”Frågorna i Creme Fraiche” heter ett av de minst motiverade dokumenten i mappen ”Dikt” på min dator. Textidén, den fullständiga idén så här långt, består i att transkribera samtliga direkta frågor i Suzanne Bröggers bok. Mer finns det inte i ett första led. När frågorna väl är samlade kommer jag kanske att ha fått en förnyad idé. Men jag tvivlar. Det är ett så kallat idiotprojekt. Jag har transkriberat till ungefär sidan 50 i boken.

Så här kan det låta (i mitt dokument):

” – Har inte vi setts på Bettys party? – Ja tack, var vill du att jag ska vara? – Vill du ha en större eller mindre? – Gud, går det verkligen? – Var du ändå inte lite rädd för att komma? Vad är det med det där handtaget? – Är det inte efter fri fantasi, va? – Vilken färg ska du ha den i?

Ja, varför skulle någon vilja läsa det där. Jag vet inte. Det är ett idiotprojekt. Det finns nog inget att vaska fram. Men man måste överlåta sig till ovetande för att det ska hända något. Någonsin. Eller någonstans. Det är bara det att jag har fastnat i anti-vetandet; åren går varken i vetande eller ovetande.

Den ursprungliga intentionen, som nådde mig någonstans runt år 2007, innebar känslor som jag inte har tillgång till längre. Jag vet bara att jag kände mig rusig av funderingar genom att föreställa mig svärmen av frågor. När jag tittar bakåt och försöker få syn på något … nä, jag får inte fatt på mig själv. Bara annat. Jag ser till exempel att Pär Thörn gav ut Röda rummet (alfabetisk) 2010. Googlar och så här inleds Smålandspostens recension av boken:

”Pär Thörn är en författare med gott om idéer och infall. Hans senaste påhitt är en alfabetisk omstöpning av Strindbergs Röda Rummet. Originalets tjugonio kapitel har gjorts om till något som närmast liknar ordlistor, där ingen annan ordning än siffer- och bokstavsordningen är tillåten.
Glöm den klassiska öppningen: Det var en afton i början av maj. Röda Rummet anno 2010 inleds sålunda: 16, 2, 2, 2, 25, 29, 4, 4, 45, 48, 5, à, Advokatfiskalens, afton, aftonsång, aktier, Aktuarien, Aktuarien, Aktuarien, aktuarien, Aktuariens, Aktuariens. (…)

Några sidor längre fram kan en poetik anas: litteraturen, litteratör, Litteratör, Litteratören, litteratörs, litteratörsbanan, liv, liv, liv, liv, livets, livets, ljud, ljudet, ljudet, ljudet, Ljudet, ljungande, lokalen, lossade, luften, lukten, lutade, lycklig, lyfta, lyfte, lyfte, lyssnade.”

Kanske finns det inget fynd under ytan
hur många år
detta fiskande i Creme Fraiche än får
på sig. Men som ett bejakande
av infall
borde jag helga
det meningstunna dokumentet. Självklart
kommer något höras
från svärmen av frågor
om jag lägger örat emot … en dag som jag inte känner än …
rätt dag … och ett annat infall skall
komma …

I denna gråa lördag lyfter jag mig själv i håret genom att långt innan denna dag ha
konstituerat den: en bekant, en Fredrik, är här. Han sitter i vårt kök i detta nu och skriver (”på den gamla romanen”) medan jag ligger i sängen och skriver på mitt.

Mitt, hans. Och så, med dagens som fortskrider, något som blir vårt. (Ja, det här kommer att bli en dag då någon typ av ”vårt” skapas, vilket jag inte kan skriva – eller tänka – utan att åter tänka på Andrev Waldens krönika om manlig ensamhet.)

Innan vi satte av varandra i olika rum för 30 minuter av skrivande fikade vi och pratade om barnen, jobben, framtiden, ja allt det där andra. Det som inte är här. Inte i skrivandets halvtimme. Inte i vad en vill känna som tillblivande. Innan vi satte av, då i samma rum, konstaterade vi även att bådas val av text tycktes peka utåt. Vi skriver på texter som vill ut i världen, iallafall en dag, någon gång.

Och detta säger mig något om vikten av hans besök, hans närvaro, den potentiella vänskapen. Och vår gemensamma anomali: detta möte är något som inte brukar äga rum. Han har två barn, jag har ett, och vi, vi har ju tänkt ses ungefär som vi gör idag under ett par år. När det som inte händer faktiskt händer, och man förstår varför det sker, då är det gott. Så tänker jag om denna dag. Så bestämmer jag mig för att kalla detta för ”Skrivbesök”. Så pekar jag åter på vad som ligger under valet av text -> med en människa på besök är det närmare till en publik text, så funkar jag.

Förskjutningen. Som med Kirseberg, och den våta, grå morgonen, på vägen till butiken under morgonen; det kändes annorlunda. Som vägen till tillblivelse inombords ska göra. Måhända köper jag någonting som är för mig alldeles för typiskt (säg dammsugare), men jag kommer att dela stunden över kaffebrödet på ett nytt sätt. Ögonen, andningen, hela perceptions-tjohejet är idag precis lagom lite rubbat.

Mitt skrivande, det dokument som finns bakom detta ”fönster” på datorn, det som jag skriver på under några timmar (med många pauser), är en mässande text, en mer prosaisk text än vad jag brukar skriva (på), en text om … helveten, såsom klimathelvetet, fascismens framväxt och … alienation. Inte så muntert, om man lägger upp bollen på det sättet. Men. Det är inte allt. Mässandet släpper fram, rösten rör sig och för med sig även lite behagligare bråte.

I den första skrivpausen pratade Fredrik om ”låga trösklar in till sin text”, att det då är ”kort från tanke till text”. Det är ju precis sådana saker en vill orda om med någon istället för att sitta själv – och tro sig vilja skriva – en lördag. Lyssna till vad som kanske gör trösklarna höga in till hans text. Fundera lite tillsammans på varför man säger pusslande, nycklar till en text, idéroman, eller ”balans mellan idé och det levande”. Ha sina hjärnor. Förbundet för en stund.