För några veckor sedan vaknade jag runt 03.00 flera nätter i rad. En av dessa nätter gick jag upp och tänkte skriva, som en annan Knausgård. Men det dröjde inte många minuter innan jag satte på en brittisk tv-serie istället. Där fanns ju ingen skärpt tanke att tala om. Och vad gör väl det, inte ska jag börja med skrivpass mitt i natten.

Den här gången kom rubriken före texten. När jag gick och la mig igen runt 04.00, alltså efter ett avsnitt med ”Scott & Bailey”, då kom känslan av att ha fallit i något av de första skrivstegen. Så långt ifrån den disciplin man har läst om hos Knausgård. En författare som använder tiden när familjen sover.

Den här gången fanns nästan ingen text, utöver en slags motfråga; men när så, när är – min skrivtid? Frågan om när följer mig i hösten och … får sina svar. Morgonpendlingen med tåg, som är ett utkast värt. Hemfärdens fråga om att skriva om. Vill du se? Nej, det vill jag inte. Det känns som en för tungt packad ryggsäck till förfrågan. Skrivandet är mig inte så kärt. Eller skrivandet är mig kärt på andra vis.

Som när jag glömde min dagbok på kontoret inför en långhelg. Det blev en kännbar affär. Jäklar vad jag kan längta efter möjligheten att få läsa om och skriva vidare, när en viss text inte finns till hands.

Annat fanns. Och det är så mitt skrivande ska finnas: en uppsättning, en solfjäder; några förgreningar att räkna med. Mitt barns dagbok. En gemensam diktbok med en vän. Mitt huvudprojekt. Att ta turen när det åter blivit min tur att skriva brev i ett dialogiskt projekt med en annan vän. Eller att skriva om en diktsvit som jag nyligen fick respons på av Jenny. Und so weiter.

Det finns en kliande fråga om när, som jag har svårt att ta i. Men fallet, det är flerfaldigt.

En dag i september

En dag i september får du leverpastej, din mamma oroar sig
för järnet, en dag
tar du vagnen och bara vänder, en dag i september
får du en polisbil, en annan dag tejpar vi om den med kärleksfärg,
en dag har vi besök och får höra att det blir värre
med en pride-certifierad polis,

jag gick innan och går efter och tänker på den där bilen
som diskursambulansen,
ja som aldrig kommer nå fram
mellan åskådningar, jag gick och går och tänker
på hur många år det är (eller inte är) tills vi kan använda ett ord
som diskurs
som ambulans
som
som något som sällan når fram,

något
som rör sig från ett läger till ett annat,
som lavendel
som motstånd
som

vad kommer vi ha för ”läger” med dig, nej så tänker jag inte, jag tänker inte
i termer av läger (och dig, samtidigt),
men jag tänker att en dag
kommer du förstå
att människor omkring dig inte hör till samma
språks värld
och att en polisbil kodas av dina vänner – och vilka vänner du har avgör vad det är –
ni ser, vi ser

En dag i september går vi runt och berättar om hur ”b” är bäst: brev, bön, bada, bi,

det tar liksom aldrig slut den dagen
och mitt i ramsan kommer vi iväg och påbörjar besöken
vid förskolor i Kisseberg, först ut
är Rostorp, en slags lyxvariant, en vit borg med designlekpark under körsbärsträdet,
med Kerstins hemlagade mat, villaområdets borg,

närmare vårt hem, ett bokstavligt stenkast från vårt köksfönster, där
ligger en förskola i andra extremen, varken Stina eller jag brukar se några
pedagoger bland barnen på gården
och en dag i september
har dina tysta protester förändrats, vi går mest hemma, det stannar vid två besök,
du säger mamma
lite varstans i lägenheten; när vi ska borsta, när vi ska klä oss, när jag sätter dig i matstolen, mamma runtom liksom
och det kan mycket väl vara som din mamma sa till mig: Du prövar, om du kan få
på ett annat sätt, nu prövas det, nu är vi i det, och en dag i september
river du också främmande personer i ansiktet.

En dag i september går jag inte längre ut i den makabra sensommarvärmen, en dag tänker jag faktiskt på hur överjävligt illa det ser ut
för t.ex. din generation, du är vårt barn i en värld utan diskursambulanser –
i dikten jag länkar i de sociala mediernas värld står det att 5% av jordens befolkning
har gjort en flygplansresa vid något tillfälle
och ändå är det självklart att just du ska göra det,
inte vägras det,
inte en chans att du ska vägras det, varför då liksom (ska alla tuta i oss att vi ska tänka),
men vi måste vägra
nästan allt. En dag
i september är det långt på cykeln till andra sidan stan, där
ska vi träffa två andra bebisar, men den dagen dröjer vi i parken för att …  för att …

En dag i september har jag blivit orolig – hur ska vi hinna skaffa vinterkläder? Eller, så heter det inte, det heter inte hur ska vi hinna, det är inga precisa ord
i en oro, det är oro, en hinna över tillvaron, något som håller talet undan
för en människa och släpper saker ur ett moln;
”Orosmolnet”

En dag i september är jag plötsligt inne i omsorgsbubblans trumma

En dag i september tänker jag: Som man känner jag inte riktigt igen mig härinne, …

En dag i september (den 12 september) öppnar du din famn och ger Stina en kram när hon kommer hem, en stor en,
en dag i september gör du likadant med andra, nästa,
vidgar omsorgens tillbakastrålande gåva,

mitt på dagen
en dag är vi på väg till biblioteket – men vi kommer inte komma dit – då vi går av
buss 4 vid Gustav Adolfs Torg och en tatuerad man som jag har ryggat för under resan
kommer fram – han byter väg ut ur bussen för att nå oss – bara för att säga:
You have a very cute son,
Yes, yes,
we know, vi går av
med Gayla och hennes mamma, Una, vi ska vända om, vi ska tillbaka till Värnhem, vi ska följa dem till Migrationsverket, vi kan Malmö, hon kan inte läsa
brevet från verket,
det är samma dag; you have very cute son och Silas, Silas, som Gayla och hennes mamma upprepar, de älskar ditt namn, de tänker på skogen i ett annat land, och du och Gayla
hittar varandra direkt, (även om du inte fick ta emot chips på bussen);

Gayla är runt 6 år och vill köra dig i vagnen, du tjuter glatt, medan både jag och Una håller koll på trafiken och vagnen och alltet
en dag i september ska vi strax skiljas från Gayla och hennes mamma
inne på Migrationsverket,
ingen av er förstår varför och att skriva om avskedet ger er all rätt, igen

och bussresorna: i famnen, i knät, i vagnen, du ”mognar runt mellan lägen”, skriver jag
och du somnar mot Stinas fot kvart i sex
och
och på Kanini for du runt, runt efter barn –
en dag i mitten av september var du så inspirerad av 15-månaders-Jesper att du glömde att du inte gick än och bara sprang 10 till 15 steg
och
ja,
September-Silas, du
som vaknade vid 5, var för trött för att leka men alltid ville upp, hängde vid en lampa (och lärde dig trycka själv på en sladdkontakt, den 13 september), du som for runt
med vagnen (den stora),
körde i cirkel på vardagsrumsmattan (när hjulen hade ställt sig i sidoläge), du
som drog ut allt ur köksskåpen
som andra barn, som barn

och med allt menar vi även de hyllplan som grytor och andra saker står på,
som barn

Du, som ikväll, numera, sent i november, somnar lugnt
till vår berättelse om Silastrollet …

/Joakim

Efter årets sommarkurs i Skurup fick jag ett mejl från Sven-Anders Svensson. Han gick kursen för att få handledning på ett deckarmanus – därför överraskade innehållet mig en glad smula:

Hej Joakim och än en gång tack för en fantastiskt bra kurs. För mig var den en hit. Jag fick tillbaka tron på min story och lusten att skriva. Har funderat lite mer på det där jag sa om att poesi är som balett, fast med ord. Det stämmer inte alls har jag kommit fram till. Poesi kan självklart vara så mycket mer. Det kan vara som, en virvlande polska på logen, en magdans vid Nilen, en head-bang på hårdrockklubben, en samba i Rio, en breakdance i Harlem, eller ett vackert fotbollsmål om man nu vill blanda in fotboll också. Ja du fattar säkert vad jag menar ändå. Hur som helst råkade jag läsa en grej jag skrev för fem år sedan, som jag faktiskt fortfarande tycker om. En dikt i typ Shakespeares sonettform, som handlar om just poesi. Jag är säker på att jag kommer uppleva precis det som huvudpersonen i dikten beskriver om jag börjar läsa dikter på allvar. Om du vill får du använda sonetten i din blogg. Man kanske kan kalla den ”Hyllningssång till poesin, särskilt sonetter” eller något ditåt. Ha det gott!

Jag levde förr i okunskap och dimma
Sinnet det var stängt av fördomar och strunt
Det var suspekt med folk som ville rimma
Att läsa vers var fånigt och inte sunt
Vi skulle ändå läsa, så var det sagt
Jag läste dikter av många skilda slag
Och jag fann skönhet i ord, i diktens prakt
Det fanns tröst i poesins arkipelag
Nu läste jag allt som korsade mitt spår
Och det var många som såg mig som besatt
Jag tänkte tyst, det är konsten som består
Och ville läsa mer från diktens skatt
För jag hade funnit poesins magi
Och jag lovar den ger kraft och energi

… att misslyckas genom att fortsätta hade varit betydligt mer mångfacetterat.

Onsdag kväll, december går mot lucia. En trappa upp på en bakgata i Lund bjuder Ellerströms Förlag på glögg, en avslappnad författare och fylld lokal när det är släppfest för Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Eftersom det var kvällen efter en svidande 8-0-förlust i Madrid var det svårt för mig att inte koppla ihop Kristian Lundbergs poetik och val av tröja. Iklädd en grå hoodie med MALMÖ FOTBOLLFÖRENING tryckt över bröstet presenterade Lundberg sin nya bok. Ett misslyckande är inte en anledning att smussla med sin kärlek.

Mellan läsningen av två texter ur boken kom orden om att det är mångfacetterat att fortsätta, trots allt, och just då gällde de Lundbergs vän – som slutade skriva under en utbildning i skrivande.
Att fortsätta, att sluta. Det är ont om mellanlägen när det kommer till just denna punkt. Att fortsätta, inte för att lyckas, utan för att få undersöka och fördjupa undersökningen. Försjunka och stiga. Försjunka igen. I teorin är det enkelt, i praktiken tänker väl de flesta att ”misslyckandet” är vägen till skitkänslor.

Mars. Nu är det mars och jag tänker att det var för de här orden jag tog mig till Lund efter jobbet en onsdag i december: att misslyckas genom att fortsätta hade varit betydligt mer mångfacetterat.

Orden gäller mig själv.
Orden gällde flera av mina kursdeltagare på den projektkurs som tog slut till jul mellan bak och sortering av alla skrivna sidor.
Orden gäller Kristian Lundberg själv, såklart.
Orden gäller själva poetiken.

Kanske invänder någon att det alltid är enkelt (eller åtminstone bra mycket enklare) för en uppburen författare att sitta och orera om det nödvändiga ”misslyckandet”. Vad vet väl han om pinan i att vara outgiven?
Men det händer att de minns, de utgivna och uppburna. Minns, biografiskt och i sin poetiks andemening:

”IGEN. JAG ÅTERVÄNDER. Det är mitt signum. Jag är cyklisk. Jag rör mig i en cirkel där jag hela tiden återvänder till utgångspunkten, fast under nya omständigheter. För det mesta är vi bara rädda och skyndar vidare, försöker dölja våra misstag.
En skrivande människa vet detta: ”Jag sätter mig ner för att skriva en dikt. Men det blir en kriminalroman. Jag sätter mig ner för att skriva en essä om schack. Men det blir en dikt om min samtids meningslöshet.”
Men, att veta det och acceptera det är två olika saker, så, bara besluta dig för att det är sant, acceptera att det är en sanning.
Och, var inte rädd för att misslyckas. Det finns en spännande etisk dimension i detta, nämligen vem är det som definierar dessa avgränsningar?
Misslyckas. Lyckas.
Är det konstanta värden?
Naturligtvis inte.”

/Joakim

Det är tid att börja arbetsåret 2016.
Snö faller på innergården. Snö betyder att det är rimligare att gå ut idag än igår, för i Skåne är det vinden som gör kylan. Knapphändigt med vind idag.
Med innergården för ögonen, det betyder att vi har flyttat mitt arbetsrum. Här var det sovrum fram till igår. Nu har vi gjort något som liknar en ”etta” av vardagsrummet och kallar hemmet för en ”etta plus arbetsrum”.
Vi försöker föregå tiden då Silas, vår bebis, ändå sätter stopp för att jobba i vardagsrummet. Försöker? Vi föregick.

Så vad gör jag de första timmarna denna arbetsdag? Utöver mejlskickande laddar jag även ner en massa dokument ur ”molnet”. Någon vecka innan jul välte jag ett stearinljus över min dator. Det gick, tack och lov, att spara, innan jag stängde av den för gott.
Men den här rörelsen, eller om jag borde skriva rörelserna i plural, att nu flytta dokumenten tillbaka ner – till arbetsrummet från molnet … är så märklig. Härlig. Märklig.
Jag laddar  ner dokumenten från kursstarten för ett år sedan, och själva ”hämtandet” av orden lägger en tyngd vid dem. Först var det jobbigt under jul (att lita på att allt finns i molnet), men sedan, nu, är det som att orden är friskare (som efter ett regn).

/Joakim

Älskade underverk, du låter som en koltrast.
 
Nu är Silas hos oss. Fyra dagar och fem nätter ung sover han mest bara på
Stinas mage denna förmiddag.

Den här texten började skrivas med värkarna, natten mellan lördagen och 
söndagen, runt 03. Ett par timmar tidigare hade jag läst en dikt av Celan
för Stina (som halvsov). I dikten fanns koltrastar. Och i koltrastarna
fanns för Celan "det enda vapen som står till buds: dikten själv". 
   Ja, det började inte heller med dikten, det började med Anders Olssons
efterord. Koltrast, på tyska: Amsel. Både namnet och Olssons fina ord om 
hur dikten genljuder av en rad som förvandlats "till det flytande element
som "vi", i den sista strofen i en kärleksakt, simmar genom" fick mig att
tro att det här kunde vara dikten som skulle skänka natten en öppning.

Dikten,       

*

VID ÅSYNEN AV KOLTRASTARNA, om kvällen,
genom det gallerfria, som
omger mig,

lovade jag mig vapen.

Vid åsynen av vapnen - händer,
vid åsynen av händerna - den för länge sen
med den släta, skarpa
kiselstenen skrivna raden

- Våg, du
bar hit den, du slipade ned den,
anammade dig, o-
förlorbara, där,
strandsand, tar,
tar upp,
strandråg, blås hit
det som är ditt -,

raden, raden,
som vi omslingrade simmar genom,
två gånger varje årtusende,
all denna sång i fingrarna
som inte heller den härligt-otydbara,
genom oss levande
floden tilltror oss.

*

Det går att finna både med ledig hand och med näven genomborrad 
av tid och tanke.
   I den lediga, lätta handen lägger vi: att vi fick en våg, till
sitt stjärntecken, att det känns som "två gånger varje årtusende"
att få barn, all denna sång i fingrarna, att Silas (som vi tänker
på som ett smeknamn för skogen, "Silvanus"), behöver en koltrast, 
att floden som rinner genom skogen till staden tilltror oss, ... 
att vi vanligtvis inte läser Celan 2015, utan snarare kollar på
True Detective.
   Ur den mer luriga och kluriga näven tar vi att floden som till-
tror oss låter som mycket som har haft betydelse (för mig ex vis 
Frostenson), att vi har fått syn på en koltrast i särskilda och
märkliga stunder i livet, att det finns ett särskilt-gammalt sms - 
från min vän Annika - i vilket en koltrast landar i gruset, att
Håkan Hellström sjöng om en koltrast som sjunger i rätt tid
för att landa hos Stina, Am Sel, men framför allt hur Amsel
kändes under värkarna.

Välkommen Silas Amsel och allt vad du kommer att få kallas.

/Joakim

Vi är nu mitt uppe i sommaren. Många har semester och bussarna från stan till havet är så fulla att barnvagnarna inte kommer ombord.

Jag badar, läser, jobbar och skriver. Det är som det ska vara. De närmsta veckorna kommer jag ladda inför sommarens sista skrivarkurs, en kurs i att skriva sitt liv.
Kursen kommer vara fyra dagar lång och ligga över två helger: 25-26 juli och sedan 1-2 augusti.

Det blir en kurs för alla som vill ägna sig åt det självbiografiska skrivandet, eller kanske utforska en släktings livshistoria.

Vi är många som använder skrivandet som ett sätt att förstå oss själva.
När vi skriver måste vi sakta ner tanken och röra oss långsamt genom minnena. Ofta kan orden och långsamheten hjälpa oss att få syn på hur livet hänger ihop, inte bara i sig självt utan också med andra liv.
Kanske bestämmer vi oss för att skriva om vår mormor, men upptäcker under skrivandet att det inte går att skriva om mormor utan att också skriva om oss själva.
Eller så vill vi skriva om en särskilt svår, kanske smärtsam, relation, och under skrivandet får vi nya ögon på relationen som förändrar vårt sätt att se på den.
Eller så vill vi berätta för de efterlevande om hur livet har varit för oss, och för de som i sin tur bar oss i sina famnar när vi var barn. Kanske vill vi hjälpa de som nu är barn att senare förstå sig själva genom att lära känna oss.

Eller så kanske vi bara gillar att skriva och märker hur mycket bättre vi mår när vi skriver. Kanske finns det några sommardagar över för en kurs.

I vilket fall är alla välkomna på skrivarkurs!
Hör av er!