Tolfte februari.

Jag hör ägaren till Fabriken säga till en vän (de har precis hälsat knytnäve mot knytnäve över kassadisken) att han tror att det är de egna minnena som kommer tillbaka när man lämnar sitt barn på förskolan: ”Det är därför du blir ledsen, ledsen själv, mannen.”

Det är rart och en oväntadhet. Vad gör jag här? Jag är ofta här när jag inte vet var jag ska äta. Kanske inget direkt ärende på köpcentrumet. Ja, bara på väg till en jobbeftermiddag. Jag försöker läsa i min bok om semantik när jag väntar på maten men tänker mer på deras utbyte: sättet de hälsade på varandra som vittnar om att de har varit med om del tillsammans. Sakerna som inte syns. De egna eller gemensamma minnena.

Tjugoåttonde januari.

Jag har hämtat dig. Du har snackat och skuttat med Manne på Nobelvägen. Farit runt i och runtom busshållplatsen. Vi har sedan bytt buss på Värnhem. Du har varit kissnödig hela vägen. När vi kommer hem har du ändå inte kissat. Innan vi gick av Hemmabussen pratade vi om att vara ”stor och liten”. Jag försökte förklara att man kan vara ”både och”.

Det är svårt. Jag når inte fram. Jag nådde inte fram, men du undrade om allt igen. Som denna delfråga: När ska du blir liten, Koffe? Och jag som måste säga att jag inte ska bli liten. Men att jag känner mig liten ibland. Att jag ”är redan liten”, ja ”på sätt och vis”.

Stor, och liten.
Att inte nå fram och att vara på väg tillsammans.
En konjunktionell omöjlighet.
Tankesammanhanget finns men inte språkets famn.
Ett omöjligt växande bakåt.
En bild som saknas oss.

Trettioförsta januari.

En torsdag, denna torsdag.

Jag har med mig en dålig hjärtkänsla hela dagen. Det är förhatligt eftersom känslan i så mycket rör en barnskötare. Lämningen av barn som inte lämnar en. Lämningen av ens barn. Tanken på andras ”har det så mycket värre”. Korsvisa tankar som kastar sig på marken fram, dagen igenom.

Barnskötaren: Nu blir pappas chef sur. Nu kommer han säga … bla bla bla …

Det är hotet. Själva hotet. Sättet att tala. Vad har det med mitt barn att göra? Eller med mig? Jag som sitter på huk. Jag som inte med en gest har visat att det skulle vara bråttom.

Ingridhjärtat: Du kan leka med mig hela dagen, Silas.

Menande, menande.

Allas särskiljande menande.

När vi kom upp för trappan: Säg det du!
Ja, nu har vi haft DEN grejen, du och jag.  Du har bett mig att säga, för dig. Tala. Ta ställning. Stå ihop. Inte ge med sig en dag till. Och jag säger det.

En kort stund senare, ännu vid trappan: Säg det?! Jag har sagt det, säger jag. Men säg det, pappa. Ska jag säga det igen? Ja. Och jag säger det igen. Men du får ingen bekräftelse. Bara något annat om Alfons och att ”han är hemma”, vilket det inte handlade om. Det handlade om att lyssna till vad mitt barn menade med att han inte vill kallas ”Alfons” bara för att det finns en bild på hans tröja.

Jag har med mig en så jobbig känsla av att inget skulle kunna väcka denna människa inför/från sitt eget perspektiv.

Jag minns ett märkligt fruktutdelande som jag kom till vid hämtning. Om ett barn svarade Ja på frågan ”Är du en stor pojke nu?” fick barnet frukt. Ta mig långsamt härifrån, eller vad ska jag säga …