Semantiska pinnar (X)

Vi har utbytt en särskild blick som jag har uppskattat så mycket, men kanske tynar den nu; de sociala behoven håller på att växlas ut.

Så här var det ofta när vi åt mat med andra: Silas tittade upp, men kanske inte helt, pannan hängde fortfarande lite framåt, och så sa han det lågt och stilla: Äsch.
Det pågick i månader.

Sista dagarna i september var han med till jobbet i Skurup då han inte var kry nog för en hel dag i förskolan. Vi var på väg tillbaka från lunchen och gick i den stora stentrappan i ”Höga huset”. Silas ville inte äta något särskilt i den välfyllda, sorliga matsalen, men nu hade han sagt ja till banan iallafall.
Han gick uppför stentrappan, mumsande, nynnande, men så föll den ur handen. Han vände sig om och såg den på trappsteget bakom sig. Tittade på mig storögt och sa det: Äsch.

Att tappa och äscha bort det.

Det här kommer jag sakna så mycket. Och egocentrin, som finns inne i denna saknad. Utifrån vem han är har det hänt att jag har tänkt att detta (lilla flarn i tiden) är något av det bästa som jag har gett honom: ett avdramatiserande litet läte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s