Nittonde januari.

Lördag.

Dagen började med att vi bråkade. Du satte dig upp i din säng och grät för att du inte ville ha pyjamas. Jag förklarade lugnt, flera gånger, att det finns två sätt att byta byxorna på: genom att stå eller ligga. Du kan inte sitta på rumpan och dra av byxorna. Rättare sagt, jag kan inte dra av dina byxor när du sitter på rumpan. I vanlig ordning hette det att – du lyssnar inte på mig.

Jag ville vända på detta och visa på konsekvens. Jag kontrade med att du inte lyssnade på mig heller, vilket ju var sant. Sen ville du leka – mitt i gråten – ville du föreslå lek… och så sa jag nej, för du lyssnar ju inte på mig. Och du grät fram att du ville vara bästa kompisar (vilket är denna veckas grej att säga), och jag lugnade mig, såklart, och sa att jag alltid är din bästa vän.

Och så började det strax om igen, för du hade ju ännu den förhatliga pyjamasen.

Det hela ändade med att du gick från rum till rum och grät: Mamma … mamma … mamma … mamma … mamma …

Synnerligen plastigt grät du.

Senare när Kling, alltså din mamma, hade kommit hem från jobbet och vi alla hade varit förbi ”Godisbutiken” (Coop) – trots din feber; du skulle med – och vi nådde grinden – hemmagrinden – Hyreshuset –  så talade vi om din förkärlek för adjektiv. Jag sa att gnisslig, det ordet smakade vi på tillsammans om morgonen: ”gnisslig”, det beskriver den lilla bärgningsbilen väl. Som glömt var det, bråket. Men inte struket ur historien om dagen.

Tjugofemte januari.

Det tycktes aldrig ta slut, deras bråk. Det gällde en kudde. Klockan var runt halv sju på morgonen och dem bråkade om vem som skulle bära Silas kudde till soffan. Silas sa sig icke orka kudden. Stina menade att han orkar, brukar ju orka sin kudde.

Röst 1: Skrik inte, är du snäll.
Röst 2: Jag skriker INTE! NEJ! Du ska VARA SNÄLL!

Och så höll det på. En kvart gick. Skrik inte, är du snäll: Hur kan vi göra, tror du? Det närmade sig en halvtimme. Emellanåt var en lösning nära, lät det som genom sovrumsdörren. Som när Silas fann att Manne, gosegrisen, skulle bära kudden. Men det visade sig svårt. Till slut, efter en halvtimme, fann dem att det gick att bära kudden tillsammans.

Det är tid för motstånd i dialogens tjänst.

Sextonde januari.

Du satt på pottan och grät mellan midnatt och klockan 01. Stina frågade på morgonen om jag förstått varför du var ledsen. Jodå, det var för att du inte kunde se, och du satt alltså och blundade av trötthet.”Inte – ALLS! varvades med Ingen lyssnar på mig!

När jag anslöt till toa-scenen fokuserade jag på hur man blir glad, på det att man måste sova för att kunna bli glad. I alla fall jag, måste det. Och jag är ju gammal, så jag vet i alla fall en del, sa jag. Stina tittade bort. Inte visa sitt skratt, inte visa. (Detta med att ”jag är gammal” har lite för många konnotationer just nu.) Jag sa även att jag inte skulle kunna bli glad här, på toaletten, mitt i natten. Jag tittade ner i den bleka plastmattan, koncentrerade mig, behöll ansiktet.

Innan du gick tillbaka till sängen bara satt du, tyst, en längre stund. Jag satt på toalocket, tyst jag med. Stina hade lagt sig i den lilla sängen, väntande. Plötsligt tog de ett långt andetag och gick tillbaka. När de kom till sängen svarade du ja på att berätta en historia med Stina. Och du tycker om ordet historia, du smakar på det nu.

Och ni gav er ut på någon cykelutflykt i Malmö. Jag har också svart cykel, med bestämd ton. Ja, du var snabbt inne i det. Det sista jag hörde dig säga från mitt tjuvlyssnande i hallen – under en linbana – var att Manne åker bakom en lastbil.

Tjugofemte mars (2018).

Jag har bestämt mig för att en dag göra ett ”avslut” för de semantiska pinnarna genom att skriva om stolthet. Om du någon gång kommer att undra vad vi ville med vårt sätt att vara mot dig, när du var liten, så vill jag gärna att det ska finnas ett svar som handlar om att vi ville lyssna, tillsammans, till dig. Att vi ville ge dig tid. Att vi ibland valde att sitta på toaletten alla tre, om nätterna. Eller i hallen. Eller …

Jag vill att det ska stå skrivet att ingenting har gjort mig mer stolt i livet, än att vi har försökt lyssna på dig, tillsammans. Jag förstår att det på sätt och vis även är ett privilegium, att det rör ork och allt som rör ork rör fördelning. Jag förstår att det är en kombination av person och kapital.

Femte januari.

Stina har skrikit till på mig. Silas kommer in i köket. Skriker SURA GALOSCHER! och sätter ut en handflata mot mig och en mot Stina. Ställer sig mellan oss. Du ska vara snäll mot min pappa!

Senare, samma dag. Det luktar som hund. När jag har mixat potatisarna och jordärtskockorna. Han drar sig tillbaka till toaletten. Sitter uppflugen på toastolen. Vill alltså mena att det luktar bättre där.

Året, det är ungt.