ta slut, deras bråk. Det gällde en kudde. Klockan var runt halv sju på morgonen och dem bråkade om vem som skulle bära Silas kudde till soffan. Silas sa sig icke orka kudden. Stina menade att han orkar, brukar ju orka sin kudde.

Röst 1: Skrik inte, är du snäll.
Röst 2: Jag skriker INTE! NEJ! Du ska VARA SNÄLL!

Och så höll det på. En kvart gick. Skrik inte, är du snäll: Hur kan vi göra, tror du? Det närmade sig en halvtimme. Emellanåt var en lösning nära, lät det som genom sovrumsdörren. Som när Silas fann att Manne, gosegrisen, skulle bära kudden. Men det visade sig svårt. Till slut, efter en halvtimme, fann dem att det gick att bära kudden tillsammans.

Det är tid för motstånd i dialogens tjänst.

Sextonde januari.

Du satt på pottan och grät mellan midnatt och klockan 01. Stina frågade på morgonen om jag förstått varför du var ledsen. Jodå, det var för att du inte kunde se, och du satt alltså och blundade av trötthet.”Inte – ALLS! varvades med Ingen lyssnar på mig!

När jag anslöt till toa-scenen fokuserade jag på hur man blir glad, på det att man måste sova för att kunna bli glad. I alla fall jag, måste det. Och jag är ju gammal, så jag vet i alla fall en del, sa jag. Stina tittade bort. Inte visa sitt skratt, inte visa. (Detta med att ”jag är gammal” har lite för många konnotationer just nu.) Jag sa även att jag inte skulle kunna bli glad här, på toaletten, mitt i natten. Jag tittade ner i den bleka plastmattan, koncentrerade mig, behöll ansiktet.

Innan du gick tillbaka till sängen bara satt du, tyst, en längre stund. Jag satt på toalocket, tyst jag med. Stina hade lagt sig i den lilla sängen, väntande. Plötsligt tog de ett långt andetag och gick tillbaka. När de kom till sängen svarade du ja på att berätta en historia med Stina. Och du tycker om ordet historia, du smakar på det nu.

Och ni gav er ut på någon cykelutflykt i Malmö. Jag har också svart cykel, med bestämd ton. Ja, du var snabbt inne i det. Det sista jag hörde dig säga från mitt tjuvlyssnande i hallen – under en linbana – var att Manne åker bakom en lastbil.

Tjugofemte mars (2018).

Jag har bestämt mig för att en dag göra ett ”avslut” för de semantiska pinnarna genom att skriva om stolthet. Om du någon gång kommer att undra vad vi ville med vårt sätt att vara mot dig, när du var liten, så vill jag gärna att det ska finnas ett svar som handlar om att vi ville lyssna, tillsammans, till dig. Att vi ville ge dig tid. Att vi ibland valde att sitta på toaletten alla tre, om nätterna. Eller i hallen. Eller …

Jag vill att det ska stå skrivet att ingenting har gjort mig mer stolt i livet, än att vi har försökt lyssna på dig, tillsammans. Jag förstår att det på sätt och vis även är ett privilegium, att det rör ork och allt som rör ork rör fördelning. Jag förstår att det är en kombination av person och kapital.

Femte januari.

Stina har skrikit till på mig. Silas kommer in i köket. Skriker SURA GALOSCHER! och sätter ut en handflata mot mig och en mot Stina. Ställer sig mellan oss. Du ska vara snäll mot min pappa!

Senare, samma dag. Det luktar som hund. När jag har mixat potatisarna och jordärtskockorna. Han drar sig tillbaka till toaletten. Sitter uppflugen på toastolen. Vill alltså mena att det luktar bättre där.

Året, det är ungt.

 

 

Vårt barn är bagaren i luciatåget, gömmer sig fnissande bakom lucia när han ser oss. I slutet av sista sången kan han inte hålla sig längre utan kastar sig i mina armar. På vägen mot toaletten berättar han att han älskar Koffe. Åh barn, åh du kärlek och sockerkringla – du ber oss lyfta dig och pussa dina kinder.

Stina la en lapp vid min kudde efter lucia. Jag läser den och gråter januaris första dagar 2019.

På nyårsafton var ett horndiadem med bland grejerna hemma hos våra vänner. Hornen fungerade som allt möjligt i lekarna. På nyårsdagen berättade Maja, mamman, att hon ”gjort misstaget att fråga Loah vad han ville vara istället för att fråga om han ville vara stjärngosse, lucia, tomtenisse eller… ”. Ja, han svarade älg och älg fick han alltså vara.

Det finns inga bilder på bagaren, och troligen inte på älgen. Jag skulle önska att pedagogerna på vår förskola hade sagt att det var något befriande för barnen, detta att inte fotograferas. Istället hette det att de ”tyvärr inte hunnit samla in underskrifter från oss föräldrar än”. Som om de skulle behöva skämmas för det.

Januaris första dagar – feberdagar för mig. I sängläget läser jag i förra sommarens dagbok och hittar en not om vad som händer med Silas när Loah och han blir nakna. Hur omedelbart lättad han tycks bli av det andra barnets hud. Om jag någonsin lyckades fundera kring något när jag skrev en semantisk pinne, skulle jag gärna fundera kring hudjaget.

Åh barn, åh du kärlek och sockerkringla.