Vårt barn är bagaren i luciatåget, gömmer sig fnissande bakom lucia när han ser oss. I slutet av sista sången kan han inte hålla sig längre utan kastar sig i mina armar. På vägen mot toaletten berättar han att han älskar Koffe. Åh barn, åh du kärlek och sockerkringla – du ber oss lyfta dig och pussa dina kinder.

Stina la en lapp vid min kudde efter lucia. Jag läser den och gråter januaris första dagar 2019.

På nyårsafton var ett horndiadem med bland grejerna hemma hos våra vänner. Hornen fungerade som allt möjligt i lekarna. På nyårsdagen berättade Maja, mamman, att hon ”gjort misstaget att fråga Loah vad han ville vara istället för att fråga om han ville vara stjärngosse, lucia, tomtenisse eller… ”. Ja, han svarade älg och älg fick han alltså vara.

Det finns inga bilder på bagaren, och troligen inte på älgen. Jag skulle önska att pedagogerna på vår förskola hade sagt att det var något befriande för barnen, detta att inte fotograferas. Istället hette det att de ”tyvärr inte hunnit samla in underskrifter från oss föräldrar än”. Som om de skulle behöva skämmas för det.

Januaris första dagar – feberdagar för mig. I sängläget läser jag i förra sommarens dagbok och hittar en not om vad som händer med Silas när Loah och han blir nakna. Hur omedelbart lättad han tycks bli av det andra barnets hud. Om jag någonsin lyckades fundera kring något när jag skrev en semantisk pinne, skulle jag gärna fundera kring hudjaget.

Åh barn, åh du kärlek och sockerkringla.