Bloggens andra gäst: Rosie Jonsson

blodet i mina händer
smakar smultron på sommaren
kanel på julen, apelsin efter skidturen
rödkindad vinter,
kylånga stiger ur våra munnar
förenar oss som folk,
inte människor

vem som helst kan vara en människa
men bara vi kan vara ett folk
ett långt liv med många solnedgångar önskar jag oss

fler än tusen ord på ett strå, somrigt röda, förrädiskt söta
lätt att svälja, om och om igen

den sammandrabbande massan ekar i universum
skakar av sig skulden
utan bevisvärde singlar orden sakta nedåt
tar mark utan färg och löfte
om bot och bättring

*******

bekvämligheten är för andra

med andra förutsättningar
ett geografiskt lotteri

vissa skrapar och vinner
andra skrapar upp resterna av sitt liv

*******

jag skriver mig in i min egen historia
min egen berättelse

eller kanske din eller världens

att se sig själv en liten bit bredvid

spegla minnen, återberätta, se sitt eget jag
finnas där
som en del av innehållet
innebörden
levandet
varandet
tillhörigheten

detta minne är mitt

att skriva är att befinna sig någon annanstans
mitt i minnet
och sakta närma sig nuet

*******

jag förblev mina vanor trogen
och förnekade

litade inte på mina egna sinnesintryck
med bruten arm kallade jag aldrig på hjälp

*******

i ett annat liv
med full kontroll

flög jag med gipset som kompass
och ledsagare

varje namnteckning skriven
på det vita
som en påminnelse

om de andra liven
som följde mig

*******

jag har full frihet
jag är helt ensam
jag har kikat i svarta lådan
jag flyger

 

Rosie Jonsson gick kursen Det skrivande rummet våren 2015 och projektskrivarkursen hösten som följde. Så här skriver hon när vintern går mot vår 2016:

Mitt skrivande känns nu på riktigt. Jag kan prata om det, värdera det mycket högre än tidigare. Som att jag gör något, på riktigt, när jag sitter hemma och skriver. Det är okej, andra människor i min omgivning är till om med lite avundsjuka.
Kontakten med de andra från skrivkursen gör också att det blir en sporre att fortsätta,
”nej men nu måste jag också sätta fart! Har hon redan skickat in.” Hela min känsla av att det här inte är för mig är borta och det är jag väldigt glad och tacksam för. Det, Joakim, ska du ha all credd för. Tack!

Nu redigerar jag höstens manus, lägger till och ändrar, skriver lite nytt och funderar över vad som ska med. Letar förlag att skicka in till. Jag har också provat att skicka till föreningen arbetarskrivares kommande antologi och stipendium för 2016. Har mejlat några dikter till Populär Poesis hemsida och håller en tumme för att bli publicerad även där!
Dikter som jag har skickat in kan jag inte publicera här, därför skickar jag in andra dikter ur manus.

Läser nya poeter och skriver i samklang med dessa. Det är en känsla av frihet att ta sig själv på allvar. Att våga, att hoppa, att flyga. Med vetskapen om att det jag gör är mitt och jag duger alldeles som jag är. Tre dikter ur min kommande samling som, i varje fall nu, går under arbetsnamnet ”Jag tar orden”.

Livet med Lundberg (I)

… att misslyckas genom att fortsätta hade varit betydligt mer mångfacetterat.

Onsdag kväll, december går mot lucia. En trappa upp på en bakgata i Lund bjuder Ellerströms Förlag på glögg, en avslappnad författare och fylld lokal när det är släppfest för Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du.

Eftersom det var kvällen efter en svidande 8-0-förlust i Madrid var det svårt för mig att inte koppla ihop Kristian Lundbergs poetik och val av tröja. Iklädd en grå hoodie med MALMÖ FOTBOLLFÖRENING tryckt över bröstet presenterade Lundberg sin nya bok. Ett misslyckande är inte en anledning att smussla med sin kärlek.

Mellan läsningen av två texter ur boken kom orden om att det är mångfacetterat att fortsätta, trots allt, och just då gällde de Lundbergs vän – som slutade skriva under en utbildning i skrivande.
Att fortsätta, att sluta. Det är ont om mellanlägen när det kommer till just denna punkt. Att fortsätta, inte för att lyckas, utan för att få undersöka och fördjupa undersökningen. Försjunka och stiga. Försjunka igen. I teorin är det enkelt, i praktiken tänker väl de flesta att ”misslyckandet” är vägen till skitkänslor.

Mars. Nu är det mars och jag tänker att det var för de här orden jag tog mig till Lund efter jobbet en onsdag i december: att misslyckas genom att fortsätta hade varit betydligt mer mångfacetterat.

Orden gäller mig själv.
Orden gällde flera av mina kursdeltagare på den projektkurs som tog slut till jul mellan bak och sortering av alla skrivna sidor.
Orden gäller Kristian Lundberg själv, såklart.
Orden gäller själva poetiken.

Kanske invänder någon att det alltid är enkelt (eller åtminstone bra mycket enklare) för en uppburen författare att sitta och orera om det nödvändiga ”misslyckandet”. Vad vet väl han om pinan i att vara outgiven?
Men det händer att de minns, de utgivna och uppburna. Minns, biografiskt och i sin poetiks andemening:

”IGEN. JAG ÅTERVÄNDER. Det är mitt signum. Jag är cyklisk. Jag rör mig i en cirkel där jag hela tiden återvänder till utgångspunkten, fast under nya omständigheter. För det mesta är vi bara rädda och skyndar vidare, försöker dölja våra misstag.
En skrivande människa vet detta: ”Jag sätter mig ner för att skriva en dikt. Men det blir en kriminalroman. Jag sätter mig ner för att skriva en essä om schack. Men det blir en dikt om min samtids meningslöshet.”
Men, att veta det och acceptera det är två olika saker, så, bara besluta dig för att det är sant, acceptera att det är en sanning.
Och, var inte rädd för att misslyckas. Det finns en spännande etisk dimension i detta, nämligen vem är det som definierar dessa avgränsningar?
Misslyckas. Lyckas.
Är det konstanta värden?
Naturligtvis inte.”

/Joakim

Vinterdvalan

Jag har tänkt så mycket på bloggen..

Nej. Lögn.

Jag har ibland tänk på bloggen. Oftast har jag tänkt på annat. Sådant som har med skrivandet att göra, men också sådant som har med annat att göra.

Livet.

Det som faktiskt pågår utan skrivandet som ingrediens.

Det har funnits tider (och kommer finnas) då jag har hävdat (kommer hävda) att allting i livet berör skrivandet på ett eller annat sätt. Skrivandet finns där, hela tiden. Det finns i allting, ett bultande hjärta som ibland gör sig mindre påmint än annars men som aldrig slutar slå och driva livet framåt.

Nu säger att det finns saker i livet som drivs av sig själva, där skrivandet inte är inblandat. Ett annat hjärta, ett annat blodomlopp.
Skrivandet är inte den enda livgivande kraften. Kanske inte ens den bästa. Kanske är det bara en kraft. En som ligger högt upp på livgivar-listan, men, trots allt inte högst.

Men så återkommer det. Skrivandet. Liksom maskrosor finner sin väg upp genom omöjliga underlag. De timmar som jag numera spenderar på tåg hjälper till. Tiden då jag ser ut genom fönstret, åker igenom Hallsberg ännu en gång, ser de övergivna husen och till slut inte står ut utan måste fråga kvinnan bredvid mig om hon har en penna att låna ut.

Andra gånger: En gungstol i en stuga norr om Dalälven. Snön utanför, knäppande väggar. Jag skriver ett kapitel på romanen. Skriver fram ungdomarna med en ny blick. Ger dem nya erfarenheter som gör mig nyfiken. Jag minns att Just det, såhär kan det vara.
En intensiv timme då texten kommer snabbt ur mig. Utmattad. Jag lägger datorn ifrån mig. Kan ändå inte hålla mig borta från orden. Tar upp en av mina anteckningsböcker.
Skriver ”Det här är ett brev som kanske aldrig blir kommer bli skickat…”. Skriver sedan. Glömmer tiden. Återskapar mig själv och minns att

Här är jag. Det som känns i mig är detta jag skriver nu.

Hur skulle man förstå sig själv utan det där pappret, utan orden som bildar rader, sidor?

Allan G Hunter lägger gör en stor sak i sin bok Skriv dina memoarer av att skrivandet rent terapeutiskt ger något som ett pratande inte ger. Att formulera ord om sig själv i skrift, att välja dem, läsa dem och känna JA, där är jag. Så är det. Eller NEJ, det där stämmer inte. Och kanske omformulera sig. Det ger en helt annan förståelse.

Därför lever skrivandet, även om det inte är det enda sättet att syresätta kroppen på. Jag skriver inte varje dag, men när jag skriver är det lustfyllt. Texten kommer snabbt, som om den väntat, mognat. En sida, två sidor. Sen är jag nöjd. Läser inte igenom.

Därför lever bloggen, för att ordproducerandet, genrebytandet, känns viktigt igen.

Imorgon är det ny kursstart i Frölunda. Skriv ditt liv. Jag har blekt håret (fast det syns knappt) och ska måla naglarna. Planeringen ligger i en hög här nedanför soffan. Har också börjat läsa Att ringa Clara, om fiolspelande ungdomar på folkhögskola. Den är en bok som når fram på många sätt.

vibyhyttan2

Här fick jag vara, hos mina goda vänner Catrin och Erik, en fantastisk helg i februari. Vintersol, glittrande snö och is på sjön. Här tog skrivandet fart igen, likt en återupptäckt.

 

 

Med orden i ”molnet” …

Det är tid att börja arbetsåret 2016.
Snö faller på innergården. Snö betyder att det är rimligare att gå ut idag än igår, för i Skåne är det vinden som gör kylan. Knapphändigt med vind idag.
Med innergården för ögonen, det betyder att vi har flyttat mitt arbetsrum. Här var det sovrum fram till igår. Nu har vi gjort något som liknar en ”etta” av vardagsrummet och kallar hemmet för en ”etta plus arbetsrum”.
Vi försöker föregå tiden då Silas, vår bebis, ändå sätter stopp för att jobba i vardagsrummet. Försöker? Vi föregick.

Så vad gör jag de första timmarna denna arbetsdag? Utöver mejlskickande laddar jag även ner en massa dokument ur ”molnet”. Någon vecka innan jul välte jag ett stearinljus över min dator. Det gick, tack och lov, att spara, innan jag stängde av den för gott.
Men den här rörelsen, eller om jag borde skriva rörelserna i plural, att nu flytta dokumenten tillbaka ner – till arbetsrummet från molnet … är så märklig. Härlig. Märklig.
Jag laddar  ner dokumenten från kursstarten för ett år sedan, och själva ”hämtandet” av orden lägger en tyngd vid dem. Först var det jobbigt under jul (att lita på att allt finns i molnet), men sedan, nu, är det som att orden är friskare (som efter ett regn).

/Joakim

Du kom också med en dikt

Älskade underverk, du låter som en koltrast.
 
Nu är Silas hos oss. Fyra dagar och fem nätter ung sover han mest bara på
Stinas mage denna förmiddag.

Den här texten började skrivas med värkarna, natten mellan lördagen och 
söndagen, runt 03. Ett par timmar tidigare hade jag läst en dikt av Celan
för Stina (som halvsov). I dikten fanns koltrastar. Och i koltrastarna
fanns för Celan "det enda vapen som står till buds: dikten själv". 
   Ja, det började inte heller med dikten, det började med Anders Olssons
efterord. Koltrast, på tyska: Amsel. Både namnet och Olssons fina ord om 
hur dikten genljuder av en rad som förvandlats "till det flytande element
som "vi", i den sista strofen i en kärleksakt, simmar genom" fick mig att
tro att det här kunde vara dikten som skulle skänka natten en öppning.

Dikten,       

*

VID ÅSYNEN AV KOLTRASTARNA, om kvällen,
genom det gallerfria, som
omger mig,

lovade jag mig vapen.

Vid åsynen av vapnen - händer,
vid åsynen av händerna - den för länge sen
med den släta, skarpa
kiselstenen skrivna raden

- Våg, du
bar hit den, du slipade ned den,
anammade dig, o-
förlorbara, där,
strandsand, tar,
tar upp,
strandråg, blås hit
det som är ditt -,

raden, raden,
som vi omslingrade simmar genom,
två gånger varje årtusende,
all denna sång i fingrarna
som inte heller den härligt-otydbara,
genom oss levande
floden tilltror oss.

*

Det går att finna både med ledig hand och med näven genomborrad 
av tid och tanke.
   I den lediga, lätta handen lägger vi: att vi fick en våg, till
sitt stjärntecken, att det känns som "två gånger varje årtusende"
att få barn, all denna sång i fingrarna, att Silas (som vi tänker
på som ett smeknamn för skogen, "Silvanus"), behöver en koltrast, 
att floden som rinner genom skogen till staden tilltror oss, ... 
att vi vanligtvis inte läser Celan 2015, utan snarare kollar på
True Detective.
   Ur den mer luriga och kluriga näven tar vi att floden som till-
tror oss låter som mycket som har haft betydelse (för mig ex vis 
Frostenson), att vi har fått syn på en koltrast i särskilda och
märkliga stunder i livet, att det finns ett särskilt-gammalt sms - 
från min vän Annika - i vilket en koltrast landar i gruset, att
Håkan Hellström sjöng om en koltrast som sjunger i rätt tid
för att landa hos Stina, Am Sel, men framför allt hur Amsel
kändes under värkarna.

Välkommen Silas Amsel och allt vad du kommer att få kallas.

/Joakim

Sommarens sista kurs

Vi är nu mitt uppe i sommaren. Många har semester och bussarna från stan till havet är så fulla att barnvagnarna inte kommer ombord.

Jag badar, läser, jobbar och skriver. Det är som det ska vara. De närmsta veckorna kommer jag ladda inför sommarens sista skrivarkurs, en kurs i att skriva sitt liv.
Kursen kommer vara fyra dagar lång och ligga över två helger: 25-26 juli och sedan 1-2 augusti.

Det blir en kurs för alla som vill ägna sig åt det självbiografiska skrivandet, eller kanske utforska en släktings livshistoria.

Vi är många som använder skrivandet som ett sätt att förstå oss själva.
När vi skriver måste vi sakta ner tanken och röra oss långsamt genom minnena. Ofta kan orden och långsamheten hjälpa oss att få syn på hur livet hänger ihop, inte bara i sig självt utan också med andra liv.
Kanske bestämmer vi oss för att skriva om vår mormor, men upptäcker under skrivandet att det inte går att skriva om mormor utan att också skriva om oss själva.
Eller så vill vi skriva om en särskilt svår, kanske smärtsam, relation, och under skrivandet får vi nya ögon på relationen som förändrar vårt sätt att se på den.
Eller så vill vi berätta för de efterlevande om hur livet har varit för oss, och för de som i sin tur bar oss i sina famnar när vi var barn. Kanske vill vi hjälpa de som nu är barn att senare förstå sig själva genom att lära känna oss.

Eller så kanske vi bara gillar att skriva och märker hur mycket bättre vi mår när vi skriver. Kanske finns det några sommardagar över för en kurs.

I vilket fall är alla välkomna på skrivarkurs!
Hör av er!

skriv ditt liv (1)

Ny kurs på Västerbergs folkhögskola

Nästa termin kommer jag att hålla en skrivkurs på Västerbergs folkhögskola. I januari börjar kursen ”Det skrivande rummet”.

Kursen hittar du här –

http://www.lg.se/vasterberg

Längtar du efter att gå en lekfull skrivkurs – fast med allvaret i behåll – är du varmt välkommen med din anmälan fram till den 20 november.

Alla eventuella frågor om kursen – är lika välkomna.
Mina kontaktuppgifter finner du på länken.

/Joakim

På väg mot Jenny

Ju fler veckor som går, ju fler inlägg som Jenny hinner göra utan att jag skriver något, ju mer börjar det – rimligtvis – kännas som att Jenny har en låtsaskompis. Jag skulle inte klandra
hennes mamma om hon har börjat undra om den där Joakim finns, ”egentligen”.

Efter så här lång tid utan att jag har skrivit något blir därför mitt första inlägg ett stort Hej.

Hej, jag finns.
Hej, idag reser jag till Jenny och Hällingsjö.

Hej, det bär strax av mot skogen och skrivandet och arbetsgemenskapen.

Skogspromenaden som den här gången har ett särskilt inslag, då vi ska leta efter en glänta där vi kan plantera ut våra ekar.
Skrivandet som den här gången riskerar att hamna i skuggan från en hel del arbete, då det är tid att planera sommarkurser för 2015. Saker att ta sig an, den här gången.

Ja, jag drog en rövare i telefon för några dagar sedan och frågade om vi kanske skulle hoppa över det egna skrivandet. Vi har annat att prioritera, och vi har bara ett drygt dygn tillsammans. Men nej, Jenny var på sin vakt och försvarade våra rutiner. De är viktiga. Eller snarare avgörande. Det är rutinerna som gör arbetsgemenskapen.

Så.
Nu reser jag mot den gemenskap och samdisciplinering vi håller på att lära känna. När vi vaknar upp imorgon ska vi göra precis som vi gjorde både i augusti och september (och så får vi låtsas att det fortfarande är oktober och fortsatt hålla av sanningen att vi ses minst en gång i månaden).

Vi skall vakna och kliva upp för att skriva.
Vi skall göra tre-fyra skrivövningar som vanligt.
Vi skall sedan äta en rejäl frukost med glada ögon.
Vi skall gå ut i världen på vår promenad.
Vi skall stå en stund i vinden vid Gingsjön.
Vi skall få se – beroende på vilken typ av skrivövningar det blev på morgonen – om vi pratar eller inte pratar om vad vi skrev. Kanske går vi mest tysta bredvid varandra.
Vi skall komma hem och laga en trashig lunch.
Vi skall se att det blir eftermiddag och att vi då tar oss an att hjälpa varandra med jobb som handlar om skrivpedagogik.

Vi skall imorgon få njuta av att det – den här gången – är ett gemensamt jobb vi ska hjälpas åt med.
Vi skall röra oss mot sommaren 2015 genom att fortsätta skapa skrivövningar 2014.

Hej, vi ses snart igen.

/Joakim