Tredje februari.

Glöm inte min cykel, Manne, mitt löv, bananen .. å mig.
Vi ska ut till Giraff- och Zebralekplatsen. Det är förmiddag, svinigt, och du vill egentligen inte ut. Jag ska inte glömma dig, nej. Vi är på väg ut; vi har några få skäl som duger.

Ett skäl till att vi faktiskt kommer ut är att du bara ska följa med till Coop: familjen behöver ju någon som till slut kommer ihåg att köpa det där jordnötssmöret. I flera dagar har vi laddat för det här med hur du ska komma till butiken med mig och därinne vända dig om för att berätta om vilka tre (eller fyra eller .. vad det nu än ska komma att bli) saker vi ska ha.

Första februari.

Fredag. Stina har gjort en cykelkorg till Manne.
Det är ännu ett försök att hitta ett sätt som får ut dig, åtminstone ibland. Kanske Manne sittande i en korg på din cykel kan …? Korgen är en gammal plastburk. Kanske har hon kört en kniv igenom den och fått något som så gott som ser ut som hål: ett solitt, vitt snöre träs igenom och surras runt styret. Manne i en yoghurtburk. Du passar med korg där fram på den lilla svarta.

Nu ska det likna en kväll. En gång var det morgon. Vid 08:30 fick vi dig äntligen att kissa. I badrummet:
– Är du också jobbarbetare, Koffe?
– Nä, jag är textarbetare idag.
– Jag är plockare.
– Okej!

Stina berättar att det finaste under de tidiga, tidiga timmarna var att du kallade dig själv för ”pärlarbetare” och Stina för ”väntare”. Ibland får man alltså vara en väntande till sin roll, som förälder. Lägga ner sina händer. Nu ska det likna en kväll.