Sjätte augusti.

Precis innan du somnar frågar du: Varför luktar det så fint här? Vi ligger i det stora sovrummet i Stugan. Träpanelen, den lustiga som kanske var tänkt för golv. Vi vet inte. Min morfar, som dog 1972, satte upp väggarna. Du är mycket nära sömn och kan inte hålla dig kvar i ditt eget allvar: Men i köket luktar det bläh!

Stugan med stort S, sedan alltid för mig.

Tidigare i juli. Mamma och jag sitter i bilen, kanske är vi ute och far efter material till ett staketbygge. Det är en öm och enkel dag. Vi skrattar mycket åt oss själva: ”Nej, vi har ingen … vinkelslip.” Nånstans i farandet mellan Andreassons Byggvaror i Skottorp och stället inne i Laholm brister mamma ut i ett ”det är bara du och din syster som kan uppskatta doften i Stugan”.

Jag blir faktiskt förvånad; jag har ännu en gång förträngt att det rent objektivt luktar illa i stugan, har räknat in mamma i min sentimentala bubbla.

Tolfte maj.

Regressionen i grammatiken
– en så urgulligt
monolitisk sak
som rör på sig; än hit, än dit
och ändå inom
sina mönsters skrankor.

Tade.
Nötar.
Handar.

Gåde.
Slåde.
Drickte.

*

Vi var i Holma och på den stora lekplatsen där. Du fick en sticka när vi sprang upp och ner bredvid rutschkanan; du drog handen på träräcket. Du satt sedan i mitt knä på en sådan där jättestubbe, det finns en ”stubbstig” på lekplatsen som är uppbyggd som en bana med banor, ett enda runt-springande, hoppande tjo; och jag fick ut den, stickan, men du var fortsatt ledsen.

Jag bar dig till cykeln. På tillbakavägen var det åter okej. Men så snart vi kom in i stugan var det tårigt, töcknigt, igensatt. Du satt i mitt knä i soffan, och vi sa fortfarande inget, som om cykelfärden hem pågick, och jag strök dig över handryggen och medan jag funderade på vad Roy Jakobsen skriver (i en roman) om hur knogar bildas under många år, så somnade du. Sen jag la dig på ett litet berg av täcken.

Tjugosjätte juli.

Vi hinner bara åka hundra meter eller så: ”Var är hans trätelefon?” Det är jag som frågar. Stina slänger en blick åt Sara vid ratten som stannar direkt. Jag hinner knappt leta i baksätet vid din stol förrän Stina har sprungit iväg bakåt längs vägrenen. Vi har fikat, dag två med kalljästa bullar, är på väg hem från en loppis i Nordsjö. Troligen har Stina också sett din trätelefon bredvid dig i gräset.

Du måste nog starta bilen igen, annars dör vi, säger jag. Sara startar Volvon, du hoppar igång: Vi ska inte dö. Nej, det ska vi inte. Genom bakrutan ser jag Stina rusa hitåt, redan, helt klart i segersprång. När hon är inne i bilen och telefonen tillrätta i din hand fortsätter det en lång stund: Och dörrarna, ska inte dö. Och biltaket, ska inte dö. Vi turas om, ja går laget runt i bilen. Trädtopparna, ska inte dö. Grillen, ska inte dö. Fönsterhissknapparna, ska inte dö.

Tredje juni.

Jag vaknar efter att ha drömt att jag följde en fotbollsspelare i ett mästerskap. Nervöst,  lyckligt, utbristande i skrik, ja lite som en förälder. På hans rygg stod namnet Godluck Jochimjesus. Precis så stod det. En gul, grön och röd dress. Inte olik Kameruns.

Du har vattkoppor. Det är VAB som gäller idag.

Trettionde maj.

Vi är samlade i soffan efter en lång morgon (från 04:20). Kling kommer upp till klockan 08 ungefär. Hon ser över dina prickar. Jag berättar för dig om min barndomsvän, Johan, och om hans övermaga många prickar. Och hur det var tänkt; han kom över och lekte för att smittas. Hur jag sedan i många dagar gick hem med hans läxor, och hur han öppnade lika prickig, dag efter dag. Och ett så rastlöst barn, Johan. Som i en särskild sorts instängdhet. Och så detta att jag fick och skulle leka med honom eftersom jag hade varit sjuk redan.

Den här dagen upprepar du det ofta: Din kompis fick många prickar. Jag duttar på din arm för att visa på mängden. Vi skrattar. Som om ett bergsmassiv av tid sakta, sakta lade sig till rätta:

80-talet, 90-tal,
00-tal,
det avskenande
10-talet.

Barnsdomstalen. Vart och ens. Eftermiddagsljus
över köksbord, saftglas

Att ha ropats in. Att sitta vid ett bord
och ta igen sig: mörkbrunt köksbord, persienner, runda, runda glas

Detta lugn och
sprittiga, fyllda dagsminne
vars relativa vikt
varit guld; som det går att förstå
numera

Jag tänker också på den gången då Johan sa ”hon är smartare än mig nu, Jocke” om sitt första barn. Ofelia var då 1,5 år gammal. Hur han skrattade och hur detta skratt gick tillbaka på hela barndomen. Tänk att det där rastlösa barnet kom att härbärgera den självdistans som är av yttersta vikt. Jag tänker på den höstkvällen i Habo, då han sade så, så väldigt ofta.

Femte juli.

Runt 14:30. Minns dagens rörelse – skälvningen – genom ett danskt barns uppkörda ansikte på lekplatsen. Barnet upprepar att det är fyra år och har en egen iPad. Du går runt med din Bamseryggsäck. Jag vet inte om du förstår ordet iPad (stort tack förskolan! Inlåst iPad for the win). Jag tror inte du förstår, men det kan ju även vara så att du svarar att du inte vet för att du hör något i min fråga när jag ställer den.

Jag vet inte vad jag ska säga till den jämnårige dansken, för om jag sa något jag kände för att säga skulle det bli obegripligt för ett barn. I stil med: Måste du försaka min förkärlek till danska? Nej, det kan man ju inte säga.

En halvtimme senare sätter vi oss på kullen. Nedanför oss, vid dammen, ligger ”Sommarlovs” utomhusstudio. Vi kommer där nerifrån, har gått fram och tillbaka flera gånger: Se teleskopet igen! Nu kullen, grundandet, överblicken. Du tittar på din väska som om du minns: just det, den är med. Jag frågar om vi ska packa upp. Det första du får upp är två askar av papper. Jag har två: en blå och en orange! De är från din förskola och jag frågar om du minns att du ska ha med dig något, vad som helst, tillbaka från sommaren. Vad vill du ha med? Du tänker och tittar ut över dammen. Svamp!

Ah. Då får vi hoppas att vi kan plocka bara någon eller några dagar innan du börjar igen. Om du börjar på en måndag kan vi kanske åka ut i skogen på söndagen, dagen innan, försöker jag: men det är inte nu på söndag; det är långt till dess.

Det är långt.

Jag tänker även på Trulsan där på kullen. Läsa igen! Den associativa förteckningen över det att lukta i boken: vädra, nosa, sniffa … det är lite hjärtskärande att tänka på historien om hunden Trulsan i Pixi-format och den namnlösa dansken i samma andetag. Stirret i blicken när han ville ha min bekräftelse rörande prylen. Pappan som satt långt bort i gräset. Och det här skriver jag efter att ha lämnat in de två böcker vi tänkte lämna in den första juli. (Skulle kunna göra ett hopp till den första julis anteckning här.)

Första juli.

Det är så här jag drömde om ett liv med barn, med dig. Vi har traskat bort till Beijers park för att köpa glass. På vägen hem ska vi lämna in ett par böcker (en för dig, en för mig). Regn i luften. Som man inte yvs över. Det drar ihop sig medan vi äter glass. Nya sorter, lyckade. Lövsuset i kronorna kring kaféhuset. Vad gör vi om det börjar regna? frågar jag dig. Du tittar upp men säger inget.

Vi går in. Skyndsamt. Den barnbok som ska lämnas in börjar vi läsa nästan omedelbart, även om jag får ett styng av oro över tanken på att läsa den många gånger. Inga tekniska medel såsom mobil är med och Castors punka kan vi redan utan och innan. Mellan läsning ett och två blickar vi ut över himlen och pratar om det grå. Vi tittar långt efter familjer som sprungit in och gömt sig under träden bortom dammen. Ser du dem inte?

Titta där… Mellan björkarna. Att titta på himlen och prata om det grå. Hur ljust? Kanske hinner vi. Ska vi springa hem? Ja! Du börjar springa. Böckerna under min t-shirt. Vi skriker om att ta skydd under träd på vägen. Höra sitt barn, att höra dig bestämma: Vi springer igen! Femtio meter från Hemmahuset öppnar sig skyn alldeles. Sommarregnsvåta pustar och tittar vi ut. Hör åskan.

Någon stund senare går vi runt med var sin pinne (eller käpp). Din blev så bra, min halvbra. Men hem kom dem.