Kvällsdikt av Silas 18/2

Natti natti, mamma Stina
natti natti, pappa Jo-Kim
natti natti, fönstret
natti natti, bygga
natti natti, flygbilen
natti natti, Rosabilen
natti natti, stänga dörren

Första februari.

Idag är första dagen som jag är hemma med Silas och ämnar jobba. Aldrig tidigare har jag varit med honom och samtidigt haft som mål att sätta mig i arbete; nej, jag har sett det som att jag har att vara med honom när det bara är vi två.

Dagens undantag … eller förändring, eller … avståndsgörande, kommer sig av att han inte är sjuk utan hemmahållen för att inte bli sjuk. Åttio procent av förskolebarnen var hemma igår, de flesta magsjuka. Och jag, som idag har planeringsdag, håller honom helt sonika hemma inför hans farmors ankomst under eftermiddagen.

– Pappa ska jobba idag.
– Nej! Mamma jobba!
– Ja. Men pappa ska också jobba.

Första motståndet.

En halvtimme senare börjar Duplobygget flyga åt alla håll. Det är som det ska. Det var den korta stunden av nja, det här kändes ju inte helt bra. Men det fungerade.

Efter lunch var det lite bråkigt. Han ville fortfarande inte borsta tänderna, vilket jag nu fann helt nödvändigt. Borsta tänderna-film dög inte heller att titta på. Denna gång. Det krängdes och bändes och bang, huvudet slog i sänggaveln (om än helt lätt). Då vart han sur: Pappa ditåt. Och ditåt låg utanför sovrummet. Tre minuter senare sov han. Det var och är den första februari. Strax kommer farmor och faster och en annan ska ut på annat.

 

 

Onsdagen den 24 januari är ännu inte länge sedan.

Ni hade varit ”Gurra och hans pappa” efter förskolan. Någon av er hade skymtat några lastpallar på håll och ni traskade direkt över Celsiusgatan till byggarbetsplatsen. Stina tog fram mackor och frukt. Upphöjda försjönk ni i platsen. Om hon hade lämnat dig där i en varselväst hade du nog klarat dig bra i några timmar, tänkte hon.

Stanna hemma, hade du sagt när det var tid att hoppa ner. Alltså stanna på bygget, stanna där du var hemma. Där du är, där är hemma. Det finns något rörande i detta. Och en strut med privilegierar. Staden som du lär känna som din. Som famnen av hemma.

I boken Gurra och grävskopan står det en man med händerna bakom ryggen på den första bilden. Det finns ingen text om honom, så det har jag lagt till i vår läsning. Något i stil med: Bredvid Gurra står det en gubbe med händerna bakom ryggen. Han tycker också om att titta när de gräver. Händerna bakom ryggen, vilket Silas ibland härmar i sängen när vi passerar honom i läsningen.

Att försöka skriva om ett barns blivande, att försöka dröja med blicken vid det mimetiska verket, att själv vilja förlänga det hela en stund till. Och för all del, att själv vilja förändra ett barns blivande, lägga sig i det mimetiska verket, rubba stunderna.

Den där äldre mannen som är nyfiken på grävmaskinen behövdes efter oräkneliga läsningar eftersom Gurras pappa är en tristergök som bara säger ”Aah, vad kul” på ett blaséartat (eller utmattat) sätt. Gurras pappa vill bara gå hem, han vill inte vinka till föraren Rosie. För att få stanna och kolla på bygget ordnar Gurra till det för pappan: tidning att läsa, kaka, handduk att sitta på. Sedan en tid tillbaka knackar Silas på boken och säger ”Vinka, pappa!”.

Vi har utbytt en särskild blick som jag har uppskattat så mycket, men kanske tynar den nu; de sociala behoven håller på att växlas ut.

Så här var det ofta när vi åt mat med andra: Silas tittade upp, men kanske inte helt, pannan hängde fortfarande lite framåt, och så sa han det lågt och stilla: Äsch.
Det pågick i månader.

Sista dagarna i september var han med till jobbet i Skurup då han inte var kry nog för en hel dag i förskolan. Vi var på väg tillbaka från lunchen och gick i den stora stentrappan i ”Höga huset”. Silas ville inte äta något särskilt i den välfyllda, sorliga matsalen, men nu hade han sagt ja till banan iallafall.
Han gick uppför stentrappan, mumsande, nynnande, men så föll den ur handen. Han vände sig om och såg den på trappsteget bakom sig. Tittade på mig storögt och sa det: Äsch.

Att tappa och äscha bort det.

Det här kommer jag sakna så mycket. Och egocentrin, som finns inne i denna saknad. Utifrån vem han är har det hänt att jag har tänkt att detta (lilla flarn i tiden) är något av det bästa som jag har gett honom: ett avdramatiserande litet läte.

Jag bär så många semantiska pinnar i tystnad nu att jag inte orkar bära mer.

Här kommer en:
Ikväll var det dags igen. Stina jobbar sent, och det står klart ganska tidigt på kvällen att Silas inte vill lägga sig (innan hon kommer). Vid 20-tiden försöker jag med rak förståelse i sovrumsmörkret: Mamma kommer när du sover.

En tystnad följer. Sedan kommer det: Mamma cyklar handla maten.
När vi inte är hemma är vi och handlar, enligt Silas. Detta blir ibland svårt att upprätthålla som idé, t.ex. när jag går vid sju på morgonen och han råkar pröva ”Pappa handla … mat”. Nej, det stämmer ju inte i mörkret. Känner han.

Denna väntan på att det första av begreppet ”jobbar” ankommer. Denna dubbelhet inför det. Jobbar finns inte än. Inte på det sättet. För en månad sen eller så hette det Pappa tossa – när jag gick på morgonen. Härmljudet av jobba blev tossa. Det var rart. Ett omedvetet spjärn mot ankomsten av jobbandet. 

Häromkvällen vände sig Silas vid matbordet och sa: Kom nu, Pippi, och titta. Fem ord. Fyra ordklasser. Två olika segment, fraser. Två önskningar i samma mening. Konjunktionens meningsfullhet, imperativets välvilja.

Pippi-dockan skulle komma (från kökssoffan) till Silas röda stol där han satt (med någon mer mjukdjursvän). De skulle titta på spisen. De skulle dela upplevelsen.

Den här fulländade fem-ords-meningen var såklart underbar … att få höra. Jag satt bredvid Pippe i soffan. Samtidigt markerade meningen känslan av något som upphör. Kanske är det tiden innan språkets symboliska ordning, som jag menar. Jag vet inte. Det går inte att peka på, är inte till för ett sättande i ord.

Samtidigt som ens barn sätter fler och fler ord, tillsammans, i meningssammanhang, kommer känslan av att inte kunna sätta ord på den aktiviteten. Det är som en flimrande bild av omöjligheten (som ändå är möjlig); det finns ingenting att fånga när en människa träder in i ordningen.

Mera pappa!

Det finns något så hjärtligt i det här utropet. Om jag till exempel reser mig
upp ur soffan och Silas önskar att jag ska stanna: Mera pappa! Ja, han vill att
jag ska stanna kvar. Stanna. Närvara. Vara kvar, där, nära. Dröja.

Men det finns också blickar från presumtiva framtider, i vilka det inte längre
finns så mycket kvar av ett sjungande Mera pappa!

Jag kan som minnas smaken i munnen när min pappa talade om mig i tredje
person. När jag stod bredvid. En smak av att tappas på rösten. Eller, kanske, en
missriktad välvilja. Eller egenintresset: ”Joakim är duktig i skolan.”

Ordet duktig har jag särskilt svårt för. Jag använder det givetvis själv, det trillar
säkert ur min mun oftare än jag förstår. Så var det inte första … sex månaderna?
Min sambo och jag hade läst barnpsykologen Malin Bergströms tankar om ordet
och fått stöd i vår ovilja till det. Det var väl klart, kände vi, att man vill variera vad
man säger; att det inte finns någon rimlighet i att en människa som vi formar vill
vara en sak hela tiden. Dessutom en sak som går ut på att det blir rätt (att det
presteras).

Jag har den här veckan tänkt mycket på hur jag slutade säga pappa och ville börja
tilltala honom vid förnamn. Vilket inte uppskattades. Mera pappa. Skulle det vara.
Jag tänker på hur det handlade om närvaro och frånvaro. Att pappavarelsen töms
på blod av sig själv – genom frånvaro.

Och det hela är inte så anmärkningsvärt. Någons pappa Hans – var Hans mest hela
tiden. Från början. Det var en generation av pappor som önskade närvara, utan att
för den skull fråga om hur det gick med den saken.